– Mamma, kan jag ta en godis ur asken? Bara en! Snälla! Saga slingrade sig som en liten räv runt skåpet där Ingrid gömt de dyrköpta sötsakerna.
– Nej! De där är till julbordet. Äter du nu blir det inget kvar till nyår.
Saga surade. Vad spelar det för roll när man äter en godis? Det var ju bara EN hon bad om! Varför är mamma alltid sån? Om något är gott spara till senare, är något fint så är det bäst till fest. Saga ville ju bara ta en karamell, dra på sig den nya klänningen pappa köpt med från jobbresan till Stockholm, och gå hem till sin bästa vän Maja. Fast Maja fick alltid ha nya kläder till förskolan. Saga hade hört att Majas mamma sydde själv, inte köpte. Men ändå! Maja var alltid finast i gruppen. Saga gick omkring i samma gamla prickiga klänning som hon tröttnat på för evigheter sen.
Då förstod hon inte hur mycket hennes föräldrar fick kämpa för de där karamellerna och nya kläderna. Sagas mamma jobbade på bibliotek och pappa var ingenjör. Ordet få tag på hörde hon jämt det betydde att de kanske fått tag på något nytt, något som aldrig fanns i butikerna. Så dök de där söta lackskorna upp hemma, och mammas nya stövlar. Fast efter att de köpt dem åt de mest makaroner och potatis i flera veckor, men mamma var så lycklig att hon inte ens använde stövlarna på flera dagar, bara stod och beundrade dem. Saga minns de där stövlarna så tydligt, att hon även som vuxen mindes varje repa och sliten klack.
Men tiderna förändrades. Plötsligt fanns allt möjligt i butikerna och det var inga problem att skaffa nya kläder, eller skämma bort barnen. Nu var det bara pengarna som var problemet. Saga gick i åttan när hennes pappa kom hem, glad som ett barn:
– Jag fick jobbet!
Hon fattade då inte riktigt vad det betydde, men av deras glädje märkte hon att något stort var på gång. Hans nya arbetsplats, ett samarbete inom teknikbranschen, värdesatte verkligen hans kunskaper och för första gången på länge såg Saga hur något förändrades hos hennes annars så tystlåtna och grubblande pappa. Han blommade ut, upptäckte nya styrkor i sig själv, visade sig vara grym på att organisera och snart gick det spikrakt uppåt för honom.
Livet blev lättare. Mamma behövde inte längre sitta och vända på slantarna om kvällarna för att kunna köpa Saga nåt nytt ibland. Första jeansen, häftiga sneakers, du vet. Saga släppte tanken på att börja jobba direkt efter nian och valde universitetet. Föräldrarna jublade. Hon satt böjd över böckerna i två år, glömde fester och vänner, och klarade intagningen med bravur. Nu kunde hon väl slappna av? Men nä först plugg, sedan bra jobb, SEN kunde nöjeslivet börja. Det gick vägen: examen med toppbetyg, bra första jobb med hjälp av pappas kontakter, och plötsligt kändes det som att allt var på plats. Lägenhet, bil, resor till Medelhavet och ändå… ensam.
Men Saga var aldrig någon duktig flicka, killar saknades det inte av, men hon kastade sig inte in i seriösa relationer. Varför stressa? Ung är man ju bara en gång, och barn, ja, det kan man ta sen.
Första seriösa förhållandet dök upp när Saga var 35. Hon och Viktor jobbade tillsammans i flera år, satt nästan vägg i vägg på kontoret. Hon hade aldrig ens tänkt tanken att han såg henne så, men på en firmafest när hon, lite lagom salongsberusad, la huvudet på hans axel när de dansade, föll alla masker.
– Gifta dig med mig. Vi är båda lyckade, och tiden springer ifrån oss. Dags för familj nu. Jag har varit kär i dig länge, Saga… Älskar dig, faktiskt.
Saga skrattade till:
– Men Viktor, sluta nu. Vi har massa tid! Inget bråttom.
Men när hon vaknade nästa morgon, såg hon på honom och hörde plötsligt sig själv viska:
– Ja. Jag vill.
Det blev ett stort bröllop, Ingrids glädjetårar och tre år där Saga insåg: Alla framgångar i världen vägde inget mot det hon väntat med, som visade sig vara det viktigaste av allt.
– Det går inte längre, mamma… Min framtid finns inte kvar… Saga höll chocken i sina händer, stirrade på provsvaren. Varför var jag så dum?
