Träffade en kvinna nästan ett år, sparade aldrig på pengarna för henne och hennes barnbarn. Men så fort jag bad om några kanelbullar att ta med hem fick jag snabbt veta min plats.
Servitören ställde försiktigt framför oss en plastlåda med en bit knappt rörd kladdkaka i. Susanna drog nöjt lådan till sig. Vi satt på ett trevligt café mitt i centrala Stockholm, svagt sorl och låg musik omkring oss, men inom mig växte ett dovt, irriterat obehag.
Vi har varit tillsammans nästan ett år nu. Jag är femtioåtta, hon är femtiofyra båda vuxna, med erfarenheter av skilsmässor, vuxna barn och förstås barnbarn. Jag har två en pojke och en flicka. Hon har en älskad barnbarn, Henning, som är sex år gammal och hennes absoluta ögonsten. Jag har bara stött på Henning flyktigt två gånger, men det känns som jag vet mer om honom än om mina egna hälsovärden.
Susanna lade lådan i sin väska och log mot mig med det där mjuka leendet som en gång gjorde att jag förlorade huvudet.
Henning älskar allt med choklad, sa hon. Och jag är redan proppmätt. Det vore synd att låta det gå till spillo, eller hur?
Jag nickade tyst, vinkade till mig servitören och betalade notan. Allt åkte med: kladdkaka, mitt kaffe, hennes sallad. Pengarna var inget bekymmer jag blev aldrig ruinerad av småutgifter. Men saken gällde inte summan, utan ett mönster som under det senaste halvåret sakta etablerats. Jag hade envist låtsats att allt var normalt och skyllt på “mormorskärlek”. Så fort tillfälle getts och ofta på min bekostnad tog Susanna med sig hem allt möjligt gott hem till sin lilla Henning.
Första varningsklockan ringde för tre månader sedan, när vi gick på bio tillsammans. Jag köpte biljetter, sedan krävde Susanna det största hinken karamellpopcorn och en läsk vid disken.
Jag blev lite förvånad hon tänker annars alltid på figuren, hoppar aldrig över sitt kvälls-te, och brukar undvika det söta. Jag gissade hon ville unna sig det extra just till filmen. Vi slog oss ner, ljuset släcktes. Jag sträckte handen mot popcornen, tog en näve. Susanna hade hinken i knäet, med locket på, särskilt eftersökt vid disken, och åt inte ett enda korn själv.
Du äter inget? viskade jag. De är goda.
Åh, jag är inte sugen, viskade hon. Jag ska ta med till Henning. Han sover här i natt, han älskar popcorn från bio, men får sällan av sina föräldrar.
Jag var nära att sätta i halsen. Så hinken var inte till oss, utan till hennes barnbarn och jag hade inte ens fått veta det. Hon bara bestämde så. Resten av visningen kändes konstigt som om hinken var under bevakning. När filmen var slut körde jag henne hem, hon hoppade ut ur bilen med popcornen i famnen, glad som ett barn, och jag kände mig som en kurir som både levererat och betalat för någon annans beställning.
Och hennes ekonomi är det inget fel på. Susanna har bra lön, är välklädd, har bil. Det handlade aldrig om behov.
Men det riktiga snedsteget kom förra lördagen. Susanna bjöd mig hem på söndagsfika och lovade sina berömda kanelbullar, de jag hört så mycket om. Jag dök upp med en flaska gott vin, färska frukter och rökt lax ville bidra lite extra. Det doftade så ljuvligt av nybakat i hennes kök att man blev yr.
Mitt på köksbordet tronade en stor bunke under handduk. Under låg ett berg av gyllenbruna, blanka bullar. Vi satte oss, Susanna hällde upp te och la över fem bullar på mitt fat.
Ät, Nils, medan de är varma, sa hon vänligt.
Bullarna var fantastiska. Tre med kanel, två med vanilj slank ner och jag var mätt och nöjd. Vi småpratade, korkade vinet. Jag lade mig tillrätta, kände mig varm inombords av hemtrevnad.
Susanna, dina bullar är grymma, sa jag, lutade mig tillbaka. Mina egna barnbarn kommer över ikväll, dottern lämnar dem hos mig över helgen. Kan jag inte få ta med några, så de får smaka? De är ju vana vid bara köpebröd, dottern bakar aldrig.
Och där blev det knäpptyst.
Susanna förändrades direkt. Ett ögonblick tidigare var hon varm och leende, nu frös blicken till, och hela hållningen blev spänd.
