Förbannade fiender
Jag, Emil Andersson, hade just lagt mig ner för att vila en stund när plötsligt ett våldsamt skällande trängde in genom det öppna fönstret från min hund. Min Hugo är vanligtvis tyst och lugn, men idag var det något särskilt han skällde aggressivt och högljutt ända sedan morgonen. Det var inte bara vanligt skällande, det var som om han hade blivit tokig.
Jag hade redan sprungit ut på gården några gånger för att se vad som kunde vara på tok, men hade inte sett något misstänkt.
Jag tänkte att det kanske var grannarnas hundar som sprang förbi, och att Hugo skällde på dem.
Hugo gillar inte när främmande djur närmar sig det område han anser vara sitt. Det var också därför ingen någonsin var kvar när jag väl kom ut Hugos höga skall är tillräckligt för att skrämma slag på vem som helst. Grannhundarna visste nog inte om att den lurviga “björnen”, som jag brukade kalla honom, satt inlåst i hundgården. Jag brukar hålla honom där på dagen, för säkerhets skull.
När mörkret faller låter jag honom gå fritt på gården. Då får man skylla sig själv om man vågar sig in.
En gång försökte tre tjuvar från granngården ta sig in på min tomt.
En förlorade byxorna som fastnade på vassa spikar vid grinden, en annan tappade sin sneaker under staketet, och den tredje klättrade ända upp i ett träd. Polisen fick till och med kalla in räddningstjänsten, för han kunde inte ta sig ner själv. Hugo lär ha skrämt vettet ur dem de kommer garanterat aldrig tillbaka.
Men viktigast, Hugo skäller aldrig utan anledning. Och idag var det som om han blivit galen.
Hugo, nu räcker det! ropade jag och gick fram till fönstret.
Han blev tyst, men snart började han skälla igen, lika ursinnigt.
Jag var tvungen att gå ut för att se vad som fick min stora svensk-lapphund så upprörd.
Som jag trodde, var gården fri från besökare. Och Hugo blev genast stilla när han såg mig.
Vad är det du håller på med, kompis? sa jag och log när jag gick fram till hundgården.
Hugo viftade glatt med svansen och såg på mig med ett lite ursäktande, men ändå bestämt uttryck.
Han visste att han störde min vila, men skällde inte utan orsak. Den här gången kastade han en snabb blick mot grinden och började garvskälla igen.
Jag vände huvudet snabbt och såg något grått och litet, som ilade iväg med blixtens hastighet. Jag sprang mot grinden, ut på gatan och såg…
En helt vanlig katt.
Men den katten hade en blick som… ja, den var fräck, självsäker och lite nedlåtande.
Vad gör du här, då? sa jag och skrattade. Jag säger det direkt: mitt Hugo gillar inte katter. Om han får tag på dig…
Katten ryckte på nosen, som om han nästan log åt mig.
I hans ögon stod det: “Får tag på mig? Han är så klumpig, han hinner knappt ut ur sin gård innan jag är över staketet. Du borde mata honom mindre.”
Jag erkänner, jag blev nästan lite förnärmad över hur den här grå katten elegant förnedrade min hund. Jag viftade bort katten och gick tillbaka in, stängde grinden.
Och vad tror ni hände?
Lyssnade katten? Nej, självklart inte. Han började istället smyga in på min gård varje dag.
Han spatserade runt, satt bredvid hundgården och visade tydligt att han bestämde nu. Hugo kunde bara skälla, naturligtvis.
I början sprang jag ut för att jaga bort katten, men varje gång jag kom in igen, var han tillbaka. Jag kunde inte göra mycket åt honom.
Efter den lilla “segern” började katten känna sig som kungen på gården.
En gång lyckades han till och med sno en köttbit ur Hugos matskål, som stod inne i hundgården. Hugo låg utmattad i ett hörn, och katten nyttjade tillfället.
