Jag måste bara prata av mig lite, kompis, det är så mycket som händer i familjen just nu. Alltså, i går ringer mamma mig, helt ur sig:
Erik, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Hon vägrar lyssna på någon! Hon har bestämt sig för att behålla barnet! Snälla, Erik, vad är det här? Hon är bara nitton! Hela livet framför sig! Ska hoppa av universitetet nu och då blir det vad, städjobb eller? Vi måste hitta en lösning och du måste hjälpa mig!
Med vad, mamma?
Alltså, mitt svar var så kyligt att jag själv blev rädd efteråt men jag orkade inte med ett drama till. Och mamma blev typ paff, hon är inte van att jag säger emot. Hon har alltid petat och puffat på mig men älskat mig gränslöst… Fast nu, när det är min syster Elin som ställer till det, ja då är plötsligt allt mitt ansvar? Som om det vore mitt fel att Elin blev kär och nu ska ha barn.
Ja, du vet, Elin har alltid fått göra lite som hon vill, och mamma har varit mer som en kompis än mamma. Allt för mycket curling liksom. Så nu är det inte konstigt att vi sitter här med kaos, eller hur? Men varför är det alltid så att det blir så här? Jag menar, jag har ju ändå alltid varit den där skötsamme grabben. Pluggar, jobbar, flyttade hemifrån Jaja, nog om det.
Farsan säger ju knappt något alls. Och mamma gnatar på om att skaffa barn, men det har liksom aldrig blivit av än. Man måste ju träffa rätt först! Medan Elin… Ja, det har varit fullt ös sedan hon var liten. Först sport och tävlingar, sen vänner, plugg, och nu den här killen Jonas som mamma absolut inte kan tåla. Skönt, tänkte jag först, att hon inte lyssnar på mamma jämt, men nu känns det bara rörigt. Och nu, när Elin är nitton, gravid och Jonas inte direkt är någon drömprins enligt mamma, ja, då är det kris.
Erik, varför pratar du så här med mig?
Var är hon, mamma?
Jag slängde mig i bilen, svängde upp på en liten gata och parkerade. Du vet, så länge hon pratade om barn, började hjärtat banka. Jag såg bara framför mig min egen historia, när mitt ex Sofia lämnade mig. Det var samma sak jag fick bara ett “jag är gravid men jag ska inte behålla barnet, du får fixa det Erik”. Gud, vad jag och Sofia bråkade då Vi hade varit tillsammans i tre år. Jag hade sagt så många gånger att vi kunde flytta ihop, bilda familj jag hade ju en liten tvåa här i Uppsala, bil, företag som rullade på. Men det hjälpte inte.
Hon letade fram en klinik, tog själv mitt kort utan att fråga och stack så fort pengarna var överförda. Jag minns att jag bara satt där, tom i skallen. Visste inte var jag skulle ta vägen. Hem till mamma och pappa, och mamma höll ju på att gå sönder, medan farsan bara la en hand på axeln och sa: “Behöver du hjälp, så är vi här”.
Jag orkade inte berätta sanningen för dem, ville inte att mamma skulle snacka skit om Sofia eller dra in lillasyster Elin i allt. Det fick bara bli att vi gjort slut olika viljor bara.
Men vet du, den där natten kom Elin in i mitt rum. Hon satte sig bara på mattan, torkade tyst bort mina tårar och sa:
Du mår riktigt dåligt, va? Vad kan jag göra?
Bara sitt här med mig. Så jag inte gör något dumt.
Och hon satt där hela natten, tyst. Sen började vi prata. Jag fattade inte att min lilla lillasyster blivit så klok. Hon lyssnade, ställde frågor, sa aldrig några floskler men ändå landade allt lite lugnare. Det var som om hon lyfte mig. Jag skojade: “Elin, du borde bli psykolog!”
Hon sken upp, jag såg att det där var hennes dröm men mamma hade ju satsat allt på att Elin skulle bli elitgymnast. Och faktiskt, Elin vann sina tävlingar. Hela tjejligan babblade om hennes talang och mamma var förstås superstolt. Men så hände det där…
En kväll när Elin var på väg hem efter träning, så följde ett par killar efter henne. De hade med sig en hund och började hota henne. Elin har alltid varit rädd för hundar, och i stressen rusade hon mot porten till höghuset där vi bodde. Men det var halt, hon halkade i trappan och slog sig ordentligt.
När hon vaknade upp på Akademiska låg mamma där, blek och förstörd. Benen åt skogen, karriären över, och jag tror mamma mådde sämre för att hennes förhoppningar sprack än för Elins skull. Men Elin hon ville bara att någon skulle hålla om henne och säga att det skulle gå över. Men mamma var fast i sin egen värld. Det var jag som fick fixa donkenmat, skoja om rosa kryckor och peppa henne att ta tag i plugget om det nu skulle bli psykologi trots allt?
