Jag hade dejtat en kvinna i nästan ett år, snålade aldrig på varken henne eller hennes barnbarn. Men så fort jag bad henne packa med några bullar hem till mig, blev det genast tydligt vilken plats jag egentligen hade.
Servitören ställde varsamt ner framför oss en plastlåda, där det nästan orörda stycket chokladtårta redan låg prydligt inpackat. Eva, som hon heter, drog snabbt lådan till sig med en nöjd min. Vi satt på ett trevligt kafé mitt i centrala Stockholm, stillsam musik spelade i bakgrunden, och inom mig spred sig en dov irritation som jag försökte trycka undan.
Vi har varit tillsammans i nästan ett år nu. Jag är femtioåtta, hon är fyrtiofyra båda vuxna, med bagage av tidigare äktenskap, skilsmässor, vuxna barn och självklart barnbarn. Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka. Hon har ett barnbarn, lilla Oskar, sex år gammal och hennes ögonsten jag har bara sett honom några få gånger i förbifarten men ändå känns det som jag vet mer om honom än om mina egna värden på hälsokontrollerna.
Eva stoppade ner tårtlådan i väskan och log mot mig med den där mjuka blicken som en gång gjorde att jag tappade huvudet.
Oskar älskar allt med choklad, sa hon. Och jag är mätt, orkar inget mer. Onödigt att låta det bli kvar, eller hur?
Jag nickade och kallade på servitören för att betala notan där förstås både tårtan, mitt kaffe och hennes sallad ingick. Pengar var inte kärnfrågan, jag hade råd utan problem. Men det var själva principen hennes system för att ta med hem till barnbarnet på min bekostnad hade blivit allt mer rutinerad det senaste halvåret. Jag låtsades inte märka, skyllde på mormorskärlek. Vid nästan varje tillfälle Eva kunde, gick något gott med hem till Oskar, och fakturan stod jag för.
Första varningsklockan ringde för tre månader sedan, när vi var på bio på Drottninggatan. Jag köpte biljetterna, vi gick till snackbaren, och Eva beställde en enorm hink karamellpopcorn och en läsk.
Jag blev överraskad hon brukar ju undvika sötsaker. Men jag tänkte att hon kanske ville unna sig något. Vi satt oss i salongen, ljuset slocknade, filmen började. Jag tog en näve popcorn, men Eva hade hinken i knät med locket på, som hon bett om speciellt, och åt inte ett korn själv.
Varför äter du inte? viskade jag. De är goda.
Nej, jag vill inte, svarade hon lågt. Jag tar med till Oskar. Han är hos mig ikväll och älskar popcorn från bio, men hans föräldrar köper nästan aldrig det.
Jag satte i halsen av drickan. Så jag hade alltså köpt popcorn inte åt oss, utan åt hennes barnbarn, utan att ens få veta det Hon hade bara bestämt att så blev det. Filmen igenom kändes hinken på hennes knä som förbjudet område. Efter filmen skjutsade jag henne hem. Hon klev ur bilen, strålade och med sig bar hon självklart popcornen.
Det var ju inte så att Eva saknar pengar. Hon har bra jobb, klär sig snyggt, har egen bil. Det är inte snålhet det hänger på.
Den verkliga kallduschen kom förra lördagen. Eva bjöd mig hem på lunch och lovprisade sina hembakta kanelbullar, som jag hört om så många gånger. Jag dök upp laddad hade köpt en fin flaska vin, frukt och gravad lax ville göra det lite extra festligt.
Hela lägenheten doftade nybakat, så det snurrade i huvudet. På köksbordet tronade en stor bunke under kökshandduken, där det gömde sig en berg av gyllenbruna bullar. Vi satte oss, Eva hällde upp te och la fem bullar på min assiett.
Ta för dig, Lars, medan de är varma, sa hon vänligt.
Bollarna var ljuvliga. Jag åt tre med kanel och två med vanilj, blev riktigt mätt och belåten. Vi småpratade, tog ett glas vin, och jag kände det där lilla lugnet och värmen som man kan sakna när man bor själv.
Eva, de här bullarna är verkligen fantastiska, sa jag och lutade mig bakåt. I kväll kommer min dotter förbi med barnbarnen över helgen. Kan jag ta med några hem? De äter ju bara köpta bullar annars dottern bakar inte direkt.
