Jag drar nu, så du förstår vad du går miste om! Njut av månskenet och ödsligheten, kanske lär du dig att uppskatta omtanke! Gustav dramatiserade sina ord, slängde en hög strumpor ner i sin sportväska och råkade dänga den i min älskade vas.
Jag stod lutad mot dörrkarmen och betraktade teaterföreställningen. Inuti kokade det av förnärm, men samtidigt skrattade jag tyst min trettioåriga man, som ett barn i min etta på Södermalm, min lägenhet som jag skaffat innan vi ens träffades, och nu försökte han hota mig med sin plötsliga frånvaro. Som om väggarna skulle rämna utan honom, och jag vissna som en övervattnad pelargon.
Allt hade förstås börjat efter söndagens visit hos Barbro, min svärmor. Barbro en kvinna med den unika förmågan att utdela sån komplimanger att man helst ville försvinna, och styra sitt hem som en militärexercis.
Gustav återvände från mamma, uppenbart påfylld. Munnen snörpt, blicken svepande, näsborrarna flackade i jakt på minsta dammtuss.
Elin, varför hänger handdukarna oordnat i badrummet igen? Mamma säger att det skapar visuellt oväsen och förstör balansen i hemmet.
Jag suckade djupt.
Gustav, din mamma lärde sig feng shui av ett bakprogram i SVT 1996, handdukarna får hänga som de vill så länge det är praktiskt.
Han snörpte ännu mer, trampade in i köket och petade på grytans lock.
Det är köttbitar igen? Mamma säger att en riktig hustru ska purea allt, det är bättre för mannens matsmältning. Du är bara lat.
Jag la ifrån mig sleven och svarade lugnt:
Gustav, din mamma har inga tänder kvar, för hon prioriterade porslin före tandläkare. Men du har tänder tugga!
Han blev högröd, drog in luft för att dundra ut ännu en modulation av mammas visdom, men orden fastnade.
Du… du är otacksam! pressade han fram. Mamma är minsann fil.kand i hushållskunskap!
Gustav, din mamma har jobbat i receptionen på studenthem hela sitt liv. Hon gillar titlar. Så är det.
Han blev stående, gapande likt en vilsen fisk, försökte samla sig men gav upp och viftade med armen som om han ville jaga bort en mås.
Han såg ut som en förvirrad pingvin.
Där och då bestämde han sig för sin lektion.
Nu får det räcka! klappade han ihop väskan. Jag åker till mamma. En vecka. Fundera på vad du vill och när jag kommer tillbaka vill jag se ordning och skriftliga ursäkter.
Ytterdörren smällde igen. Tystnad.
Ett märkligt tomrum och… förvånande lättnad spred sig. Han lämnade mig ensam i mitt trivsamma hem, för att straffa mig med ensamhet och tystnad? En lysande generalplan.
Men drömlogiken hade större överraskningar på lut.
Redan på måndagen ringde min chef.
Elin Olofsson, vi behöver dig i Kiruna. Projektet brinner, du måste flyga imorgon, det är tre månader. Dubbel traktamente, och en extra bonus det räcker till en helt ny bil. Snälla, det finns ingen annan.
Jag stod där och kände vingar vecklas ut på ryggen. Tre månader! Utan Gustav, ingen Barbro i knät, och ett kallt men skimrande landskap långt från hot och tjat.
Jag tar det! sa jag fort.
På vägen ut funderade jag: lägenheten skulle stå tom i tre månader och elräkningar var ju inte gratis. Då ringde min väninna Maja.
Elin, katastrof! Min syster och hela hennes familj behöver någonstans att bo, de flyttar från Malmö, men hyrorna är galna. De låter en del men betalar genast och hela perioden!
Alla bitar föll på plats och jag såg mitt ystra drömkaos brinna till.
Låt dem flytta in! Nyckel lämnar jag hos portvakten. Bara ett villkor: om en man dyker upp och försöker dominera kör ut honom direkt.
På kvällen packade jag, låste in värdesaker i en kartong till mamma, och ställde i ordning för Maja och hennes sällskap. Gustav svarade inte på mina samtal han fostrade.
Nästa morgon flög jag norrut, samtidigt som den glada familjen Khalil flyttade in: pappa Samir, mamma Farida, tre högljudda barn och deras stora, jovialiska golden retriever vid namn Mumin.
En vecka passerade.
Gustav, har jag senare förstått, stod ut sju dagar hos mamma. På avstånd är Barbro lagom. I vardagen påminner hennes omsorg mer om ett järngrepp.
Gubben, tugga inte så högljutt, rättade hon vid frukost.
Gustav, varför spolar du två gånger på toaletten? Vattenkostnaden, herregud!
Sitt rätt, annars får du kutrygg som farbror Olle.
Mot slutet ylande Gustav inombords. Han föreställde sig att min botgöring var klar, att jag längtade och ångrade mig. Hans seger var nära.
Han köpte tre visset blommande nejlikor Sveriges försoningssymbol? och vände hemåt.
Framme vid dörren stoppade han nyckeln i låset. Nyckeln snurrade inte. Gustav stirrade, ruskade, ringde på.