– Vänta nu, gumman. Det här är bara en klinik. Det går framåt varje dag inom vården. Saker kan förändras.
– Men när? Saga kastade papprena ifrån sig så de virvlade på golvet.
Det var sig ganska likt hemma hos föräldrarna. De vägrade ta emot pengar till renovering eller möbler, fast pappa slutat jobba och blivit sjuk, och mamma knappt vågade lämna honom ensam. Saga såg ändå till att kylskåpet fylldes med samma varor hon själv köpte, att möblerna fixades till. Vintagestuk, som hon skojade. Större renovering blev det för typ tio år sen nu tänkte hon att tapeterna nog borde bytas och golvet slipas om. Konstigt vad som kan uppta tankarna när livet håller på att rasa…
– Men mamma, ser du inte? Det är just tid jag inte har…
De satt tysta länge, medan rummen blev mörkare, telefonen ringde bort. Saga grät om vartannat, och tystnade sedan, ville inte prata mer. Till slut höjde hon på huvudet, försökte urskilja mammas ansikte i skymningen:
– Tack, mamma.
– För vad då, hjärtat?
– För att du lyssnade. Vet ingen annan jag kan gå till. Vem vill höra ändå?
– Sluta nu! Ingrid la handen över dotterns mun. Dig behöver jag. Pappa behöver dig. Viktor också.
– Viktor, inte längre.
– Men varför, Saga?
– Min grej, inte hans. Han har inte tid, det har han heller inte. Men barn… det kan han kanske få.
Saga kramade mamma kort och gick hem, försökte inte ens lyssna på protesterna.
– Jag klarar mig, mamma, oroa dig inte. Hon skickade en slängpuss från dörren. Mamma sjönk utmattad ner på stolen i hallen. Varför måste prövningen drabba just hennes dotter?
Hon kände inte för att åka rakt hem, så hon svängde bort mot strandpromenaden. Kanske inte världens mysigaste plats den här årstiden, och knappt någon var ute mest några hundägare och ett äldre par som gick fort med näsorna ner i jackkragarna mot den kyliga vinden.
Saga såg efter dem, och tårarna brände igen. Drömmen om att gå så där, hand i hand, en hel livstid. Att kunna förstå varann utan ord, ha något eget ihop. Men så skulle det inte bli. Hon insåg plötsligt hur mycket hon älskat Viktor fast hon aldrig vågat erkänna det, skjutit på det, precis som med allt annat i hennes liv. Fast nu spelade det ingen roll. För älskar man då måste man ibland släppa sina egna önskningar.
Hon såg ut över älven, nu så främmande, och mindes helgerna då de gick här hela familjen. När veckans bästa stund var den där glassen mamma köpte, oavsett väder. Märkligt nog blev hon aldrig sjuk, inte ens när hon åt glass på vintern Så med egna barn fick hon nog aldrig taka såna promenader.
Saga rusade av tankarna och skakade på huvudet. Nu fick det räcka! Självömkan leder ingen vart. Hon måste gå vidare, hitta NÅGOT som får henne att vilja leva. Alla karriären, all framgång kändes plötsligt noll och intet. Det måste finnas något mer? Vad, visste hon inte. Men en sak visste hon: det där som handlade om Viktor, det måste lösas, och det fort.
Medan hon gick mot bilen upptäckte hon ett gäng tonåringar runt den. Hon såg sig omkring, det var tomt ingen att ropa på om något hände. Hon märkte också att hon inte ens brydde sig. Vad skulle det göra om det hände nåt nu?
Hon gick fram:
– Vad står ni här och gör?
Killarna, kanske 16, vände sig mot henne med stora ögon.
– Är det din bil?
– Ja.
– Det är en katt där under! Vi måste få ut den! pratade de alla på en gång.
– Vänta! En i taget, tack. Vad händer under motorhuven?
De såg på varann, den minsta tog till orda. Ledaren, noterade Saga stilla.
– Det är en kattunge där. Vi såg när den kröp under bilen, det är kallt ute och de brukar krypa upp för att värma sig.
Saga nickade tyst, låste upp bilen och öppnade huven.
– Oj herregud! flämtade hon när killarna fiskade upp en svart kattunge som kämpade emot för sitt liv.
– Den bits som bara den! skrattade ledaren och räckte över katten till Saga. Ta du den!
– Till mig? Jag har aldrig haft katt. Vad ska jag göra?
– Det löser sig! Bara du ger mat.
Killarna skrattade och började gå, men Saga grävde i jackfickan efter en sedel.
