Annika hade legat i sängen flera dagar, utan att orka ta sig upp. Ont hade hon inte alls, men huvudet snurrade, energinivån låg på botten och ärligt talat ville hon överhuvudtaget inte resa sig.
Vad är poängen? muttrade Annika för sig själv. Alla livets stora uppgifter var ju liksom avklarade barnen vuxna, föräldrarna vilade på Skogskyrkogården. Och nu sitter man här, på undantag. Åren flög förbi snabbare än första torsken på Löjroms-premiären.
Lusten till livet var som bortblåst. Annika glodde slött på taket där tunna spindelvävstrådar nu hängde. Blicken gled till fönstret, bakom vilket hennes gamla trädgårdsland spårat ur totalt mest kirskål kvar. Det ljusnade, Annika slöt ögonen och somnade.
I drömmen såg hon sin mamma. Annika blev paff mamma hade bara besökt henne i drömmarna en enda gång, och det var direkt efter begravningen för tre år sen. Mamma log milt, försökte sträcka ut händerna mot Annika, som för att ge den där gamla vanliga kramen och klappen på huvudet. Men någon osynlig vägg stoppade henne.
Min lilla flicka, viskade mamma, imorgon är faktiskt din sista dag
Annika for upp ur sängen som om någon kastat henne med en snärt. Hon skakade.
Sista? Redan!? Alltså, vad är det här för schlagerfinal? Tänk om det redan är slut för tidigt!?
Hon såg det framför sig: där skulle hon ligga, i sängen, stendöd. Barnen skulle komma, släktingar, en och annan bekant, ingen skulle hitta något i huset det var ju ostädat! Trädgården var ett mysterium, kylen var lika tom som en midsommardag på Systembolaget. Annika sprang runt i huset som en vante, hade ingen aning om vad hon skulle börja med.
Hon kastade sig in i köket och satte igång en bulldeg Den hinner jäsa till kvällen. Jag kan baka kanelbullar. Om jag nu lever till dess
Smälde upp en balja vatten, ryckte åt sig trasan och dammade varenda vrå. Allt plockades undan. Dammsugaren åkte på.
Sådär, städat! flämtade hon.
Jaha, ut i trädgården då. Annika sprang som en tätting, kände ingen hunger eller trötthet, bara ett enda mantra i huvudet: Sista dagen! Sista dagen!
När näst sista maskrosen ryckts upp, började benen domna.
Kanske man skulle vila. Nä, det får jag göra sen. Sen, sen!
Hon kom på bulldegen, störtade in och satte bullarna på plåten.
Och där stod de nu, pannbullarna. Doftade fantastiskt.
Imorgon får barnen smaka fika och minnas lilla mamma, snyftade Annika, men dää! Vad sa jag de blev ju grymt fluffiga!
Hon slog sig ned vid fönstret, bullfatet inom räckhåll.
Men herregud, vad trevligt det ändå är att leva, tänkte hon. Fast, inte blir det bättre av att bara vänta.
Jaha, dags att välja resedressen. Annika rotade i klädlådan, letade nytt och oanvänt, ja, där hängde den ju, den fina blommiga klänningen från Lindex som aldrig blivit använd!
Hon ställde sig framför spegeln, fixade håret och duttade på lite mascara. Kikade nöjt på sig själv.
Jaha, och nu ser man till och med ut som till giftermål. Inte för begravning!
Men, jaha, men det var väl bara att lägga sig och låtsas dö då. Hon hann dock aldrig riktigt börja. För utanför huset kom en bil åkande, stannade precis utanför. Tutan lät.
Säkert till grannarna, tänkte Annika de får besök var och varannan dag.
Men så knackade det på dörren. Två gånger till och med.
Kan det vara barnen? Hon kollade ut genom fönstret. Nej, hon hade aldrig sett bilen förut.
Oj då! Vad är det för en bil, tänkte Annika, någon som kört fel månne?
