Tack gode Gud, äntligen! Ingrid pustade tungt, men hennes ansikte lyste av äkta glädje. Med torra, varsamma händer smekte hon barnbarnets kind, innan de föll tillbaka mot täcket.
Vila nu, mormor, bad Johan. Vi har hela morgondagen på oss att prata om allt mellan himmel och jord.
Nej, Johan, log mormor sorgset. Jag har bara bett Gud om en sak att få se dig igen. Mer än så har jag inte önskat mig. Jag såg dig, kramade om dig det räcker. Nu ska jag vila lite, så pratar vi snart. Hon slöt trött ögonen. Anna-Lotta, ge grabben lite mat han har trots allt rest långt.
Mormor var svag. Hon insåg att tiden var knapp. Johan var hennes enda släkting, precis som hon var hans enda trygghet. Hans föräldrar slukades av kräftorna först försvann smycken och prylar, sedan möbler, kläder, hela lägenheten, och sist och slutligen sig själva. Mormor räddade sin barnbarn ur misären i sista stund, såg till att han fullföljde grundskolan, tog körkort för både personbil och lastbil och följde honom till lumpen. Och idag möttes de igen, om än på andra villkor än hon alltid önskat sig.
Medan Anna-Lotta, mormors gamla väninna och granne, värmde köttbullar åt Johan i köket, låg Ingrid med slutna ögon och försökte formulera de rätta orden sådana som skulle nå både förnuft och hjärta. Men minnet var redan som en trasig björkrot. Hon smekte Majsan, sin älskade katt, som de senaste dagarna vägrat lämna sin mattes sida även djur vet när det är dags att oroa sig. Till sist kallade Ingrid:
Johan, kom hit. När han satte sig bredvid, började hon svagt: Jag hade så gärna velat passa dina barn, Johan, men det verkar inte bli av. Du blir ensam. Det är tufft. Om du möter någon bra tjej släpp henne inte, välj för livet, till det krångliga livet. Så är det ju lätt har det aldrig varit och lär aldrig bli. Akta dig för lättja och dumt festande, och framför allt ta dig i akt för spriten! Faller en så dras alla närstående med. Livet erbjuder många vägar, Johan, välj den rätta.
Mormor tystnade, kanske samlade hon sig, kanske snuddade hennes tankar vid Johans föräldrar. Men hon skärpte sig och fortsatte:
Lägenheten har jag skrivit över på dig. Då har du nånstans att ta hem frugan din. Till begravningen har jag sparat undan, Anna-Lotta visar dig var. Resten finns på ditt kort, det räcker till det första. Ta hand om Majsan, lämna henne inte vind för våg. Hon är klok, du vet det själv det var du som tog hem henne som kattunge Ja, då så. Gå och vila nu. Jag ska också försöka sova.
Nästa morgon vaknade inte mormor.
Johan började jobba med att dra fiber, på rekommendation av sina polare. Sex mannars team installerade internet hos folk över hela Uppsala. Han var alltid trött vid dagens slut men lönen var schysst, och det var ändå något tillfredsställande med att få saker att funka.
Hemma väntade Majsan den lilla grå honkatt Johan tagit in från gatan för åtta år sen. Efter Ingrids död blev Majsan märkbart nere; åt knappt, satt hela dagarna i mormors gamla fåtölj och stirrade mot ytterdörren, som om hon väntade på henne. Men mormor kom aldrig igen.
Johan försökte muntra upp Majsan, pratade ut med henne om dagarna, klappade henne mjukt, försökte locka med något gott. Först en månad senare började Majsan visa livstecken igen.
Det var den dagen Johan fick ut sin första lön. Kompisarna krävde att han skulle slå till på en “löneöl” orubblig svensk tradition, att avstå var otänkbart. Johan bjöd laget på ett kafé, käkade, drack… och blev lite lagom glad i hatten. Väl hemkommen mötte Majsan honom i hallen. Han undvek hennes blick det där stora gröna, förstående katteögat. Hur han än vred sig mötte han ändå Majsans själfulla blick. Till sist jamade hon, sorgset, med svansen mellan benen och kilade in under soffan.
Men Majsan, ursäktade sig Johan, jag kunde ju inte säga nej till polarna. Det var de som fixade in mig på jobbet Och det är ju ändå mina kompisar.
På nåt sätt kändes det som att han fler bad om ursäkt till mormor än till katten.
Dagen därpå väntade Majsan åter i hallen, men när hon såg att Johan var i form kurrade hon lyckligt och följde honom hela kvällen från rum till rum, och somnade sen på hans kudde.
