Från hat till kärlek
Erik avskydde hundar. Allt sedan den gången, när han som knubbig, rödhårig pojke i första klass, med runda glasögon och en portfölj tung av böcker och skrivhäften, blev omringad bakom husen på en ödetomt av ett gäng hundar.
Ledaren en smal, svart hund med rödbruna tecken kring nosen stirrade Erik rakt i ögonen.
Pojken både grät och försökte övertala hundarna att släppa honom fri, han smulade till och med sönder sina orörda skinkmackor från skollunchen framför dem. Men flocken gav sig inte.
Så fort Erik försökte röra på sig lyfte ledarhunden sin högra överläpp, visade sina smutsigt vita tänder och morrade djupt.
De höll honom fången i över två timmar. Så plötsligt vred ledaren sitt högra öra bakåt, lyssnade och försvann ljudlöst mot skogsdungen bakom ängen.
Flocken följde efter i ett pärlband, en efter en försvann de mellan tallarna.
Erik torkade tårarna, greppade portföljen hårdare och sprang mot sitt hus.
Men hem kom han aldrig den dagen. Den gamla trävillan där han bodde med sin familj och några få grannar hade nästan brunnit neden gasläcka hade exploderat.
I elden dog farfar Henrik, pappas morfar, han som Erik kallade “farfadern”.
Farfadern hade en gång varit sjöman, saltad av Östersjöns vindar och regn. Hans mustasch och skägg var kritvita. Han rakade av sig allt bara en gång om året, direkt efter trettonhelgen. Sedan lät han skägget växa, ibland flätade han det till en liten tofs, fäst med ett färgglatt gummiband, eller skickligt lirkade han det bakom örat.
Efter farfaderns död och episoden med hundarna började Erik stamma under lång tid.
Andra gången en hund hakade sig fast vid honom, var han en smal, lång sjuandeklassare, nu med linser istället för de dumma glasögonen. Han följde efter skolan hem klassens vackraste tjej, Svea Lindkvist. Efter Svea försökte Simon, skolans busfrö och odåga, fånga hennes uppmärksamhet. Simon gick om nian och höll hela skolan i skräck, men Erik vågade följa Svea ändå, trots att Simon gillade henne.
Plötsligt dök en stor hund upp ur tomma intet. Morrljuden pressade Erik undan från Svea. Han retirerade långsamt, lydig hundens kraft. När Svea försvann bakom hörnet till sitt hus, löstes hotet upp i gränden bredvid.
Erik suckade tungt och gick hem.
Nästa dag på mattelektionen fick han en lapp med tre korta meningar:
Följ inte efter mig. Igår ville Simon slå dig. Förlåt.
Det blev aldrig någon vänskap med Svea och pojken blev ännu mer bitter på hundar.
Åren gick. Erik växte upp, tog en lysande examen och några år senare startade han sitt företag. Karriären flöt på, han tjänade bra med kronor, fick fina kontakter. Snart föll även familjebitarna på plats. Skönheten Svea, tidigare Lindkvist, blev hans fru och de fick en underbar sonHugo, döpt efter gamle farfadern. Den åtta månader gamla pojken hade ännu inte sagt ett enda ord men satt alltid leende i sin barnvagn, vinkade och sa:
Vov, vov!
En söndag promenerade Erik med sonen i Hagaparken. Han rullade vagnen långsamt, berättade för Hugo om småfåglarna de hällde solrosfrön åt i fågelhuset, om ekorren som klättrade ner för granen och hämtade nötter ur hans hand.
Dags att gå hem. Utanför parken styrde han vagnen mot övergångsstället. När de gröna ljussiffrorna trampade igång rullade han ut vagnen på gatan.
Varifrån kom denna galna tax? Den skällde vilt, kastade sig framför vagnen och blockerade Eriks väg över, som om dess röst skulle spricka nästa sekund.
Exakt då, på bara några centimeters avstånd, susade en bil förbi vagnen. Den flög ut på gräset och kraschade rätt in i en lyktstolpe.
Ur bilen rusade några ungdomar och försvann skrikande åt olika håll.
Erik stod kvar och hjärtat dunkade så hårt att folk omkring säkert hörde det.
