Men skämtar du?! Det kan väl ändå inte vara sant!
Katarina ryckte till och råkade nästan köra in i bilen som stod parkerad bredvid hennes egen lilla pärla. Den stora svarta SUV:en som just körde förbi var genast igenkänd. Hur skulle hon kunna missa grannen Olof, killen som nästan dagligen körde hennes grabbar till skolan?
Fast just idag satt det inte hans fru bredvid honom, utan en helt okänd och rätt så uppklädd kvinna.
De perfekt målade läpparna och den tjusiga baskern var kanske inte ett bevis, men det sa ändå mycket.
Vilken skitstövel! Är det möjligt?! Katarina styrde snabbt ut från parkeringen och följde Olofs bil. Ett sådant tilltag borde man ändå reagera på, tänkte hon.
Helt enligt knepen hon snappat upp i hennes älskade deckare släppte hon först in en annan Volvo framför sig innan hon lätt diskret kunde följa SUV:en. Den gick inte att missa Olof kallade den alltid själv för sitt fjösiga monster.
Det var nämligen hans pappas gamla bil han fortfarande körde, och att byta den mot något annat hade varit otänkbart. Detta var ju ett arv.
Olofs far hade gått bort för över två år sedan, och trots att Olof blivit vuxen och far själv, hade han aldrig riktigt återhämtat sig. Relationerna till pappan var starkare än de flesta, då de var ensamma efter att lille Olof förlorade sin mamma när han bara var två år.
Han mindes bara vagt den dagen hur hans mamma, när hon stod och lagade honom gröt, plötsligt tystnade ett ynka ögonblick, föll mot spisen och inte svarade hur mycket han än grät. Lilla Olof skrek och grät, tills pappan, som glömt sin plånbok hemma och inte fått tag på mamman, sprang in från jobbet. Han lyfte upp en snyftande pojke, ringde ambulans, men det var redan för sent.
Det var en fullkomlig kross. Hans far, som höll på med boxning i sin ungdom, visste precis hur det känns när luften verkligen går ur en efter en träff. Nu försvann ljuset tillsammans med hans älskade, vars hjärta helt oväntat bara hade stannat. Hon hade ju aldrig klagat på hälsan.
Han vägrade låta någon annan ta hand om Olof varken sin egen mamma eller svärmor, som båda bodde långt bort. Inte heller sin svägerska, som jobbat på daghem.
Du är man! Ska du nu passa ett litet barn? Du måste jobba och bygga ett liv!
Jag vet inte hur det går, men jag tänker inte ge bort min son, svarade Olofs pappa kort och sakligt. Vi får klara oss.
Och så fick det bli. Lösningen kom snart. Stina, grannfrun och nybliven pensionär, erbjöd sig passa Olof medan pappan var på jobbet. Senare började pojken i förskola och det lilla hushållet fick rutiner. All ledig tid ägnade han sin son. Någon ny kvinna blev det aldrig, och Olof växte upp utan styvmamma.
Stina hade inga egna barn eller man, men hon blev snabbt allt för Olof. Unge Olof var lika fäst vid henne.
Är du min mormor?
Nej, Olof, jag är din barnvakt, berättade Stina gång på gång.
Men det är ju nästan som mormor? Och du älskar väl mig?
Mer än allt annat, min pojke!
Då får du vara min mormor ändå!
Så infördes ännu en mormor i Olofs liv, och det rådde lite förvirring på förskolan när Olof gjorde tre teckningar till 8 mars istället för två. Men när personalen insåg hur det låg till lät de det vara.
De ogifta i personalen suckade allt oftare över Olofs pappa, men han ville inte ändra på sitt liv. Hans fokus var Olof. Och han lyckades. Olof tog studenten, valde universitet i samråd med pappan och klagade en dag för Stina:
Varför tycker inte tjejer om mig?
Men Olof, det gör de visst! Vem var det som stod och pussades med Sofia utanför mitt fönster?
Hon gjorde slut med mig. Sa att det alltid var något som saknades. Men jag vet inte vad! Vet du?
Olof, du är klok, snäll, omtänksam… Vänta bara. En dag står hon där, flickan din är närmare än du tror.