– Vänta! Hon räckte över en hundralapp. Man ska inte ta hand om djuren utan lite hittelön, brukade mamma säga.
– Tack! De ropade till henne och försvann iväg.
Saga satte sig i bilen och såg på det oväntade sällskapet.
– Och vad gör jag med dig då?
Kattungen, som redan tryckt sig hemmastadigt i Sagas knä och dunkade små smutsiga tassar mot hennes ljusa trenchcoat, svarade bara med högljudda spinnanden.
– Jaha! Nu har man blivit gammal, med katt Helt enligt mallen! Hon startade bilen och körde hem.
Hon sparade samtalet med Viktor till morgonen och tillbringade hela kvällen med katten.
– Hur har du fått så många loppor? Och vilken soppa?! Hur hamnade jag i det här? muttrade Saga, där hon stod och tvättade katten i badrummet, medan Viktor höll fram handduken.
– Konstigt
– Vadå?
– Katter hatar vatten, men den här verkar gilla det.
– Hör du inte hur han spinner? Under mina händer låter det som en liten motor.
Saga svepte in katten i handduken och gick ut i köket.
– Nu ska du få mat!
När den lilla katten somnat bredvid Saga i soffan, vågade Viktor fråga:
– Hur är det? Något nytt från sjukhuset?
Saga suckade tungt. Bättre att få det gjort nu, tänkte hon.
– Vi skiljer oss, Viktor.
– Alltså är det här ett skämt?
– Barn kommer jag aldrig kunna få. Det är bara mitt fel. Du kan fortfarande få barn, och tid har du. Du ska ha chansen att bli pappa.
Viktor såg på henne som om han aldrig sett henne förut.
– Tror du jag är en maskin? Bara byta partner som man vill? Det viktigaste för mig är att DU finns, inte några hypotetiska barn. Och nu sitter du här, redan bestämt allt själv.
Han tog den sovande kattungen och gick mot sitt arbetsrum.
– Jag sover där inne i natt. Sov gott!
Saga bara nickade. När han lämnat rummet brast hon äntligen ut i gråt. Ändå gnagde oron. Idag säger han så, men om några år?
Hon grubblade hela natten. Gick igenom allt, växlade mellan tankar och känslor men ändå landade hon i att beslutet var rätt. Hellre ett ärligt slut än att han skulle ångra sig i smyg. Viktor skulle ändå aldrig säga något, han var för omtänksam.
Hon somnade först på morgontimmarna, hopkrupen i fåtöljen. Hon hörde inte Viktor förbereda sig, mata katten och gå. När hon vaknade, insvept i en filt, låg en lapp på bordet: Jag kommer hem ikväll vi ska prata. Bara glöm det! Jag ger inte upp dig. Älskar dig.
Kattungen satt vid hennes fötter, stora gröna ögon.
– Vad? Saga lyckades le för första gången på länge, och när katten redan var på väg mot köket log hon ännu bredare.
– Du gör dig hemmastadd!
Hon satte på kaffe och insåg att det faktiskt kändes lite lättare idag. Om det var lappen, ett försiktigt hopp eller bara tiden som började göra sitt ingen aning. Men hon kunde plötsligt ana något annat i luften att livet trots allt går vidare.
Saga ringde jobbet och sjukskrev sig, bokade tid hos frisören och manikyr. Hon gav sig ut i ösregnet utan paraply, blötte ner sig helt. När hon satte sig vid ratten övervägde hon att vända hem, men tvingade undan tanken. Det blev som vanligt inget bra av att älta hemma.
Väntetiden på salongen blev lång. Saga plockade upp en tidning, bläddrade på måfå. Vanlig reklam, artiklar om mammor och barn. Hon såg på omslaget och log snett. Typiskt! Av alla modemagasin ligger EN för föräldrar just här. Hon bläddrade lite till och fastnade: en pojke såg rakt på henne, med stora gröna ögon, kanske fyra år. Det kändes konstigt, hon tyckte att hon kände honom men visste ändå att hon inte gjorde det. Något i bilden slog an. Hon läste texten under fotot…
Frisören letade förvånat efter den bortsprungna kunden och saknade märkligt nog aldrig den tidning som följde med ut.
När Saga stormade in till Viktor på kontoret trodde han knappt sina ögon.
– Titta! ropade hon och pekade på bilden.
– Vem är det, Saga?
– Ingen aning! Det står bara namn och ålder, men titta noga!
Hon drog honom mot glasväggen mellan deras kontor, höll upp tidningen så de båda såg deras spegling.
