Sveket mot farfars minne
Det var länge sedan nu, men jag minns hur Elsa Karlssons steg släpade sig kväll efter kväll genom innergårdarna i Stockholm. Ibland kunde hon vandra runt i en timme, fast vägen mellan hennes gamla lägenhet och bageriet på hörnet egentligen inte tog mer än fem minuter. Men just den här kvällen låg det en särskild tung sorg över staden och över Elsa. Hon längtade inte hem där fanns bara en kall spis, ett golv hon inte orkat skura på månader och hennes feta katt Gustav som slickat sig igenom många långa år och nu mest låg och glodde på henne, trött på allt annat sällskap än TV:n. Den där gamla apparaten var hennes trognaste sällskap, rösterna som fyllde rummet från tidig morgon till sent på natten och i alla fall gav en liten känsla av sällskap.
Elsas ben värkte av trötthet och höger knä värkte extra mycket under det tunga ulltyget, men ändå vek hon in på gårdens lekplats där gungorna och bänkarna för länge sen blivit blöta av regnet. Hon satte sig på en kant av bänken under den rostiga svampformade takkupan och stoppade ner händerna i fickorna på den gamla kappan som värmt henne i säkert sju år. Behovet av en ny var ändå borta.
En gång, för länge sedan, medan hennes make Lennart levde, var livet något helt annat. Högljutt, rörigt och ibland överväldigande när två barn, storasyster Saga och lillebror Ture, växte upp i den lilla tvåan. Nu var barnetiden ett minne blott. Saga hade flyttat långt söderut till Malmö med sin egen familj två barn födda tätt: Erik och Johanna. Ture hade bosatt sig ända uppe i Umeå, gift sig med en vass konsult och tillbringade mer tid utomlands än hemma. De hörde sällan av sig, mest till jul eller när de skickade födelsedagsgrattis på sms och kanske en bild på barnen som Elsa knappt lärt känna. De kom aldrig till mormors lägenhet, för barnen hade språkkurser, Spanienresor och för många aktiviteter.
Elsa suckade och såg en kraftig kråka hoppa mellan regnvåta stenar på jakt efter smulor ett envist tecken på livet som fortsatte. Hon hade alltid trott att barnen skulle bli hennes trygghet på ålderns höst, att barnbarn skulle springa i hennes hem och att de skulle ta sig tid att ringa varje kväll. Men verkligheten var en annan: ett telefonsamtal från Saga varje månad, ibland från Ture alltid samma sak: “Hur är det morsan? Vi har fullt upp, barnen är sjuka du förstår väl?”
Det fanns en sorts sorglig rutin över Elsa Karlssons dagar. Pensionen hade förvandlat tiden till en enda lång måndag: vakna, slå på TV:n, ge Gustav mat, koka havregrynsgröt eller steka ett ägg, mer TV, lunch, TV, en kvällspromenad, TV, sedan sova. Ibland kom hon på sig själv med att prata högt för sig själv, kommentera nyheterna eller irritera sig på programledarna. Gustav såg på henne med sitt gula öga, viftade nonchalant på svansen och lommade iväg till fåtöljen.
Särskilt denna kväll ville Elsa inte hem, där tystnaden låg som en tung filt. När regnet tilltog satte hon sig djupare och drog mössan längre ner i pannan.
Elsa? hördes plötsligt bredvid henne. Elsa, är det du?
Hon ryckte till och såg upp. Där stod en lång, smal man med gråtinade tinningar under en klassisk tygkeps och en tunn brun rock. Hon kände genast igen honom det var Gunnar Pettersson som bodde i trappuppgången intill. De brukade ibland träffas i hissen eller vid soptunnan och bytte artiga ord om vädret.
Gunnar? förvånades Elsa. Står du här ute i regnet? Du blir förkyld.
Du då? log han, satte sig på bänken efter att ha brett ut en gammal tidning på sätet. Jag har sett dig sitta här i en evighet. Såg dig från mitt fönster. Tänkte att jag måste kika efter så det inte hänt dig något.
Det är inget, sa Elsa och viftade bort oron. Ville bara slippa hem en stund. Hopplös kväll, Gunnar. Sådan hopplöshet att man vill yla.
Känns bekant, nickade han, fiskade upp en liten plunta ur innerfickan. Lite konjak, sa han när han såg hennes blick. Jag dricker sällan, men ibland behövs det något som värmer själen.
Elsa ville först tacka nej, men sen tänkte hon: Vem bryr sig? Hon tog emot pluntan, smakade en klunk och värmen spred sig genom kroppen.
Tack, vi gör ju inget fel, sa Elsa lågmält. Du då, har du inte någon där hemma?
