Sonen till Gunilla gifte sig för en månad sedan för andra gången, och tog med sig den här vackra trettonåriga flickan, Linnea, dottern till hans nya fru, till hennes nya mormor på landet. Han lämnade henne där för en hel vecka.
Innan Linneas mamma åkte iväg viskade hon till svärmor:
Ha i åtanke att Linnea aldrig varit på landet förut. Och hon kan vara rätt svår ibland. Du vet hur det är i tonåren. Så var gärna lite sträng mot henne. Om något händer, ring, så kommer jag och hämtar henne.
Vad menar du med “om något händer?” frågade Gunilla förbryllat.
Den nya svärdottern log bara, pussade sin svärmor på kinden, hoppade in i bilen och åkte iväg med maken.
Linnea, kan du hämta lite vatten åt mig? sa Gunilla och räckte fram en tom hink.
Hämta var då? undrade Linnea.
Vid pumpen.
Vad är en pump? Linnea såg förvånad ut.
En pump är en pump, förklarade Gunilla. Utanför grinden, inte långt härifrån, står en pump med ett handtag. Du ställer hinken under, pumpar med handtaget, och så fyller du hinken med vatten och bär in det.
Men mormor Gunilla, ni skojar? Linneas ögon blev stora av förvåning. Man hämtar väl vatten från kranen i köket? Ni har väl vattenledning?
Vi har visserligen kran, log Gunilla, men det har inte kommit nåt vatten på en vecka nu.
Varför då?
För att vattenledningen på vår gata är avstängd. Rörmokar-Lasse måste byta någon ventil. Så tills vidare får vi gå till pumpen. Där finns det alltid vatten.
Nej…, muttrade Linnea och ställde hinken på marken. Jag tänker inte hämta vatten därifrån. Om det finns en kran, ska det väl komma vatten där.
Okej, ryckte Gunilla på axlarna. Då får du tvätta dig här så länge. Hon ledde Linnea till en stor tunna under stupröret. Skopa upp lite regnvatten med handen och tvätta dig.
Men mormor, i tunnan simmar ju maskar!
Det är bara mygglarver, förklarade Gunilla lugnt. De bits inte.
Och borsta tänderna då? rynkade Linnea på näsan. Ska jag ta vatten från tunnan också?
Javisst. Vi har inget vatten i tvättfatet heller.
Okej då, suckade Linnea motvilligt. Hon tog hinken och gick släpande mot grinden.
Kvarten senare var hon tillbaka, svettig och andfådd fast det bara var lite vatten i hinken.
Vad tog sådan tid? frågade Gunilla.
Jag visste inte hur man använde pumpen. Tur att en farbror gick förbi och visade mig.
Se där, log Gunilla och tömde vattnet i tvättfatet. Sedan räckte hon fram hinken igen.
Nu har vi vatten att tvätta oss med, men vi behöver mer till middagen.
Va? Behövs det mer vatten?
Såklart. Men om du vill kan jag ta från tunnan istället.
Nej! utropade Linnea snabbt och rusade iväg med hinken igen.
Så där sprang hon till pumpen fem gånger till. Under tiden började Gunilla laga maten.
Mormor, varför fixar de inte vattenledningen? frågade Linnea utmattad. Hemma i stan, om nåt går sönder ringer man bara och så är det fixat inom en timme.
Vi måste också ringa, suckade Gunilla. Men man får gå till Lasse på andra gatan, nummer femtiåtta, och säga till honom. Men han har ju vatten hemma hos sig, så han skyndar inte direkt.
Varför går du inte dit och kräver att han fixar det?
Jag har gått dit hundra gånger, viftade Gunilla bort det. Men Lasse är antingen ute på åkern, eller på någon bondgård eller någon annanstans. Han lovar alltid komma “imorgon”. Hittills har den dagen aldrig kommit. Han är ju ensam rörmokare här i trakten.
Hmm vilket hus sa du att det var?
Femtiåtta, åt det hållet, nickade Gunilla.
Okej, nu hämtar jag Lasse själv, sa Linnea och försvann snabbt ut genom grinden innan Gunilla hann reagera.
Hon var borta länge, så till slut blev Gunilla orolig och gick själv till Lasses hus.
Har min flicka varit här? frågade hon Lasses fru, Karin.
Den där lilla vilden är din? svarade Karin och tittade snett på henne.
Men varför säger du “vild”?
Först krävde hon att få träffa Lasse genast! Sen skällde hon på honom för att han bara tänker på sig själv. Min Lasse som springer benen av sig för alla här omkring! När jag viftade med kvasten åt henne, sa hon att om inte Lasse ordnar vatten i dag, så bränner hon ner vårt uthus. Kan du tänka dig?
Herregud! satte Gunilla handen för hjärtat. Sade Linnea verkligen så?
Linnea? Karin fnös. Gud bevare oss från fler som henne…
Vet du var hon är nu?
Inte vet jag! Hon sprang väl för att leta rätt på Lasse.
Och var är han?
Ute på åkern förstås, var annars? Han håller på och reparerar traktorfredonen, medan jag får skrämma bort små busfrön!
Oj oj oj! utropade Gunilla och rusade genom byn mot åkrarna där skördetröskorna mullrade.
Men hon hann aldrig ända fram till fältet, för snart såg hon traktorn komma emot henne. Lasse satt bakom ratten och bredvid honom en småsur Linnea.
När han såg Gunilla bromsade Lasse in.
Är det din unge? ropade han över motorbullret och nickade mot Linnea.
Gunilla nickade febrilt och ropade oroligt:
Vart tar du henne, Lasse? Inte till polisen väl? Du vet att hon är bara ett barn! Hon får inte gripas!
Polisen? skrattade Lasse. Nej, jag ska byta er ventil bara. Den där ungen till hotade med att sticka hål på alla skördetröskornas däck med en spik om jag inte lagar vattnet åt er. Men kom igen, tror hon verkligen att man kan punktera traktorhjul med en spik! Det roliga är, vi hade behövt fler ungdomar här med hennes lust att lösa saker. Livet skulle nog bli bättre då. Nå, busfrö, vill du köra traktorn?
Ja! ropade Linnea förtjust.
Kliv upp då, ta ratten, så lagar vi vattnet! Men du får hjälpa till att räcka mig verktygen.
Okej! jublade Linnea och grep ratten.
Linnea blev kvar på landet ända till tjugonde augusti, tills det var dags att åka hem inför skolstarten. Annars hade hon säkert stannat längre, för på hösten blir det aldrig slut på sysslor här.
Och Gunilla lärde sig att ibland är envishet och nyfikenhet precis vad som behövs. Man måste våga ta tag i det omöjliga ofta leder det till att något förändras, och det är så nya vänskaper och kloka insikter föds.