Bakom dörren hördes dunsar, som av en hjord älgar, följt av ett hundskall att dörren skallrade.
Vem är det? dånade en mansröst med skorrande skånsk brytning.
Gustav backade.
Eh… jag är Gustav. Mannen. Släpp in mig!
Dörren flög upp. Samir, bredaxlad och barärmad, stod i dörröppningen med framtinad falukorv (de hade precis korvfest med barnen). Vid hans sida andades Mumin tungt, tungan hängande.
Vem är denna man? inledde Samir. Elin är borta. Vi bor här nu. Hyreskontraktet är påskrivet, betalning gjort. Vem är du?
Jag… jag är ju ägaren! pep Gustav, svetten droppade. Det är min lägenhet! Eller, min frus… Vi bor här, liksom!
Lyssna, kära vän, Samir vänskapligt dunkade honom på axeln med falukorvsklyftan, smetade lite senap på Gustavs ärm. Elin sa: din man är borta, bor hos mamma. Lägenheten ledig. Du kanske ska gå tillbaka till Barbro? Vi har picnic. Farida, hämta lingonsylt!
Dörren stängdes bestämt framför Gustav.
Min mobil exploderade av samtal. Jag satt på en restaurang i Kiruna, åt renfilé och smuttade på svalt vitt vin.
Jaha? svarade jag lojt.
Vad är det du ställt till med?! dånade Gustav så att jag var tvungen att hålla luren på avstånd. Vilka är de som bor i vårt hem? Varför släpper de inte in mig?! Jag kommer hem och hittar en hel cirkus!
Skruva ner, sade jag frostigt. Du stack ju. Sa en vecka eller för evigt, så jag skulle förstå. Jag förstod. Ensam är dyrt. Jag hyr ut. Tre månader.
Tre månader?! kom det i gällt tonfall. Var ska jag bo?
Hos din mamma, väl. Feng shui-handdukar och puré du har det gott. Jag är på tjänsteresa, blir borta länge.
Jag kommer skilja mig! Jag ringer polisen! fräste han.
Gör det. Lägenheten är min, kontraktet är lagligt, jag står på pappret, och du är inte ens skriven här. Vem är du, Gustav? Bara en gäst som tagit maten för given.
Jag avslutade samtalet.
Tio minuter senare ringde Barbro. Jag svarade bara för showens skull.
Elin! hennes röst skar som trasigt glas. Vad tar du dig för? Du har kastat ut min son! Det är omänskligt! Svensk familjelag säger att en make ska få trygghet och varm middag!
Barbro, avbröt jag. Familjelagen §31 talar om lika ansvar. På lägenhetsbeviset står bara mitt namn. Om din son vill uppfostra genom att lämna hemmet ja, experimentet lyckades. Eleven blev klokare än läraren.
Du är… du är materialistisk och skamlös! gnydde hon. En riktig man ska ha sitt utrymme! Du förstör familjen! Jag anmäler till facket!
Gör det, eller skriv till ICA:s kundtjänst, svarade jag och skrattade. Förresten, Barbro, du har alltid sagt att Gustav är guld värd. Ta hand om ditt fynd nu. Men glöm inte pureen, han har glömt hur man tuggar.
Hon väste något, försökte förbanna, men satte i halsen.
Ljudet när hon la på påminde om en gammal laserskrivare som fastnat.
Tre månader rusade iväg. Jag återvände, med ny frisyr, pengar, och övertygelsen att det gamla livet var förbi.
Lägenheten glänste Samir och Farida var ordentliga. De hade till och med fixat droppande kranen Gustav ignorerat i evigheter.
Två timmar senare dök Gustav upp, gråblek och hopkrupen. Tre månader med mamma hade gjort honom åldrad.
Elin, mumlade han. Kan vi börja om? Du hade rätt. Mamma är en aning överväldigande. Jag har tagit hit mina saker.
Han försökte kliva in. Jag stoppade honom med min koffert.
Gustav, det finns inget att börja om med. Du ville att jag skulle uppskatta en man i huset? Samir lagade kranen på en halvtimme. Du klagade ett år.
Men jag är ju din man! ylade han, skräcken i blicken, som ett barn utkastat ur sandlådan.
Du var min man. Nu är du last. Dina saker finns hos portvakten. Lämna tillbaka nycklarna.
Du kan inte mena allvar! han försökte intala sig själv. Jag kräver hälften av allt!
Gustav, min pappa gjorde renoveringen, kvittona är mina. Du bidrog bara med gnäll, sa jag och såg honom rakt i ögonen. Föreställningen är över. Pausen för lång, publiken har gått hem.
Han stod kvar, förvirrad över hur hans pedagogiska plan blev hans eget fall.
Jag låste dörren. Ljudet av låset var ett startskott in i min nya drömvärld.
Det sägs att Gustav bor kvar hos Barbro. Nu styr hon inte bara hans gryn, utan även när han ska sova och vem han får prata med. Och Gustav, han går böjd, tyst och tittar alltid noga var han sätter fötterna, rädd för att kliva på osynliga minor av mammas humör.