Men då förändrades hela hennes uppsyn. För bara ett ögonblick sen log hon, men nu var hon plötsligt stel, blicken blev kylig och all värme försvann.
Åh, Lars sa hon med en ursäktande men bestämd ton, jag skulle gärna ge men jag kan faktiskt inte. Oskar kommer ju senare idag, det är mest till honom jag bakat.
Hon ställde sig upp, lyfte på handduken till den dignande bunken, prasslade lite och plockade fram en plastpåse, där hon noggrant la exakt tre bullar. Två med vanilj, en med kanel.
Här får du, sa hon och räckte mig påsen. Bjud dem på det Oskar ska ju ha till kvällsfika!
Jag tittade på de tre bullarna och kände hur kinderna brände av förnärmelse. Bunken var i det närmaste överfull. Jag hade just bidragit med både vin, frukt och lax till hennes bord. Aldrig snålat på henne. Men att ge mina barnbarn några extra bullar det skulle snålas in på!
Men Eva, det är ju massor kvar, försökte jag hålla modet uppe fast jag kokade inombords. Oskar äter väl inte upp trettio bullar själv? Kan inte mina få ett par var? De är ändå två.
Hon pressade ihop läpparna, täckte över bunken igen nästan skyddande, och svarade bestämt:
Lars, jag har räknat på ingredienserna. Jag har lovat Oskar bullar. Ta det inte illa upp, men jag kan inte bara ge bort allt jag bakat. Du har fått smaka, och det blev du glad av. De här är till mitt barnbarn.
Hon kallade det att ge bort, som om jag var en främling som bad om allmosor, och inte någon som för en stund sedan lagt både gourmetost och vin på hennes bord.
Varför hamnade jag under en sexårig pojke i hennes prioriteringar?
En halvtimme senare tackade jag och for hem. De där tre bullarna låg på passagerarsätet, och doften som tidigare känts mysig och trygg kändes nu falsk. Jag försökte förstå mig på hennes tänk, men slutsatsen var inget vidare.
Jag har alltid trott att i en sund relation då är det två vuxna som prioriterar varandra, att barn och barnbarn är viktiga, men ändå nummer två. Hos Eva verkar det vara annorlunda. Oskar är solen hennes tillvaro kretsar kring, han är alltid nummer ett. Så vem är jag? En bekväm sponsor, han som betalar för fika och biopopcorn som ändå bärs med hem?
När jag betalar för tårta det är självklart, familj är vi ju ändå, trots att vi bara haft ett år ihop. Men be om några bullar till mina barnbarn då går det inte, det är inte hennes problem. Oskar får alltid det bästa mina barnbarn ska klara sig på en påse med tre bullar. Inte märkte hon själv hur pinsamt det var att räcka över några futtiga bullar till en vuxen man, medan hon gömde resten under handduken.
När jag kom hem var barnbarnen redan där. Min dotter, trött efter jobbet, höll på att packa upp matkassarna.
Oj, pappa, det luktar bullar! utbrast hon.
Jag tog fram påsen och blev förlägen.
Eva skickade några, mumlade jag och undvek hennes blick. Prova.
Bullarna var borta på en minut goda, förstås.
Finns det fler? frågade min lilla barnbarnsbarn, och slickade sig om munnen.
Nej, vännen det blev bara de där, sa jag, och gick ut på balkongen med en cigarett.
Jag stod där i kylan, såg ut över Brommas kvällsljus, och undrade: varför gör jag ens det här? Varför vara tillsammans med någon som tycker att mina pengar är våra när det gäller hennes barnbarn, men hennes bullar är redo att försvaras till sista smulan? Det handlar ju inte om fika, jag kan handla vad som helst, när som helst. Det sitter i attityden.
Hon förstod nog inte ens hur hon trampade mig på tårna. Senare ringde hon och berättade glatt: Oskar åt sig proppmätt, nu ligger han och ser på Bolibompa! Jag lyssnade tyst. Det låg på tungan att säga: Mina barnbarn frågade om det fanns mer bullar. Jag fick säga nej. Men jag sa det aldrig.
Känner ni igen det här? När allt ska tillfalla den egna sidan, medan det förväntas att man själv bara ska bidra? Ska man ens ta upp en sådan diskussion eller är det helt enkelt vanlig svensk sparsamhet och jag som börjar bli gubbsur?