– Ser du, känner du igen ansiktet?
Viktor stelnade till: pojken på bilden var hans lillebrors kopia för år sen.
– Visst är det galet? Saga väntade spänt på reaktionen. Plötsligt kände hon att hela hennes liv hängde på hans svar.
– Det är otroligt… Viktor läste vad som stod och såg osäkert på henne. Är du säker?
– Nä. Inte på något alls. Kanske har han fått en familj redan Men nu vill jag aldrig mer skjuta upp saker!
Sex månader senare hämtade de hem Ludde från barnhemmet. Bara två år därefter hittade Saga i samma sorts tidning en flicka, lilla Malin, ett och ett halvt år hon blev deras dotter, och kallade Saga för mamma från första dagen.
Fem år senare, då Saga trodde hon var på väg in i tidig klimakterie, satt hon chockad framför sin läkare:
– Ursäkta? Det KAN inte stämma!
Deras lilla Jonna föddes på utsatt datum, till mäktig förvåning nu med en riktigt stor familj.
Ingrid fick vara med om ännu ett barnbarn innan hon gick bort, bara ett år efter Jonnas födelse. Trots sjukdom kämpade hon in i det sista och såg till att umgås så mycket hon kunde med barnbarnen.
– Ni är mitt allt Min glädje finns i er
När Saga städade föräldrahemmet, hjälpte pappa packa inför flytten hem till dem, hittade hon längst in i garderoben en låda. När hon öppnade och såg vad som låg där, brast det. Tårarna sprutade så barnen trodde hon gjort sig illa.
– Mamma! Vad har hänt?! Ludde sprang fram och kramade om henne.
Saga tog upp mammas gamla stövlar och tryckte dem mot hjärtat. Sorgen rann ur henne, hon hade orkat vara stark under allt men nu kom allt ut.
– Mamma, varför gråter du? Malin satte sig bredvid, försökte se in i Sagas ögon. När det inte gick, la hon armarna runt mammas hals och började gråta hon med.
Jonna hängde på, och när Viktor kom in från köket och såg kaoset, var det han som satte stopp:
– Nä, nu räcker det! Vad händer?
Tjejerna tystnade direkt och såg på pappa. Nu kunde alla slappna av, mamma skulle snart sluta gråta.
– Vicke Hon sparade dem. Hela tiden sparade hon dem
Saga la stövlarna åt sidan och började plocka bland de andra sakerna i garderoben där, fint vikt, låg hennes gamla hemgift, saker hon lämnat kvar när hon gifte sig. Lakan, handdukar, små doftpåsar med lavendel. Allt även aldrig använd spets fortfarande så vackert, fast nu lite gulnat.
– Vicke Saga såg på sin man. Det är otroligt, eller hur? Mamma finns inte längre, men sakerna, de lever kvar. Varför skjuter vi alltid upp livet till sen? Man vet aldrig om det där sen ens finns.
Viktor kramade henne bara tyst. Vad svarar man?
Jonna snurrade runt mammas ben, lyfte blicken med sina gröna pappaögon:
– Mamma!
Saga stelnade till, kunde knappt tro vad hon hörde, men Viktor nickade leende och hon föll ner på knä.
– Säg igen!
– Mamma! Jonna kastade sig upp i Sagas famn och kramade henne.
Ludde och Malin sken upp:
– Hon sa faktiskt mamma! Ludde blinkade åt pappa. Du vann, farsan!
– Då blir det väl ett besök på Skansen?
– När då? Malin hoppade upp och ner. I helgen?
– Varför vänta? Saga pussade sin minsting, och kittlade henne på näsan. Bättre att göra det nu på en gång. Nu åker vi!
Hon kastade en blick på alla saker, tänkte att de kunde vänta nu visste hon det säkert.
Vid ratten lyssnade hon till barnens skratt i baksätet och funderade på hur man gör för att barn ska bli riktigt lyckliga. Antagligen vet ingen det. Men hon ville i alla fall försöka ge dem en viktig sak: att inte skjuta på livet. Sen är opålitligt och när man tror att man snart är framme, ändras allt och den dagen kanske aldrig kommer.
– Får vi glass nu?
– Nu? Ludde såg förvånat på henne. Vi har ju inte ens ätit lunch!
– Lunch hinner vi. Vad säger ni?
– Ja! barnen klappade i händerna, och Viktor log med hela ansiktet.
– Du skämmer bort dem, lilla mamma.
– Självklart, pappa! När annars om inte nu?
