Spricka av förtroende
Elsa Nilsson, är du hemma? Det är jag, Viveka från tredje våningen! Jag har lite bullar kvar till dig, alldeles nybakade, och jag har dessutom lite att fråga om Ska du inte öppna?
Elsa Nilsson fryser i rörelsen vid fönstret, med tekoppen obemärkt kall i händerna. Utanför är innergården i novembergrått, vinden virvlar gula löv mellan lamellhusen, några enstaka grannar hukar i sina vinterjackor, på väg någonstans. Hon har vant sig vid tystnaden. Den långsamma tickningen från väggen, brummandet från kylen, parketten som knarrar för varje steg. Vid att ingen längre knackar på dörren.
Jag ser ju att ljuset är tänt, Elsa! Kom nu, jag är snäll!
Rösten på andra sidan dörren är hög, bestämd, med den där speciella käckheten som inte accepterar ett nej. Elsa ställer ifrån sig tekoppen på fönsterbrädan och går långsamt ut i hallen. Hon stannar, blickar försiktigt genom titthålet. På trappavsatsen står Viveka, kassen i händerna, det breda leendet, det röda färgade håret slarvigt uppsatt, knallrosa dunjacka och stark läppstift.
Ska du verkligen gömma dig som på ett slott, fortsätter Viveka släpp in nu innan jag fryser ihjäl!
Elsa tar bort dörrkedjan och låser upp. Viveka virvlar in, som en frisk vind, och tar med sig doften av parfym, kyla och nygräddat.
Här, jag bakade bullar i morse och tänkte att grannen skulle få några, Viveka räcker över kassen. Med kanel och mandelmassa. Fortfarande varma. Du sitter väl bara här och äter inget, har blivit så smal!
Tack Viveka, du hade inte behövt…
Äsch, jag älskar att vara snäll mot folk. Ät nu, och ta en kopp starkt te till, du ser lite blek ut.
Viveka går rätt ut i köket, utan att fråga, slår på vattenkokaren och tar fram två koppar. Elsa står kvar i dörren och vet inte riktigt vad hon ska göra. Så länge har hon varit ensam, att en annan människas närvaro känns overklig, nästan påträngande.
Sätt dig ner nu, kommenderar Viveka. Nu dricker vi te och pratar lite. Jag vet hur det är. Förlorat maken, vuxna barn flyttat långt bort, livet blir liksom dimmigt. Min moster blev knäpp av att vara ensam efter farbror Olle dog, det var ett under att hon inte gick under.
Elsa sätter sig vid köksbordet. Bullarna doftar ljuvligt. Hon har knappt lagat mat den senaste tiden, det känns onödigt när man är ensam. Det brukar bli mikromat från ICA, och ändå utan större aptit.
Tänkt inte att jag lägger mig i, säger Viveka, häller upp te och tar fyra sockerbitar. Men jag är sån, kan inte låta bli att bry mig. Ser man att en granne mår dåligt får man rycka in. Min man säger alltid, Viveka, du ska rädda hela världen, och sen glömmer jag mig själv, men sån är jag.
Hon bubblar på, skrattar och gestikulerar. Elsa lyssnar, och känner hur något långsamt börjar tina i henne. Hur längesen var det inte hon samtalade vid ett köksbord? Dottern Emma ringer ibland på söndagar, men samtalen är snabba, mest pliktskyldiga. Hur mår du, mamma? Det är bra, älskling. Behöver du något? Nej tack. Vi hörs. Och så tystnaden igen, i dagar.
Jag har tänkt bjuda med dig länge, Viveka lutar sig fram över bordet, ögonen vänliga. Vi är ett gäng tanter som träffas ibland på cafét Bistrohörnet nere vid ICA. Vi pratar, fikar och byter nyheter. Ska du inte följa med någon gång? Du skulle må bra av det.
Jag vet inte, Viveka… Jag är inte så van…
Struntprat! Klart du följer med. Jag hämtar dig vid halv tre, så kommer du inte undan. Man behöver folk att prata med. Ensamheten gör bara kroppen sjuk, tro mig.