Oj, Nils sa hon med en ursäktande men bestämd ton. Jag skulle gärna vilja, men jag kan inte ge bort så många. Henning kommer ikväll, jag har ju bakat mest för hans skull.
Hon gick bort till den stora bunken, där det låg minst trettio bullar, prasslade runt där, tog fram en liten plastpåse och placerade tre bullar i två med vanilj, en med kanel.
Här, sa hon och räckte över påsen. Du kan bjuda dem, så de får smaka. Men Henning måste ha till kvällsfikat.
Jag stirrade ner i den lilla påsen, med känslan av att ansiktet började hetta av förlägenhet. I skålen låg alltså ett berg av bullar, och jag hade just bidragit med gott vin, frukt och lax. Aldrig hade jag snålat för henne. Och nu skulle mina barnbarn nöja sig med tre bullar?
Men Susanna, det finns ju en hel hög, försökte jag säga och hålla tonen lugn. Din Henning orkar ju inte alla själv. Kan inte mina få vars två i alla fall, de är ju två barn?
Hon slöt läpparna hårt, lade handduken över bunken igen, som om hon försvarade något och sa bestämt:
Nils, jag har räknat på ingredienserna. Jag har lovat Henning bullar till kvällsfikat. Ta inte illa upp, men jag kan inte dela på allt jag bakar. Du fick ju fika. Njut av det du åt. Resten är barnbarnets.
Hon kallade det att “dela ut”, som om jag var en utomstående som letade allmosor, inte mannen hon byggt relation med och som för en halvtimme sen fyllt hennes bord med delikatesser.
Hur kunde jag i hennes inre värld hamna under en sexåring?
En halvtimme senare åkte jag hem, skyllde på ärenden. De där tre bullarna låg i passagerarsätet. Doften, som nyss känts så hemtrevlig, gav nu mest en besk eftersmak snarare av kyla än värme. Jag försökte förstå hennes synsätt, men tankarna gjorde mig ännu mer dyster.
Jag har alltid trott att ett sunt förhållande innebär att vi vuxna står överst. Vi är huvudpersonerna. Barn och barnbarn är viktiga men vi kommer först. Hos Susanna är hela världsbilden annorlunda. Allt kretsar kring Henning. Han är alltid första hand och högsta prioritet. Och vad är jag då? En bekväm finansiär som betalar för caféer, bio och popcorn “to go”?
När jag betalar för hennes barnbarns kladdkaka är det naturligt, “vi är ju som familj” trots att vi setts i ett år. Men när jag ber om lite bullar till mina barnbarn blir det genast “jag kan inte dela ut”. Det är ensidigt. Hennes barnbarn är den obestridda arvtagaren, mina hamnar i marginalen och ska klara sig på tre bullar. Hon märkte inte ens hur förödmjukande det var att ge mig en liten påse och samtidigt gömma en hel hög under handduken.
När jag kom hem var barnbarnen redan där. Min dotter, trött efter jobbet, plockade upp matkassar i köket.
Åh, pappa, det luktar bullar!
Jag tog fram påsen och kände mig obekväm.
Det här är från tant Susanna, sa jag, utan att möta min dotters blick. Smaka på dem.
Bullarna var borta på minuten. Såklart, de var goda.
Fler? undrade mitt barnbarn, slickandes fingrarna.
Nej gumman, det är slut, svarade jag och gick ut och rökte på balkongen.
Stod där i junikvällen och såg ut över takåsarna, tänkte: Varför håller jag på så här? Varför ska jag vara med en kvinna som ser mina pengar som gemensamma när det gäller henne och barnbarnet, men hennes bullar som heliga? Det handlar inte om kakan eller bullarna jag kan beställa hem mat när som helst. Det handlar om hur man ser på varandra.
Hon insåg inte ens att jag blev sårad. Hon ringde senare på kvällen, glatt kvittrande: “Henning är här nu, han är proppmätt och myser till Bolibompa.” Jag lyssnade tyst. Ville säga: “Mina bad efteråt om mer bullar, och jag fick säga nej.” Men jag sa inget.
Har ni stött på sådana dubbelmoral? Där det bästa alltid går åt ett håll, men från den andra förväntas bara bidrag? Bör man prata om det här? Eller är det verkligen “kvinnlig sparsamhet” eller börjar jag bara bli en bitter gubbe?
Idag förstod jag att i alla relationer måste båda parter uppleva att de är lika värda. Annars kommer små påsar med bullar att kännas tyngre än hela limpor bröd. Och jag har bestämt mig: näst bäst ska jag inte vara för någon, inte ens för den snällaste Susanna i hela vida Stockholm.