Hade, suckade Gunnar och tog själv en klunk. Min fru dog för tre år sedan. Sönerna bor i Göteborg fullt upp, man ser dem knappt. De ringer ibland på söndagar. Så där lever man. Och du?
Barnen är långt bort, svarade Elsa kort. Ringer sällan. Lennart gick bort för länge sen.
Då är vi två som sitter i samma båt, sa Gunnar. Två ensamheter på samma bänk.
De satt tysta och såg regndropparna trumma mot pölarna. Men tystnaden var rofylld, som hos gamla vänner.
Du, Elsa, om jag får säga en sak, sa Gunnar plötsligt och hade en lätt rodnad på kinderna. Jag har gått och lagt märke till dig länge. Du verkar alltid så prydlig, går alltid din runda här i området och alltid ensam. Tänkte länge att jag borde ta mod till mig och hälsa närmare, och ikväll är tydligen kvällen. Ödet, kanske
Elsa såg förvånat på honom.
Har du lagt märke till mig? Varför då?
Vad skulle jag annars ha för mig? log han sorgset. Jag ser dig från fönstret, samma tid varje dag. Är du borta länge, blir jag lite orolig.
Då blev Elsa märkligt varm inombords. Det kändes så ovant men ändå skönt att någon faktiskt såg henne, höll ett öga på henne, väntade.
Ska vi gå våra promenader ihop från och med nu? föreslog Gunnar. Mycket trevligare, och kanske lite tryggare även med käppen i hand kan man värja sig mot ilskna kråkor.
Mot kråkor? Elsa skrattade, första gången på länge.
Mot kråkor och tristess! svarade Gunnar med ett snett leende. Är vi överens?
Vi är överens, nickade Elsa.
Efter den kvällen förändrades allt. Nästan varje kväll gick de ut och promenerade i parken helst så länge regnet inte vräkte ner. De satt på bänkarna och samtalade till sena timmen. Gunnar berättade att han varit ingenjör på Scania, ritat lastbilsdelar hela sitt liv, och efter pensionen hade han blivit historieintresserad och skrev små inlägg till lokala tidningen. Elsa, som förr arbetat som bokförare, lyssnade med förtjusning även om hon inte var någon historienörd, så var hon bra på att lyssna och fråga klokt. Gunnar i sin tur lyssnade gärna på historierna om barn, barnbarn, sommarlov på landet som aldrig blev av, sommarstugan som såldes billigt när ingen av barnen ville ha den.
Katterna lekte mellan deras ben när de bakade bullar, och Elsa upptäckte att hon hade något att se fram emot på dagarna att laga mat till Gunnar, att fundera på vad hon kunde bjuda honom på till fika. Gustav blev till och med mjukare i pälsen och mindre sur.
Efter någon månad blev det så att Gunnar stannade över natten första gången de hade fastnat i samtal efter att ha druckit varm choklad, och klockan var redan förbi midnatt när Elsa sa:
Stanna du, Gunnar. Gästrummet står ändå oanvänt.
Är du säker? undrade han, men hoppet lyste i blicken.
Så klart här finns plats!
Och snart hade han sina tofflor och tandborste precis där. Elsa började vakna till ljudet av honom i köket om morgnarna. De satte på TV:n bara ibland och pratade hellre själva. Gustav vande sig också och sov nu vid Gunnars fötter.
Gunnar, vi lagar kåldolmar imorgon? föreslog Elsa en kväll i köket.
Gärna! Jag handlar köttfärs, du fixar riset.
Tillsammans snurrade de små svenska kåldolmar och Elsa tänkte förundrat: Hur kan man ha sådan lycka på ålderns höst?
En skugga föll över lyckan: barnen. Elsa våndades för att berätta om Gunnar. Hon visste att Saga och Ture älskat sin pappa: Lennart var hjälten och alltid den som skulle nämnas. Elsa var rädd för att barnen skulle se Gunnar som ett svek. Femton år hade gått, men framförallt Ture kunde alltid säga: “Pappa skulle aldrig” när de pratade.
Gunnar förstod men tjatade aldrig:
Ditt liv, Elsa. Berätta när du själv känner dig redo.
Så kom dagen då Elsa fyllde sjuttio. Den här gången hade barnen bestämt sig för att komma hela familjerna, tre dagar i Stockholm. Först blev Elsa glad, men så blev hon orolig. Hon snurrade runt i lägenheten, undrade hur hon skulle göra med Gunnar.
Gunnar, sa hon en kväll, barnen kommer hit med barnbarnen och allt. Tre dagar.
Vad trevligt! Då kan vi ju träffas alla tillsammans, sa Gunnar.
Jag vet inte, Gunnar. De kanske inte kommer ta det så bra. Kan inte du bo hos dig några dagar? Så pratar jag med dem, och sedan presenterar jag dig ordentligt
Efter en stunds tystnad avbröt han:
Ska jag vara någon du gömmer undan? Elsa, det sårar.