Hon gick till dörren och slog upp den. Där stod en man, hyfsat stilig och välvårdad. Annika synade honom snabbt från topp till tå.
Jaha, den där har väl klätt sig för bal på slottet, tänkte hon.
Är det du som är Annika? frågade mannen.
Ja?
Jag skulle vilja prata med dig. Ursäkta att jag dröjde, det var en lång resa
Behöver du något, eller? Annika fattade exakt noll.
Ja, eh, alltså Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, stammade mannen.
Du har nog kommit fel, svarade Annika, lite skeptiskt.
Nej nej, det är hit jag ska! Förlåt att jag stör så sent.
Ja, du förstår väl att det inte är så vanligt med besökstid nu, visslade Annika fram, halvt ironiskt.
Jag ber om ursäkt, tappat bort mig lite på vägen jag är från Gävle, och din by är förvirrande.
Mannen såg Annika snegla misstänksamt, och han förtydligade:
Jag heter Stefan. Jag vill lära känna dig!
Det här var inte min plan för dagen tänkte Annika.
Och hur känner du till mig? Annika var nyfiken men än mer misstrogen.
Vi chattade ju lite på Facebook, och du tittade nästan aldrig in där, så jag spårade upp dig. Fråga inte hur, det kan vi ta sen så, ja, här är jag!
Vad gör jag nu då? tänkte Annika.
Stefan, vet du, jag är inte så sugen på förändringar och jag har slutat lära känna folk. Bäst du åker hem.
Förstår, jag skulle såklart ha ringt först. Hej då Annika.
Stefan rusade tillbaka till bilen, vände sig dock och gav Annika en ask choklad, riktigt dyr sådan från NK.
Förlåt mig.
Så försvann han mot bilen igen.
Plötsligt fylldes Annika av någon märklig skuld. Karln hade säkert suttit i bilen hela dagen, var väl hungrig. Hon tvekade en stund.
Stefan, vänta! Du kan i alla fall få lite te.
Mannen vände på klacken, nu betydligt gladare.
Vilken ära, Annika! Det tackar jag för.
De gick in.
Tvätta händerna, handduken hänger där, beordrade Annika, med typisk bestämdhet.
Hon hällde upp bryggkaffe (ingen svensk tar te om det finns kaffe) och dukade fram färska bullar.
Lite fikabröd kanske? frågade hon.
Om det är okej!
Ja, ät du, det är till för att ätas!
Annika upptäckte plötsligt att hon också var svinhungrig. Skönt, hon hade ju bakat ett halvt bullberg.
Smaklig fika! sa de i kör och gapskrattade över de ösregnande kanelbullarna.
För första gången på evigheter tyckte Annika att både magen och själen kändes full. Det var märkligt lugnt och roligt med den här helt okända mannen. Och vilken historieberättare han visade sig vara! Om en timme kändes det som om de känt varandra alltid.
Annika, behöver du hjälp med något så säg till. Jag fixar!
Annika kastade ett ögonkast på hans kläder och log.
Hjälpa till? Självklart! Förrådet är på väg att tippa och staketet ligger som plockepinn.
Stefan såg road ut.
Annika, det där löser jag! Säger du till, så fixar jag det.
Och han började samla ihop sina grejer.
Tack för fikat, och förlåt för överraskningen. Jag tigger inte nattplats förstås, det vore opassande. Ha det gott, Annika!
Det samma, Stefan, kör försiktigt!
Annika plockade undan, satte sig en stund och kröp till kojs igen, fast nu mest på låtsas för att dö.
Sömnen kom fort det tar på att springa sista dagens maraton.
Du, flickan min, varför sprang du ifrån mig i natt? frågade mamma när Annika åter såg henne i drömmen. Idag var bara den sista dagen i ditt ensamma liv. Vi vet att du inte gillar att vara själv, så vi gav dig en ängel till hjälp. Släpp in honom, och ta hand om honom, du också.
