Jag söker någon pigg och energisk, inte en jämnårig: Vid 50 är det liksom inte samma sak… 55-årige Stefan gömde sju år och sin mage, men blev sårad när han fick veta kvinnans ålder…
Jag vill ha en kvinna som är högst fyrtiotvå. Det är taket. Och då ska hon ändå se ut som max trettiofem. Vid femtio, nej, då är det över, Erik. Jag letar efter en kvinna med fart och energi, inte någon i min egen ålder.
Personligen ser jag mig kanske inte som Mikael Persbrandt, men på insidan är jag tjugoåtta. Dessutom en man blir ju bara mer värd med åren, men en kvinna ja, du fattar.
Jag och min väninna Sissela satt vid bordet intill och råkade bli publik till hela denna föreställning. Vi hade sladdat in för en snabb fika efter gymmet och diskuterade ett nytt kostschema, när vår konversation plötsligt dränktes av Stefans självsäkra mansröst.
Hör du, viskade Sissela och fnissade. Han tror verkligen han har blivit ännu mer exklusiv. Snart skänks han väl bort på rea.
Schh, log jag. Vi lyssnar klart, det här är ju rena teatern.
Under tiden fortsatte Stefans utläggningar i högvarv:
Jag äter aldrig rester från igår, det är en principgrej. Kvinnan måste laga färsk mat varje dag. Visst, när jag är ensam får det duga med blodpudding, jag är ingen snobb. Men om det ska bli något seriöst då vill jag ha köttbullar, stek, bröd. Och så måste hon vara slank, jag behöver en kontrast. Jag: stadig, hon: smäcker.
Men barn då? frågade Erik försiktigt och sneglade skeptiskt på sin stadiga vän. Du har ju vuxna barn, snart får du väl barnbarn.
Jag jagar inte arvingar, har tillräckligt med egna. Jag behöver en livskamrat för själen. Och för kroppen. Aktiv, gärna med på skogspromenad eller fjällvandring eller åtminstone till landet ibland.
Jag var nära att sätta kaffet i halsen. Fjällen? Han verkar ju knappt ha gått längre än till Pressbyrån.
Sissela, vad slår vi vad om att han snart försöker prata med mig? viskade jag med ett leende.
Du skämtar? Du är ju inte ens under fyrtio, svarade hon förvånat.
Tyst, det här är ett socialt experiment. Jag vill undersöka självbilden hos svenska män.
Vi lärde faktiskt känna varandra utan svårigheter. Vi bytte nummer, och samma kväll chattade vi som gamla bekanta.
På nätet kallade han sig för Macho48.
Profilbild: ett tio år gammalt foto, magen insugen, dyr bil i bakgrunden och en blick full av självförtroende.
Några dagar senare föreslog han att vi skulle ses.
Stefan kom i sin finaste kostym, knapparna på kavajen kämpade tappert mot kulan som stack fram.
Monika, sa han och log snett och visade tänderna, som sett bättre dagar. Du är verkligen strålande ikväll.
Tack, Stefan, svarade jag lågmält. Du ser också imponerande ut.
Vi sågs några gånger till.
För mig var det ett skådespel. Jag lyssnade noga till historierna om hans affärsimperium (en korvkiosk på torget), om den nya bilen han nästan köpt (men istället skulle investera i verksamheten), och om hur viktigt det är för mannen med ett mysigt hem.
Vi promenerade i parken och redan efter hundra meter blev Stefans andning tung, men det påstod han vara speciell andningsteknik.
Till sist kom stunden då han skulle bekänna.
Stefan, påverkad av vin och mina smickrande ord, la handen över min och sa:
Monika, du är precis min typ: smäcker, hemmakär, ung. Jag måste erkänna… Jag är inte fyrtioåtta.
Jaså? Hur gammal är du då?
Femtiotre, sa han, och såg förväntansfull ut. Men jag har behållit formen, eller hur?
Visst, Stefan! högg jag snabbt in. Max femtiotvå, om du frågar mig! Jag uppskattar män med erfarenhet det är ju livets visdom!
Han sken upp som en sol.
Skönt att höra. Jag är principfast: kvinnor över fyrtiotvå går bort. Energin finns inte kvar där. Men du du är som en eld, en riktig flicka.
Tack, min käre, sa jag och smekte honom lätt över hjässan. Faktum är att jag också har en liten hemlighet.
Vadå för hemlighet? Barn? Skulder?
Nej då. Min ålder.
Stefan spände sig märkbart.
Vad menar du? Du är inte fyrtiotvå?
Nästan.
Trettioåtta? frågade han hoppfullt.
Jag tog upp mitt körkort ur handväskan, räckte honom det.
Titta själv.
Stefan höll det med darrande fingrar, granskade födelseåret länge, räknade tyst för sig själv.
1973.
Femtio… viskade han, ansiktet blev askgrått. Du är femtio?
Exakt. Firade jubileum för två månader sedan.
Körkortet slant ur hans händer. Han såg på mig som om jag precis förvandlats till en häxa mitt framför ögonen på honom.
Hur… du ser ju…
Som en kvinna som tar hand om sig själv, Stefan. Och inte lever på korv och pommes.
Men det är ju bedrägeri! pep han. Jag sa ju, högst fyrtiotvå. Det är min princip. Jag kan inte dejta någon i min egen ålder.
Och ändå har det inte varit några problem, eller hur? Eller har du sett något grus rasa ur mig?
Stefan blev röd i ansiktet.
Nej, men siffran… Femti. Det är nästan pension.
Ålderdomen, Stefan, är när huvudet ger upp inför verkligheten, svarade jag lugnt och reste mig. Jag är i min livs bästa ålder. Och vet du vad? Jag har också förstått något.
Vadå då? Han såg på mig med trötta ögon.
Att jag, femtio år gammal, faktiskt vill ha en man. Inte en hög självbedrägeri, en kulmage och en korvkiosk. Du klarar inte min eld. Du skulle brinna upp direkt!
Jag tog mitt körkort, satte handväskan på axeln och gick mot utgången.
Monika! ropade han. Vänta! Men vi då?
Vi? Jag vände mig om. Du letar ju yngre. Sök vidare. Om du har tur hittar du någon vars syn sviktar.
Jag klev ut från hans mormorsdoftande lilla lägenhet och drog in frisk Stockholms-luft med ett leende.
Sissela väntade nere i bilen.
Hur gick det? frågade hon när jag satte mig bredvid.
Han blottade sig helt, svarade jag och skrattade. Särskilt när jag visade legitimationen. Du skulle sett hans min som om han just fått veta att Sverige ligger i Europa.
Och hur slutade det?
Han kommer fortsätta leta efter någon ung och grubbla. Men vi ska fira ikväll. Jag har en dejt med en helt normal man. Han är fyrtiofem, och bryr sig inte alls om papper eller siffror.
Stefan sitter fortfarande på dejtingsajten. Uppdaterad profil: Söker kvinna, absolut max 40 år. Ärlig!. Samma bild kvar, förstås tio år gammal.
Vad tror ni varför skräms vissa män så av kvinnor i egen ålder? Och är det värt att dölja sin ålder för en chans till relation, eller är det bäst att bara tala sanning direkt?