Sen stod han demonstrativt och tuggade på köttbiten framför min stora hund.
Jag såg det själv blev riktigt upprörd.
Så det är så du vill ha det… muttrade jag. Jag ska ordna roligt liv för dig. Snart ångrar du att du retade min hund.
Jag bestämde mig för att lämna dörren till hundgården öppen under dagen, så Hugo själv kunde gå ut om katten kom.
Nu skulle ordningen återställas. Katten var tröttsam, och både Hugo och jag led av hans närvaro.
Men den dagen jag och Hugo väntade på vår ovälkomna gäst, dök inte katten upp.
Var han anade något? Eller hade något hänt honom? Jag blev faktiskt lite besviken hade planerat så noggrant, men ingen grå katt kom. Inte dagen efter heller. Inte ens tredje dagen kom han.
Hugo såg undrande på mig, och jag ryckte på axlarna.
Kanske är det bra att katten inte kommer längre? sa jag och log. Nu är det ju lugnt och tyst.
Fast innerst inne var det inte helt sant. Jag saknade faktiskt den där besvärliga katten. Ja, det låter galet, men så var det.
Hugo hade också vant sig han saknade sitt dagliga drama.
Och nu? Tråkigt.
Några dagar senare började Hugo be mig att titta om katten var i närheten.
Han bad inte med ord, utan med sina ögon han gick fram till mig och såg på mig, och jag förstod direkt.
Tror du något har hänt vår grå bandit? sa jag fundersamt. Med hans attityd var det inte konstigt om han råkat ut för något. Nåväl, Hugo, låt oss gå ut på vägen och se om vi hittar vår grå.
Jag öppnade grinden, gick ut på Lönngatan och ställde mig vid min Volvo, spanade åt båda håll.
Hugo följde efter, snurrade på sitt lurviga huvud och spanade likadant.
Han sniffade girigt i luften, hoppas få korn på kattslisket han så ogillar.
Men det var svårt doften av gödsel från grannens gård trängde igenom allt annat.
Jag promenerade åt båda håll, kom tillbaka till grinden och tänkte just dra in Hugo.
Det går ju inte att vänta hela dagen på en katt som stört oss i veckor.
Då, precis när jag greppade grinden, hörde jag plötsligt ett fräsande någon skrek hysteriskt med kattens röst, och någon skällde ilsket.
En minut senare kom katten springande ut på vägen. Vår grå katt. Han sprang haltandes på en tass, och efter honom jagade en hund.
Inte vilken som helst, utan en äkta Dobermann från Stockholm.
Jag visste vems hund det var familjen från stan som kommer varje sommar och ibland vinter med sin fina hund. Tydligen ville katten reta “storstadshunden” som han retat Hugo, men det gick snett.
Dobermannen hade nog bitit honom jag såg bruna fläckar i den grå pälsen.
Medan jag såg på katten som kom springande mot mig, glömde jag ett ögonblick bort Hugo.
Men Hugo tvekade inte, sprang rakt mot katten.
Hugo! Var ska du!? skrek jag förskräckt. Stackars katt först Dobermann, nu Hugo han får det verkligen tufft. Hugo, stopp!
Men Hugo lyssnade inte. Han sprang, accelererade och rusade rakt mot katten.
Katten märkte det, och stannade skräckslaget mitt på vägen.
Han fattade nog att hans liv och hälsa var på en skör tråd… en pälsstrimma, om man så vill.
Och vet ni vad som hände? Ja, ni vet nog.
Hugo stannade bredvid den vettskrämda katten, nosade på honom, och sedan…
Med ett björnvrål kastade han sig mot Dobermannen.
Jagade honom hela vägen till slutet av gatan. Som tur var hade Dobermannen snabb reaktion och vände på en femöring.
Annars hade han fått det svårt ingen hund på hela byn överträffar Hugo.
Katten utnyttjade situationen och försvann från synhåll. Jag var så fokuserad på Hugo att jag inte märkte när den grå smitade iväg.