Elsa nickar, vet inte hur hon ska säga emot. Viveka dricker sitt te, synar köket med snabba blickar.
Men så fint du har! Och vilken servis! Viveka öppnar vitrinskåpet, där en tysk porslinsservis står, vit med en tunn guldkant. Antikt, va?
Erik gav mig den när vi hade bröllopsdag, säger Elsa tyst. Trettioårsjubileet.
Så vackert! Spara på det där. Nåväl, nu måste jag dra, har ärenden på stan. Ät bullarna och bli inte sittande. Vi syns i morgon, eller hur?
Hon försvinner lika hastigt som hon kom. Elsa blir ensam i köket, stirrar på bullen, på koppen med läppstiftsmärke på kanten. Tystnaden är tillbaka, men den känns annorlunda. Inte lika tom.
***
Så fortsätter det. Viveka kommer dagligen, ibland tidigt, ibland sent, alltid med någon anledning. Någon gång avslagen mjölk, ibland ett råd, ofta bara småprat. Hon trugar ut Elsa i samtal, till butiken, till fika med de andra på Bistrohörnet tre kvinnor, högljudda, skrattande, pratar om grannar, priser och såpor på TV.
Till en början känner Elsa sig utanför. Dessa kvinnor är annorlunda, råare och enklare än hon brukat umgås med. De skrattar åt saker hon skulle skämmas för. Men Viveka drar henne till sig, säger: Det här är Elsa, hon var lärare. Min fina väninna! och Elsa känner lite stolthet.
Gradvis vänjer sig Elsa. Hon börjar vänta på Viveka, glädjer sig åt de små utflykterna, börjar blomma upp. Det är inte samma sällskap som förr, när Erik levde; då gick de på teater, åt middag med vänner. Men den tiden försvann med Erik. Vännerna försvann, blev sjuka, några dog. Kvar är dessa enkla träffar, plastmuggar med kaffe, samtal om ditt och datt och ändå känns det bättre än tystnaden.
Elsa, du hade en brosch på dig förra gången, den där bärnstensfärgade. Får jag se den igen? Så vacker!
Jo, det är bärnsten, Elsa nickar. Min mammas.
Åh, får jag låna den och visa för min dotter Fanny? Hon ska ta examen om en månad, vill ha nåt vintage. Jag lovar, du får den snabbt tillbaka!
Elsa tvekar. Broschen är ett kärt minne. Men Viveka ser så ivrig ut, hur kan hon säga nej?
Okej… Men var försiktig.
Jag lovar! Du är en ängel!
En vecka går, men Viveka kommer aldrig med broschen. Elsa påminner, Viveka viftar bort det, dottern vill prova den lite till. Sen säger Viveka att Fanny tappat den men ska leta vidare, Elsa ska inte oroa sig.
Elsa oroar sig ändå. När hon en dag försöker prata allvar, blir Viveka sårad.
Vadå, tror du jag lurar dig? Jag har räddat dig från ensamheten, kommit varje dag! Du kan ju inte mena allvar…
Förlåt, Viveka, jag är bara orolig. Broschen betydde mycket…
Jag förstår väl! Det blir ordning på allt.
Och Elsa försöker glömma. Viveka fortsätter komma, med bullar och ärenden. Men snart kommer också små lån.
Elsa, kan jag låna ett par tusenlappar till pensionen? Min son blev sjuk, mediciner är så dyra nu. Lovar, du får tillbaka allt när jag får lön!
Elsa ger henne pengar. Viveka är hennes enda vän, det känns omöjligt att neka. Tvåtusen. Fyratusen. Pengarna kommer aldrig tillbaka. Och på påminnelser svarar Viveka med ilska.
Är det pengar det handlar om? Jag trodde vi var vänner. Vänner skriver inte skulder på varandra.
***
Emma ringer en onsdag kväll. Elsa sitter i morgonrock och planerar att lägga sig, TV:n visar något halvt ointressant renoveringsprogram.
Hej mamma, Emma låter trött. Hur är det?
