Johan kom hem och gick ut i köket. Middagen stod redan framme på bordet och väntade på honom. Vad märkligt, var är Anneli? tänkte han. Han gick in i sovrummet, där hans fru satt på golvet och packade en väska.
Ska du någonstans? frågade Johan.
Jag har fått remiss till länssjukhuset för en undersökning. Läkarna är oroliga över något, sa Anneli plötsligt.
Oroliga hur då? menade du Är det det där som tog din mammas liv? Johan stirrade på sin fru och kunde knappt ta in vad hon just sagt.
Under flera dagar var Johan orolig och visste inte vart han skulle ta vägen. Han oroade sig för sin Anneli, som nu bodde i ett hotellrum i Göteborg och genomgick olika prover. Johan själv stannade kvar i deras lilla villa utanför Uppsala, där han med både oro och hopp väntade på nya besked från Anneli.
Anneli hade aldrig klagat på något, och Johan var van att tänka att hos henne var allt alltid bra. De hade varit gifta i trettio år och uppfostrat två barn tillsammans. Hemmet vilade på Annelis axlar. Maten, städningen och alla sysslor det var hennes ansvar, tänkte Johan. Det var enligt honom inte en mans plats att diska eller laga mat.
Samtidigt hade Anneli aldrig varit någon hemmafru hon jobbade som ekonom på samma firma som Johan. Varje dag när de kom hem från jobbet klagade han för henne om sin trötthet, lade sig sedan på soffan och slog på tv:n.
Anneli fick istället skynda ut i köket för att laga middag och lunch till morgondagen, därefter diskade hon och fixade hemma, strök skjortor och städade. Hennes sysslor tog liksom aldrig slut ändå hörde Johan henne aldrig klaga.
I deras hem var det alltid prydligt och hemtrevligt. Det fanns god och nystekt mat på bordet varje kväll. Johan gillade inte att äta samma mat två dagar i rad, så Anneli fick spendera mycket tid i köket. Han erbjöd sig aldrig att hjälpa till, och Anneli bad honom aldrig heller. Varför skulle han? Det var inte en mans sak.
När Anneli tog ledigt från jobbet för att gå till läkaren blev Johan förvånad.
Vad har hänt? Mår du dåligt? frågade han.
Jag hoppas inte det, svarade Anneli. Jag har bara känt mig dålig den sista tiden.
Du kanske borde ta lite vitaminer? Det är ju vår, föreslog Johan.
Kanske, svarade Anneli och ryckte på axlarna.
Senare på kvällen, när Johan kom hem från jobbet, sade Anneli att hon skulle behöva åka in till stan för vidare undersökningar.
Hur så? Måste du verkligen? Johan blev orolig.
Läkarna har sett något som oroar dem, sa Anneli. Därför har jag fått remiss till sjukhuset i stan.
Jaha menar du att du kan ha det där som din mamma hade
De vet inte än, försökte Anneli lugna honom, även om hon själv redan hunnit gråta när Johan var borta. Jag har köpt biljett till bussen imorgon bitti kl åtta. Du får äta middag själv ikväll. Det står pannbiff och potatis kvar på spisen och en sallad på bordet. Jag behöver packa klart och lägga mig tidigt.
Har du ätit något själv? frågade Johan.
Jag är inte hungrig, svarade Anneli och stoppade ned kläder i väskan.
Johan stod bara tyst och såg på henne. Alltid så stark, alltid så full av energi, aldrig ett ord om smärta eller trötthet Och nu detta.
Jag tror jag har fått med det mesta jag behöver, sa Anneli stilla.
Glöm inte laddaren till mobilen, påminde han.
Tack Johan! Den måste jag också ta med direkt. Varför äter du inte?
Jag har ingen aptit, mumlade han.
Jag har gjort dig ledsen
Mm… nickade Johan tyst.
Han sneglade på väskan där hon packade sina saker. Minnet dök upp: precis denna väska hade de köpt till deras planerade semesterresa till Medelhavet fyra år tidigare. Vad glad Anneli varit då! Men så fick Johan plötsligt hoppa in på jobbet över sommaren, och chefen lockade med en fin bonus. De bestämde sig snabbt; med pengarna kunde de renovera sovrummet, vilket de båda längtat efter.
Johan hade trott att Anneli var nöjd med beslutet, men han mindes nu en natt hörde han henne gråta tyst. Hon sa bara att hon drömt något otäckt, men nu förstod han: tårarna handlade om den uteblivna resan, drömmen om havet.