På kvällen, när jag gick ut för att mata Hugo, höll jag på att tappa matskålen katten var där. Frisk, vid liv, och med tacksamhet i ögonen. Han lade sitt huvud mot Hugos lår och spann djupt. Hugo gav mig en blick som fick mig att skratta högt.
“Förlåt, husse, men jag har räddat honom nu är det mitt ansvar att ta hand om honom,” läste jag i Hugos ögon.
Det var inget skämt Hugo blev kattens egen livvakt.
Han lät till och med katten äta ur hans matskål otrolig generositet för en så barsk hund. På något vis hade katten smält isen i Hugos hjärta. Nu var de inte längre fiender utan vänner.
Och om du tror att historien är slut nu, har du fel.
Jag tog med katten till veterinären i Jönköping för att få såret på hans lår undersökt. Det var allvarligt han behövde sys. Efter operationen blev den grå kvar hos mig.
Jag vårdade honom, och Hugo släppte honom inte ur sikte de som nyss ville döda katten blev nu hans skyddsänglar. Så kan det bli.
Några veckor senare dök plötsligt en vacker ung kvinna upp vid grinden. Hugo tänkte skälla på henne men insåg att han bara skulle skrämmas, och kom av sig.
Jag hörde honom och sprang ut.
H-h-hej… hälsade jag osäkert. Söker du mig?
Hon ville veta om jag sett en grå katt på gatan eller om han varit inne på min gård. Han var hennes, väldigt bekymmerlös, och hon försökte hålla honom inne, men hennes Timotea ja, riktigt svensk namn smet alltid ut och var borta hela dagen. Nu var hon på landet, hos sin mamma som återhämtade sig efter en stroke, och Timotea kunde inte hålla sig inne.
Jag tror jag vet var din Timotea är, log jag. Kom in på gården. Min Hugo rör dig inte. Kom, du ska få se själv.
Till din hund?! Varför?
Du får se.
Kvinnan tvekade, men jag såg på henne med vänlig blick och hon vågade lita på mig. När hon kom fram till Hugo och fick syn på katten bredvid honom, utbrast hon:
Timotea! Hur har du hamnat här? Vad har hänt? Hon blev rädd när hon såg förbandet runt tassen och låret. Sedan vände hon sig till mig:
Har din hund bitit henne?
Nej, nej, verkligen inte, svarade jag, lite generad. Vi har faktiskt räddat din katt.
Räddat? Från vad?
Om du har tid, kan jag berätta allt. Det är nog en historia du vill höra.
Jag berättade allt för Ingrid (vi blev bekanta medan vi pratade), och hon skrattade länge.
Otroligt! Min Timotea har retat dig och din hund i veckor, och ändå har ni räddat henne.
Sådan är jag och Hugo vänliga själar, log jag. Nu är din katt på bättringsvägen både fysiskt och mentalt. Hon är en sådan liten goding nu. Ingen av oss störs längre.
Hon har alltid varit så… kanske har landet förändrat henne, eller blivit sur för att jag har mindre tid för henne nu när jag tar hand om mamma. Det går långsamt, men jag ser fram emot bättre tider.
Kom gärna på besök med katten, sa jag lite blygt.
Jag ska tänka på det, svarade Ingrid med ett grin.
Ett halvt år senare firade hela byn vårt bröllop mitt och Ingrids. Timotea och Hugo deltog, såklart. Och till och med Dobermannen var där han som bitit Timotea.
Han kände på direkten igen henne, och såg misstänksamt på katten, men när han mötte Hugos blick låtsades han att han tagit fel. Så kan det gå.
Den här historien lärde mig att även när fiendskap och irritation verkar vara det starkaste, kan vänskap och förlåtelse bryta igenom. Och att lite fräckhet kan leda till ett oväntat lyckligt slut till och med för en man, hans hund och en egensinnig svensk katt.