Det är bra, hjärtat. Och du?
Mycket på jobbet. Men lyssna… Ska du inte komma till oss i helgen? Arvid saknar dig och jag längtar efter din köttbullar.
Vet inte riktigt… Elsa tvekar. Jag har blivit upptagen faktiskt. Träffar min väninna Viveka, vi fikar, handlar ibland.
Viveka? Hon där uppifrån?
Från tredje våningen. Underbar människa. Bryr sig verkligen, kommer varje dag.
Men mamma, känner du henne bra?
Klart jag gör! Två månader har vi umgåtts nu. Hon lyfte mig ur ensamheten.
Emma blir tyst, sedan hör Elsa bara en suck.
Jag är glad att du har någon, men lova att ta hand om dig. Allt för många är inte alltid snälla.
Sådan nonsens! Viveka är som en syster. Du har aldrig ens träffat henne!
Nej då, förlåt Vi hörs. Sov gott.
Samtalet tar slut. Elsa sitter kvar, ett sting av irritation. De tror att det är enklare om hon är ensam, tänker hon, att hon inte stör. Nu när hon har någon, skaver det det är bara egoism.
Nästa dag haffar Viveka henne direkt i dörren.
Elsa, jag har lösningen! Vet du vad, min vän har fixat rabatt till ett spa i Strömstad till våren. Två veckor för bara fjorton tusen! Har redan halva min del, ska vi spara ihop tillsammans? Hälsosamt, frisk luft, kul ihop!
Elsa drar efter andan. Resa har hon inte gjort sedan Erik levde, och tanken både lockar och skrämmer.
Det är dyrt, Viveka… Min pension räcker knappt.
Men du har ju sparat! Jag vet, du och Erik var sparsamma. Lyssna, vi investerar i dig själv. Jag hjälper dig med banken i morgon!
Tja… Elsa ger upp. Okej, vi försöker.
Nästa dag följer de varandra till Handelsbanken, Viveka håller Elsa i armen, småpratar om reselistor, packning och läkemedel. Elsa tar ut fjorton tusen kronor och räcker dem till Viveka.
Jag fixar kvitto till dig i övermorgon, så du ser att allt stämmer, säger Viveka, stoppar pengarna i väskan.
Men någon kvitto kommer aldrig. Viveka skyller på strul med bokningen, vännen är bortrest, det tar tid. Elsa börjar åter tvivla men orkar inte klaga. Viveka är hennes fasta punkt.
Snart vill Viveka låna servisen inför dotterns bröllop. Porslinet Erik gav:
Elsa, låt oss låna ditt fina porslin! Vi har inget lämpligt för festen. Jag lovar, vi diskar och lämnar tillbaka!
Elsa tvekar, det här är nästan heligt. Men Vivekas min blir besviken och hotfull:
Jag har gjort så mycket för dig! Utan mig hade du ruttnat bort här ensam! Är det såhär du tackar?
Okej… ta den. Men snälla, var försiktig.
Du är världens bästa vän!
***
Fanny, Emmas fru, ringer om några veckor. Rösten är orolig:
Hej Elsa, det är Fanny. Vi såg på din bank att folkbokföringen dragit fjorton tusen. Är det du själv som tagit ut dem?
Ja, varför undrar du?
Emma blev orolig. Du nämnde någon tjej som ofta hälsar på, och ja…, vi vill bara försäkra oss om att du inte…
Om vad då? Att någon lurar mig? Att jag är en gammal förvirrad kärring?
Nej Elsa, vi menar bara att ibland utnyttjar folk äldre ensamma och…
Viveka är min vän! Till skillnad från er, som bara ringer en gång i veckan om jag har tur. Låt mig vara, Fanny. Hej då.
Hon slår av, hjärtat rusar, händerna darrar. Hon vet att hon gick för långt, vet att Emma och Fanny har det slitigt. Men just nu bryr hon sig inte. Viveka är hennes trygghet de andra förstår inget.
På kvällen kommer Viveka.