Efter ett långt rehab-år, ny frisk, men lite halt, så gick Elin vidare. Hon träffade gänget i Missing People här i stan, började hjälpa till när folk försvann. Och det var där hon mötte Jonas. Det är honom mamma har så svårt för tyst, lite grubblande typ, men snäll i grunden. Han var själv med om att hans styvfar försvann spårlöst, och tog det jättehårt.
Jonas hade haft en tuff barndom och flyttat mellan mamma, morfar och diverse styvfäder. Men när hans styvfar, Leif, kom in i bilden så fick han trygghet. Leif fiskade mycket, tog med Jonas ut på Mälaren tidiga morgnar. Lugna, ordlösa stunder och någonstans där blev de far och son på riktigt.
Tyvärr förlorade Jonas sin mamma tidigt i cancer, och Leif adopterade honom. Men en dag kom Leif inte hem han hade klivit av bussen och försvunnit i Hagaparken. Jonas och hans volontärkompisar letade och letade, men Leif hittades aldrig. Polisen var sega, men Missing People gjorde vad de kunde. Sedan dess är Jonas med och hjälper andra.
Men mamma, hon kan bara inte förstå varför Elin blivit förälskad i Jonas. Hon tycker såklart att Elin är värdefull för bättre sällskap, du fattar. Men alltså, vad spelar det för roll?
Och nu nu är Jonas borta. För två dagar sedan, sent en kväll, gick han över Sveavägen på fel ställe. Han pratade i telefon med Elin, och hade sin mörka vinterjacka på sig. Föraren såg honom inte i mörkret. Så tragiskt onödigt. I morgon är det begravning. Elin har inte berättat för mamma eller pappa. Hon stänger bara av, orkar inte ta in.
Jag fattar fortfarande inte varför hon knappt sagt nåt till mig heller. Kanske visste hon inte om graviditeten förrän efteråt? Kanske för att hon inte orkade ringa?
Jag gick och knackade på hos Lena, vår gamla granne som nu mest lever för Missing People. Hon har koordinerat massor av sök och hjälpt både Jonas och Elin mycket.
Var är Elin, Lena?
Inne i sovrummet. Hon väntade på dig, Erik.
Jag smög in, höll lampknappen ifrån, satte mig bredvid Elin på sängen och bara kramade henne. Hon sa knappt något, men jag höll om henne hårt:
Vi fixar det här, syrran. Jag vet att världen känns nattsvart nu, men det kommer en ljusning. Det kommer ett barn, Elin! Ett nytt litet liv och jag lovar, du kommer vara en fantastisk mamma!
Elin började äntligen gråta, och det var som om något släppte.
Efter det tog jag hem Elin till mig. Sa till mamma och pappa att nu får ni ta och fatta, Elin bestämmer själv om sitt liv och blir det problem, då förlorar ni båda era barn.
Det var tufft, men vi tog oss igenom det. Elin kräktes konstant av graviditetshormonerna men kämpade på. Pappa hjälpte oss i smyg, fixade världens bästa barnmorska och vi skruvade ihop barnvagnen tillsammans. Och så, en tidig vintermorgon, föddes lilla Vilma en röd liten skrikig sak med Jonas stora ögon och Elins näsa. Det var som om livet plötsligt började igen överallt.
Tre år har gått. Och du skulle bara se Vilma nu. Hon är överallt och ingenstans, och jag gillar att skämma bort henne. Kommer dit med fina julkulor till granen sådana där riktiga, gamla från Gustavsberg, du vet, glasprydnader som var svindyra, typ femhundra på Tradera men vad gör man inte för sin guddotter?
Elin är på mig: “Nu får du lugna dig, det är jul, inte födelsedag!” Men jag tänker: visst har jag rätt att skämma bort henne lite? Jag sålde faktiskt min etta för att kunna köpa två små lika i Hammarby Sjöstad så jag kunde bo nära dem. Jag menar, man vill ju hålla ihop familjen, eller hur?
Och Vilma, hon bara älskar julkulorna och katten Sigge som ligger mitt på mattan. Hon är så nyfiken, hittar på små historier om balettdockan som dansar på grenen, och försöker härma rörelserna från när vi var på balett på Kungliga Operan. Så kul att se!
Och så är förstås mamma i gång igen nu ska Vilma visst börja balettskola på Östermalm, och Elin vrider händerna. Men jag säger att det ordnar sig; vi slussar mammas energi dit där den gör mest nytta, annars får Elin stå på sig och jag backar henne. Så fungerar det bäst. Och i slutänden blir det som det brukar vi lyckas hålla ihop allting ändå.
Och ja, de tjatar på om när jag ska skaffa egen familj, men det får la tajmas bättre. Under tiden har jag ju den bästa lilla tjejen att skämma bort och en syster som behöver mig.
Ibland när jag ser på Elin och Vilma, tänker jag på Jonas och allt som gått oss förlorat, men ändå livet rullar vidare, och vi har varandra. Och du, det är fan det viktigaste av allt, när man tänker efter.