Vem ska jag ta hand om, mamma? Nämen, er ängel stack väl, han såg ju jobbet!
Mamman skrockade, la handen på Annikas panna och försvann i ljuset.
Morgonen kom och väckte Annika med lastbilsbullret utanför porten. Hon kikade ut. Ett ekipage fullt med byggmaterial stannade utanför. Sedan en till. Gänget började baxa av virke i rena brädhögen.
Vad är nu detta? Jag har inte beställt något, tänkte Annika.
Hon var på väg ut för att gasta att de skulle köra allting till återvinningen, när hon såg Stefan vifta och peka var brädorna skulle vila.
När det jobbet var klart körde de iväg. Strax dök ännu en bil upp, denna gång med plåt och stängsel, Jaha, man ska bygga staket, konstaterade Annika. Som grannen, jag har alltid avundats deras nya staket.
Snart hamrade snickarna loss. Gissa vem som styrde och själv svängde hammaren? Jo, självklart Stefan.
Annika gick ut.
Men Stefan, varför håller du på så där? protesterade hon lamt.
Ingen fara, Annika lilla, gå du in, det är kallt idag!
Annika kände sig helt förvirrad av all välvilja. Livet hade lärt henne att lita på sig själv män var ingen garanti för något, det visste hon. Hon hade haft två och båda var mest goda exempel på motsatsen. Så hon brukade alltid klara sig själv.
Men jobbet gick undan: Nytt staket, nytt förråd, nytt golv och vedspisen lagad på en vecka. Men Annika var ändå misstänksam.
Vad är haken? Borde man erbjuda honom något arvode?
Men så mycket pengar fanns inte på något svenskt privatkonto.
Jag ger det jag har, tänkte Annika. Resten får väl gå på avbetalning.
Väl inkommen till huset, svettig men nöjd, sa Stefan:
Allt klart, Annika! Nu funkar huset igen.
Annika stod där, höll fram en rulle sedlar några hundringar i svenska kronor, inte mer.
Varsågod, det är inte mycket, men jag betalar för arbetet. Resten får du senare.
Men du, Annika! Lilla vän. Sånt gör man inte. Jag vill inte ha betalt!
Jo, ta det, arbete måste betalas.
Stefan gick ut. Efter ett tag hördes hans bil tuffa iväg.
Annika sprang ut. Men han var redan borta. Inte dagen efter, inte veckan efter ingen Stefan.
Annika vandrade av och an, oförmögen att göra något. Hennes hjärta värkte, “Det här var inte meningen men jag tror bestämt att jag blivit fjortisförälskad,” tänkte hon förundrat.
Varför gjorde jag så mot Stefan? Hur ska jag klara mig nu?
Hon mötte grannfrun Margit, ortens mest välinformerade.
Inte kan du driva bort en så bra karl, Annika! Du ser väl vad han har gjort för dig det syns lång väg!
Han har ju försvunnit! morrade Annika.
Inte ett dugg! Hans bil står på vägen vid byskylten, varje natt.
Hur nu? Var?!
Kurvan efter gamla lanthandeln
Men Annika sprang, grusvägen dammade, men ingen bil. Ingen Stefan.
Ha! Hon bara driver med mig, suckade Annika och gick hem.
Natten kom och Annika låg sömnlös. Hon tog filten om axlarna och gick ut på bron för att gråta i fred i den svenska sommarkvällen.
Varför ska jag alltid ha sån otur? Och så dum är jag dessutom!
Gråten bubblade fram. Just då svepte någon upp henne i famnen, kysste tårarna av hennes kinder.
Annika, gråt inte! sa Stefan.
Var har du varit? Varför åkte du?
Jag kunde inte. Jag älskar dig.
Och jag älskar dig tillbaka. Mer än allt.
Annika höll honom hårt, sin egen ängel, hemlagad av Skogaholmslimpa och svenskt byggdamm.
Tack, mamma! viskade hon och nu rann tårarna för första gången av lycka.