Och så blev det. Den tysta kurskamraten som hjälpte Olof skriva uppsatser på universitetet där Olof redan jobbade samtidigt för pappans företag fick till slut sitt ögonblick. Hon hette Ebba inte den där högljudda Sofia-typen han var van vid och Ebbas försiktighet fascinerade honom.
Stina hjälpte till. En dag när Ebba hämtade anteckningar hemma hos Stina, så lyfte Stina på förlåten och sa:
Han är singel, Ebba. Vad han än verkar.
Och när Stina sedan gav Olof en symbolisk liten dask när han hämtade sitt block från Ebbas besök, insåg han att lyckan fanns närmare än han anat.
De höll ett litet men varmt bröllop. Olofs far ville bjuda hela släkten, men respekterade Olofs och Ebbas önskan om att inte göra någon generad. Ebbas mamma mottogs först med försiktig artighet Olofs egen erfarenhet var inte den bästa eftersom hans svärmor hade förlorat sin dotter för tidigt och länge anklagat honom för sorgen.
Men försoning kom så småningom. Ebbas mamma blev den bästa mormor man kan tänka sig, och barnet tillbringade somrarna där men räknade ändå ner dagarna tills pappan kom och hämtade honom hem igen.
Jag hann aldrig säga allt till din mamma, Olof, sa hennes mor en dag. Vi har alltid så bråttom men det viktiga blir inte av. Så var det…
Sådan smärtsam är minnet, insåg Olof. Han bar sina minnen av mamman genom foton, men minnet av hennes närhet bleknade tills en oväntad doft en dag gjorde honom stum bland parfymhyllorna. Han följde efter en okänd kvinna, och bad om flaskan hon använde.
Mammas parfym, häpnade pappan när han kom hem.
Sedan fick den alltid stå på Olofs hylla; hans sköra tråd till det som varit.
Olofs oro över Ebbas familj var obefogad. Ebbas moder var enkel och godhjärtad och blev för Olof, och sedermera deras barn, fullkomligen självklar.
Tillsammans var de en sammansvetsad liten familj. Olofs pappa och Stina drömde om barnbarn, men åren gick inget hände. Att försöka så, försöka så… till slut brast det för Ebba.
Men Stina hade sina svar:
Kära Olof, ska du bara vara gift för att ni måste ha barn? Ta det lugnt! Är hon god nog för dig, är hon god nog vad som än händer. Och det är ju med dig det kan vara fel, du har ju själv sagt att du är frisk vänta bara!
Stina delade med sig: Hon hade själv aldrig kunnat få barn, därför kom ingen man och i efterhand kanske det var rätt.
Bättre ni väntar och tar vara på det ni har. Resten ordnar sig.
Så Olof lyssnade. Och till slut, när de redan gett upp, hände det: Ebba var gravid! Ultraljudsbilder bland tårar och skratt, och Olofs pappa vågade knappt tro det. Men ja, lilla Viktor, som kom ut stark och frisk, för att sedan följas av lillasyster och ännu en lillebror.
De blev fyra barn och huset där Olof bott blev direkt för litet.
Ett hus, ni behöver ett hus! proklamerade Olofs far och tog tag i saken. Mark köptes på landet utanför Uppsala, men byggandet drog ut på tiden då jobb och ekonomi gick upp och ned med tiden.
Då klev Stina fram:
Byt lägenhet med mig! Min är större, jag bor ändå ensam, vi kan hjälpas åt. Ni behöver plats, och barnen ska ha rum. Sagt och gjort, så flyttade de och Olof slet ont med firma och försörjning, Ebba skötte hemmet.
Men Olofs far pendlade in och ut på sjukhus. Han dolde det länge, men så tog han Olof åt sidan:
Stina får min lägenhet, hon har varit vår klippa, och det ska inte finnas någon tveksamhet. En främling som blev oss närmast.
Olof höll med.
Den fjärde sonen, Albin, föddes bara en månad efter farfars bortgång. Men Olof och Ebba höll minnet levande för barnen särskilt för lille Albin, döpt efter farfar.