Elsa kände tårarna i ögonen. Bara tillfälligt, snälla låt mig förbereda dem.
Som du vill, sa han lågt, men hon hörde besvikelsen.
Nästa dag gick Gunnar. Lägenheten blev genast kall. Gustav lommade genom rummen och gnällde efter honom.
Barnen och barnbarnen kom. Det blev stojigt, livligt och Elsa dukade upp sitt bästa porslin. Men hela tiden låg Gunnars tofflor kvar bakom dörren.
På kvällen efter middagen bad Elsa Saga och Ture komma ut i köket. Hennes hjärta bultade.
Barn, jag vill prata med er Jag har träffat någon. Gunnar heter han. Vi har bott ihop ett tag nu.
En tyngd föll över rummet. Saga spände ögonen i henne, och Ture ställde ifrån sig koppen.
Men mamma, vad pratar du om? skrek Ture. I den här lägenheten, där pappa bodde, bor nu en främling?
Mamma riktigt så gör man väl inte? viskade Saga. Du borde ha frågat oss.
Elsa fick en klump i halsen. Måste jag fråga er om mitt liv? Jag är sjuttio. Jag vill leva!
Men så här? fnyser Ture. Tänker du på barnbarnen? På oss? Farfar hade aldrig gått med på det här!
Jag har inte glömt er far. Men jag måste få vara lycklig!
Saga snäste: Om du väljer honom, då behöver du inte förvänta dig fler besök av oss eller barnbarnen. För vår del får du välja.
Elsa satt kvar ensam i köket medan tårarna droppade ner på duken. Orden ville inte komma ut. Två som älskade henne, men som var oförmögna att förstå.
Nästa morgon gick barnen tidigare än planerat. Elsas armar hängde längs sidorna, och hon blev ensam kvar med Gustavs tysta missnöje.
På kvällen ringde hon Gunnar med sorgsen röst.
Gunnar, vi måste sluta träffas. Barnen de förstår inte. De vill inte ha dig i mitt liv.
Men Elsa tror du verkligen att barnen har rätt att bestämma så? Som de manipulerar dig?
Det är mina barn, Gunnar Förlåt.
Jag älskar dig, Elsa.
Förlåt
Elsa la på. Hela kroppen skakade i ensamheten, och gråten bröt loss med en kraft hon inte känt sedan Lennarts död.
Två månader gick. Hennes värld förblev tyst och monoton. TV:n skrålade för att dämpa tomheten. Barnen hörde av sig ännu mer sällan några artiga sms från Ture, ett foto i gruppchatten från Saga.
En kväll mötte hon fru Maj-Britt från våningen ovanför i hissen.
Elsa! har du blivit själv igen? Gunnar syns inte till. Vet du förresten han har blivit sjuk, märkte du det? Han staplar fram med käppen, ser riktigt dålig ut.
Elsa kände hjärtat hoppa. Hemma stod hon länge vid telefonen, men till sist slog hon numret.
Gunnar? Hur mår du? frågade hon med darrande röst.
Elsa? Jo Du vet ingen idé lägga några bekymmer på dina axlar
Jag kommer nu, Gunnar.
Hon snörade på kappan och sprang över gården till hans port. När han öppnade såg hon att han förlorat sig själv i sjukdomen, men när han log mot henne tinade hela hennes bröstkorg.
Gunnar, förlåt mig sa hon och slängde armarna om honom. Barnen behöver inte godkänna oss. Det är du som är min närstående nu.
Han höll henne länge. Efter maten satt de där, tysta men tillsammans.
Nästa dag ringde Elsa Ture:
Jag vill att ni ska veta: Jag tänker fortsätta leva med Gunnar. Accepterar ni det, är ni välkomna. Annars låter jag er gå, men jag låter er inte bestämma mer över mitt liv.
Efter samtalet kände hon en lättnad hon inte känt på årtionden.
En vecka senare kom ett sms från Saga: “Mamma, vi har pratat ihop oss. Vi tycker inte om det, men gör som du vill. Kom gärna och hälsa på barnen, men prata helst inte om Gunnar när vi är där.”
Elsa la ner telefonen och log. Hon visste att det inte var en seger, men det var ändå något. Viktigast var att Gunnar satt bredvid henne, Gustav spann i hans knä och TV:n sorlade bara i bakgrunden för deras samtal var viktigare än alla program i världen.
Gunnar, sa Elsa leende, ska vi inte göra kåldolmar imorgon? Jag köpte just ett fint stort kålhuvud.
Det tycker jag, svarade Gunnar, och glittret i hans ögon var tillbaka. Jag handlar köttfärs, och du fixar riset.