Du fattar allt viskade han och kliade henne bakom örat. Men jag är vuxen nu, jag tar ansvar. Enda gången vuxna tappar kontrollen är när de super och det, det är jag rädd för. Du vet hur det gick för mina företrädare. Får nog byta jobb här dricks det stup i kvarten, gänget hittar alltid på en anledning. Alltid är det fredag, alltid ska en grogg ner. Säger jag nej börjar de titta snett på mig. Nä, måste hitta nåt annat men vad? Sen jag var liten har jag drömt om att bli lastbilschaufför, men mitt körkort räcker inte en riktig långtradare är mer än bara en större skåpbil…
En fredag satt Johan på krogen med gänget som vanligt. Han sörplade Ramlösa och såg dystert på kollegorna som blev varmare i kläderna. Deras bord serverades av en ung servitris, söt och lite försiktig. De andra ropade in henne och höll ett högljutt låda, men till slut blev det för mycket lagbasen tog henne i armen och ville dra henne ner i knät. Hon försökte slita sig, skrämd, men han släppte inte.
Lägg av nu, sa Johan bestämt. Allt blev knäpptyst säga emot lagbasen var tabu och ren dödsruna. Men han släppte taget, överraskad, och tjejen kom undan, stannade några meter bort och såg oroligt på Johan.
Krogägaren enorm, bredaxlad och ständigt i vit kockrock med ärmarna kavlade upp dök då plötsligt upp och bröt upp festen. Skamsna och ilskna lomade killarna ut, skickade sura blickar mot Johan.
Du, stressa inte, grabben, sa krogägaren, låt dem kyla ner sig. Varför hänger du ens med såna där?
Jobbet, ryckte Johan på axlarna, vi gör allt ihop.
Bah, muttrade mannen och presenterade sig som Mikael. Kallar du det där vänner? Släpp dem.
Julia, dottern, fixa lite te åt oss så ska vi ta det lugnt, ropade han i köket. Farsan och dottern driver det här hon hjälper till efter plugget.
Dotter? Johan sneglade förvånat.
Japp, sa Mikael och log snett. Och där satt de och sörplade te ur en prydlig porslinskanna, och pratade om både livets smärre bekymmer och stora drömmar.
Vet du vad, sa Mikael, du ska inte slösa bort dig på det där jobbet. Antingen dricker de ihjäl dig, eller så blir du utfryst. Du har körkort?
Jovisst, både B och C, och kört lastbil i lumpen! Men vem anställer en klen kille rätt från fiberlagret?
Inte på direkten. Men jag kan hjälpa dig, känner schysta förare. Börja hos mig jag har några transporter, du får köra min Sprinter i början, kan bli turer till Gävle och kanske Falun. Sen kan vi snacka långtradare om du tar CE. Låter det som nåt?
Absolut! log Johan. Han blev bara mer förtjust i Mikael stor, lugn och vänlig. Och makalöst nog mor till Julia. Mikael log och sneglade på de två unga:
Julia, färdig för idag. Tack för hjälpen, Johan följer dig hem och han noterade förtjust att de bägge rodnade.
***
Fem år senare rattade Johan sin Scania genom ett vintrigt landskap. Snart var han hemma i Enköping där Julia, lilla dottern Matilda och den odödliga familjekatten Majsan väntade. Några kilometer kvar.
Vid vägkanten såg han en ensam snubbe i tunn jacka, huttrandes i snöyran. “Han fryser snart till is,” tänkte Johan och bromsade in.
Men hej… Basen? mumlade han när mannen satte sig i hytten.
Han såg på Johan med grumliga, rödsprängda ögon för mycket brännvin och för lite sömn.
Jaha, jo, svarade han. Var lagbas en gång men nu… Ena killen frös ihjäl, en till dränkte sig. En råkade ut för avfettning. Resten sliter med ströjobb, som jag. Han fiskade upp en smutsig butelj och tog en klunk. Äsch, det löser sig väl…
Johan släppte av honom på Storgatan, såg honom försvinna iväg med ett snett, sorgset leende. Hans ständiga “det kommer gå bra” ekade ironiskt i vintermörkret.
När Johan närmade sig sitt kvarter tittade han upp mot fönstret. Det lyste varmt inifrån köket. Julia var vaken, kanske Anna-Lotta hälsade på, kanske lilla Matilda vaggade i vaggan och ovanför sängen hängde ett foto av Ingrid, mormor. Matilda brukade “prata” med mormor om sina dagisbekymmer bildens vänliga leende räckte mer än alla svar i världen. Och där var Majsan, på vakt i fönstret, redo att hoppa ner och möta husse vid dörren.
Jag är inte ensam, mormor, viskade Johan, kastade en blick mot sitt fönster. Alla är hemma, tillsammans och du, du är här med oss. Det här är min väg.