Åren gick. Barnen växte, lämnade sin glädje och värme omkring sig. Ebba, som alltid varit social, fick sina närmaste vänskaper bland andra mammor i området, särskilt med Katarina som, liksom hon, älskade böcker och teater men sällan hade tid.
Katarinas tvillingar var vilda det räckte och blev över med två men Ebba blev en räddning för henne. Samtalen med Ebba hjälpte henne förstå vad livet med barnen verkligen handlade om: de små ögonblicken, glädjen i det flyktfyllda.
Men inom Katarinas egna väggar var äktenskapet långt ifrån problemfritt. Hennes Jonas var vänlig och charmig, men ibland försvann han på sina egna vägar. Katarina litade inte fullt på honom, men i sitt hjärta tröstade hon sig med att alla män är så, annars skulle hon nog inte stå ut. Barnen behövde ju en far.
Så när Katarina såg Olof i sällskap med den okända, började tankarna spinna. Kanske borde Ebba få veta? Men desto mer hon grunnade på saken, desto svårare blev det.
Och om det bara var en tillfällig förälskelse skulle det verkligen vara värt att rasera en familj över det?
Katarina satt kvar i bilen, dunkade irriterat i ratten, och råkade utlösa bilens höga tjut Jonas hade monterat det, för din pärlas säkerhet! De förvånade måsarna for upp över restaurangtrappan, och Katarina insåg att världen snurrade på ändå. Och Olof var kanske bara som alla andra män. Varför förstöra något fint?
Hon körde hemåt, förbannade bilar och torkade tårarna.
Nej, hon skulle inte säga något till Ebba. Vad skulle det hjälpa? Hade någon rakt berättat att Jonas varit otrogen, skulle hon aldrig kunnat förlåta, knappt för sig själv. Något annat var det med rykten men att veta på riktigt Det var annorlunda.
Hon satt kvar på parkeringen, tvekande, medan barnen och barnvakten väntade. Då ringde plötsligt Olof.
Hej, kan ni komma ikväll? Det vore verkligen fint.
De hade årsdag, hon visste det, men Olof och Ebba brukade resa ensamma bort då.
Hon tackade ja såklart. Vad vore man för vän annars? Och nu, efter veckor av irritation, kände hon sig nästan lättad.
Klänningar och skor köpte hon, fixade hår och naglar. Jonas blinkade uppskattande och sade:
Snart är det vår tur till fest, jag lovar dig världens kalas!
Katarina log skevt.
Lokalen var makalös: blomsterarrangemang, levande ljus, vitt linne, vackert porslin. Ebba strålade och visade henne ett nytt silverblått smycke likt dina favoritfärger! Allt var in i minsta detalj.
Kom, vi pudrar näsan! väste Ebba och drog henne med.
När Katarina gick ner mot damrummet mötte hon kvinnan från bilen stiligt klädd, lågklackade skor, håret strikt.
Ni här? utbrast Katarina.
Ursäkta, känner vi varann?
Kvinnan log vänligt: Jag är ansvarig för kvällens arrangemang. Min lilla firma fick äran. Det är första stora uppdraget, så vi har lagt våra hjärtan i det. Blev det som ni önskat?
Katarina förstod att hon haft alldeles fel. Hon försökte hitta någon fråga.
Grattis, vad fint ni gjort…
Kvinnan log: Vi är faktiskt gravida! Fick min man bära upp blomster! Det är omtumlande…
Det är underbart tro mig, svarade Katarina med nytt lugn och värme. Vi mödrar klarar oss alltid! Behövs tips på bra läkare, ring!
Fyra barn har Ebba, va?
Ja, fyra!
Vilket mirakel, så mycket lycka!
Sen skyndade de båda tillbaka. Katarina log mot Ebba:
Nu är det dags! De ropar på dig du får inte bli bortrövad igen!
Under kvällens skålande insåg Katarina hur lite som krävs för att sabotera lycka: ett rykte, en felsyn, en miss. Hon drack sitt bubbel och vände sig mot Jonas.
Surt eller sött mellan oss, Jonas?
Lite bittert fortfarande, Katten! Alltid med dig!