Elsa! Kom med, följ med mig till stormarknaden. De rear ut en fantastisk servis, halva priset! Vi kan dela, du betalar nu, jag swishar dig när min lön kommer. Så fin present till min dotters bröllop!
Viveka, jag har inga pengar kvar.
Det gör inget, det är delbetalning! Klarna, vet du, man skuldsätter sig inte, det är normalt idag.
Viveka drar ut henne, och snart står Elsa vid kassan, skrev något på ett avtal och känner sig bortkommen. Inte ens läser hon igenom pappret.
Precis då stöter hon ihop med Fanny inne på butiken.
Hej Elsa! Vad är det här?
Vi köpte porslin till Vivekas dotter…
På avbetalning? Låter inte tryggt. Kan vi ses, bara vi två?
Elsa följer motvilligt med bort och Fanny berättar att hon kollat Viveka, hört om liknande fall: hon utnyttjar svaga, tömmer deras konton, lurar dem och drar vidare. Elsa blir rasande förnekelse tränger undan.
Viveka är min vän, ni förstår inget! Ni vill bara att jag ska vara ensam.
Men inombords river oron, särskilt när Fanny nämner broschen, servisen, sparesan inget har återvänt.
Lämna mig, Fanny. Jag vet vad jag gör.
Fanny nickar sorgset.
När Elsa kommer tillbaka till Viveka är all värme borta. Viveka ser att Elsa är skakad.
Din svärdotter snackar skit om mig, eller hur?
Ja.
Men du tror väl på mig?
Elsa vill desperat tro, och intalar sig att det löser sig. Jag tror på dig, viskar hon.
***
Den kommande tiden svarar Elsa inte på några samtal från Emma eller Fanny. Viveka dyker fortfarande upp, men allt glesare, och nu blir problem och strul ständiga förklaringar.
Elsa sover dåligt, trycket i bröstet ökar. Hon vågar inte erkänna misstanken som äter i henne att hon blivit lurad. Trots det släpper hon inte tanken.
Så en lördag morgon knackar Emma och Fanny på, med matpåsar och bekymrade ansikten.
Mamma, vi älskar dig. Snälla, berätta har Viveka gett tillbaka något? Broschen? Servisen? Pengarna för sparesan?
Inte än, men hon kommer, säger Elsa, men skammen tränger på.
Vi har pratat med polisen, säger Emma. Viveka är känd. Hon har kört samma trick med andra.
Elsa orkar inte höra mer.
Ni kan gå nu! Jag vill inte prata om det!
De lämnar medan Elsa sjunker ihop mot köksväggen, tårarna rinner. Hon minns för mycket, skammen och sorgen övervinner henne.
Viveka kommer några dagar senare, slänger en kartong på golvet.
Här har du din servis. Dottern glömde sig, några fat är spruckna. Så kan det bli.
Locket är trasigt, kopparna borta, guldkanten naggad, smutsiga rester och en lukt av härsket.
Och du, Elsa håll dig borta från mig, du är hopplös att vara vän med. Du skulle vara utan mig, ensam i graven!
Elsa står kvar, stirrar på den trasiga porslinservisen, hör dörren dunka igen. Lägenheten är tystare än någonsin.
***
Nästa dag ringer det åter på dörren. Elsa öppnar planlöst. Emma och Fanny står där, Emma i famnen med en kasse, Fanny lägger en hand på hennes axel.
Vi älskar dig, mamma. Vi ordnar en polisanmälan och hjälper dig limma ihop det som går, om du vill.
Elsa sjunker ner, håller två halva koppar i varsin darrig hand.
Vi gör Tekakor, spelar kort, säger Fanny. Det blir bra, det kan ta tid, men vi gör det ihop.
Elsa ser halva koppen i sin hand torr, sned, skör. Men den har ändå limmats fast, det sitter ihop.
Vi kommer tillbaka i morgon, lagar din köttbullar och dricker te. Okej?
Ja, säger hon, jag försöker.
Lägenhetens tystnad är kvar, men den känns inte längre hotfull. Inte längre lika tom.