Även nästföljande år blev det ingen sommarresa, och till slut slutade Anneli helt nämna idén. Johan var själv bara lättad. Han hade inte velat resa ändå varför skulle man det? Landstället hade de alltid fullt upp på. Gäster, grill, sällskap. Ändå upplevde han allting hemma som betydligt behagligare än borta.
Och nu packade Anneli samma resväska, dock inte för någon semester, utan för en sjukhusvistelse. Vad om det värsta skulle bli sant? Tanken gjorde Johan orolig och ledsen.
Den kvällen kunde Johan varken äta middag eller sova, och han låg tyst bredvid frun och hörde henne snyfta. Han ville lägga armen om henne, trösta men blev stående tomhänt.
Nästa morgon följde Johan Anneli till busstationen. Precis innan bussen avgick kramades de, och Johan kände hur hjärtat höll på att brista av att behöva släppa iväg henne. Långsamt såg han bussen köra bort, och tårarna vällde fram i ögonen.
Anneli, min kära, måtte allt gå väl, viskade han.
Han kände sig helt tom men tvingade sig att gå vidare jobbet kallade. Arbetsdagen blev ett sätt att skingra tankarna, men så fort han klev in i det tysta huset blev redan oron påtaglig igen. Han värmde gårdagens mat, tvingade sig själv att äta lite.
Sedan tog han fram familjens gamla fotoalbum och bläddrade. Där var de nygifta vad söt och smal Anneli varit. Hon var förstås fortfarande vacker men den där ungdomen, den där glansen Han kom ihåg när han först såg henne på sin bästa väns födelsedagsfest. Anneli var där med en annan kille, och Johan själv hade en tjej vid sin sida. Så fort Johan såg Anneli blev han förälskad trots att han aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet.
Han hade bråkat med sin dåvarande flickvän, Malin, den där kvällen. Hon hade förstått att han sett på Anneli på ett särskilt sätt. De gjorde slut. Malin träffade någon annan och gifte sig snabbt därpå.
Anneli lät sig inte övertalas så lätt, trots att hon blivit singel kort därefter. Johan fick kämpa, men till slut besvarade Anneli hans känslor.
Nu tittade han på bilderna och återupplevde alla deras fina stunder. Hur lycklig han varit under årens lopp, och ändå tagit allt för givet. När tackade han Anneli för middagen sist, när berömde han henne för vardagens slit? Det var så självklart att Anneli tog hand om allting.
Först nu insåg Johan vad han lagt på hennes axlar. Han hade trott att Anneli var outtröttlig. När han var förkyld kokade hon alltid te och soppa, tröstade honom, lyssnade på klagan. Men när Anneli blev sjuk? Då bet hon ihop.
Tanken på att förlora Anneli skrämde honom djupt. Dessa dagar, medan Anneli var borta för undersökningar, levde Johan på autopilot. De pratade varje dag, men Anneli berättade inget definitivt och Johan slets av oro och självförebråelse. Om han bara hade varit en bättre make, mer uppmärksam, mindre självisk tänk om han kunde få göra om!
En kväll, då Johans hjärta värkte av ovisshet, ringde Anneli: Johan, jag har goda nyheter! Det var falskt alarm. Jag har lite hälsoproblem, men inget allvarligt.
Är det sant? ropade Johan. Åh, Anneli, du anar inte hur glad jag är!
När Anneli kom hem mötte Johan henne vid busstationen och räckte henne en bukett vita liljor hennes favoritblommor.
Men Johan, varför har du köpt blommor? Du är tokig. Men tack, det var fint av dig!
Jag har varit så orolig, sa han och höll om henne. Jag älskar dig, förlåt mig
Förlåt för vad? undrade Anneli.
Jag har varit en dålig make glömt att ta hand om dig, varit för självisk. Det måste bli ändring på det nu. Och dessutom jag har en överraskning!
Vadå för något?
Jag har bokat en resa. Vi har semester om en månad, och vi ska åka till havet som vi alltid drömt om.
Men sommarstugan då?
Vi struntar i sommarstugan, skrattade Johan. Vi kan sälja den om det behövs. Det finns alltid färska grönsaker på torget.
Jag känner knappt igen dig, Johan, log Anneli.
Inte jag heller. Men det här har fått mig att inse hur mycket du betyder för mig. Jag vill skydda dig, ta hand om dig, alltid älska dig
Det var nog meningen att allt detta skulle ske, så att jag fick höra sådana ord från dig, svarade Anneli med ett leende. Kom hem nu jag har saknat dig också.
Livet påminner oss ibland att inte ta varandra för givna. Det är kärleken och omtanken i vardagen som är våra dyrbaraste skatter.