Taxen var som bortblåst bland människorna som rusade mot bilen. En främmande man tog Erik om armen.
Är det okej? Blev vagnen träffad? Mannens ögon var stora av oro.
Erik skakade på huvudetnej, vagnen hel, barnet oskatt. Allt bra.
Han mindes knappt vägen hem. Den här historien tänkte han inte ens berätta för Svea; varför oroa hustrun i onödan? Men något var nytt inom Erik när han mindes den röda taxenen tacksamhet gentemot den hund som räddat hans son.
Hela kvällen var han tyst, erinrade sig de tre märkliga hundupplevelserna i sitt liv och förstod att djuren inte varit ute efter att skada honom. De hade skyddat honom. Svea sneglade förundrat på sin man men lät bli att fråga.
Vid solnedgången gick de samlade ut på innergården, tog en kvällspromenad. Vid en avlägsen bänk samlades grannarna. När de passerade hörde Erik viskningar:
Vad gör vi nu med honom? Vem vill ha en sån ändå?
Erik kastade ett öga över någons axel. På bänken stod en kartong, i denen liten valp. Valpen hade inga ögonett sorgligt genetiskt fel. Röster mumlade.
Svea drog iväg vagnen och väntade längre bort.
Och vad gör vi nu då?
Stackars liten, sådär vanställd.
Nej, jag skulle aldrig kunna ta hand om en sån … viskade någon.
Erik trängde sig fram till bänken. Valpen i kartongen var chokladfärgad. Den pep och vände nosen från sida till sida, sökte desperat efter mammas doft.
Men mammas varma kropp fanns ingenstans.
Mannen stod stilla en stund, tog sedan resolut av sig halsdukenvåren var visserligen här men kvällarna kalla.
Försiktigt lyfte han valpen under frambenenbakbenen var dessutom krokiga.
Ett kvinnligt andetag bakom honom; någon grät.
Erik lindade in den blinda valpen i halsduken, lade den som ett spädbarn i sin arm och sa:
Nå, lilla vän, nu är det min tur. Kom, jag ska presentera dig för vår mamma. Hon är snäll, godhjärtad. Och i kylen har hon alltid mjölk till övers.
Han gick mot den unga vackra kvinnan som stod vid vagnen och såg på honom med varma, kärleksfulla ögonI famnen rörde sig det lilla knytet; valpen tryckte nosen djupt mot Eriks bröstkorg, som om den kunnat ana ett hjärtslag av trygghet. Grannarna tystnade, någon hostade till men Erik hörde bara det svaga, oregelbundna andetaget mot halsdukskanten och Hugos plötsliga skratt från barnvagnen.
Svea kom långsamt närmare. Hennes blick frågade, inte med ord utan med hela sin kärleksfulla närvaro. Erik log snett, lyfte på valpen så Hugo fick kika. Deras sons ögon tindrade. Han sträckte ut handen och klappade mjukt den blinda lilla pannan.
Vov, vov! sa Hugo, och skrattet spred sig som vågor genom den kyliga kvällsluften.
Svea lät handen smyga upp mot Eriks axel och tillsammans gick de hemåt, han med valpen tätt intill sig, hon körandes vagnen och Hugo viftandes av förtjusthet. Bakom dem dröjde grannarna ännu, någon drog i kinden med tummen, rörd och tyst.
Den natten vred sig Erik oroligt i sängen under stjärnhimlen, men inte av rädsla eller bitterhetutan av förväntan. Den lilla valpen låg i en filt vid fotändan, rofylld, som om den äntligen hittat sitt hem.
Det är märkligt, tänkte Erik innan sömnen tog honom, att de vägar vi minst vill gå ibland leder oss rakt till det hjärta som saknats oss längst.
Och när morgonen grydde lät han Hugo lägga valpen i knät och viskade, som till sig själv men ändå till alla:
Vissa sår kan bara kärlek läka. Och ibland har kärleken fyra ben, våt nos och aldrig sett världen men känner oss bättre än vi själva.
Då rullade solen in över gården, och ljudet av Hugos skratt och en valps första, glada skäll sprack som en hymn mellan husen. För första gången på mycket länge kände Erik att han var hemma på riktigt.
