Barnet kom till världen precis vid midnatt. Exakt då blinkade klockan i förlossningssalen grönt och slog om från 23:59 till 00:00. Läkaren och barnmorskan utbytte snabba blickar, medan den jourhavande barnläkaren snabbt tog upp det lilla blåaktiga kroppen och la honom på skötbordet för att genast börja suga ut luftvägarna. Pojken andades inte. Mamman, som knappt orkade vrida på huvudet efter all smärta, iakttog hanteringen med en trött, närmast likgiltig blick.
Tänk om han är död? Han skriker ju inte var det enda som snurrade i hennes tanke, fortfarande bedövad av smärtans efterdyningar. Till sist hördes ett litet pip från pojken, knappt hörbart först men det växte sig starkare och förvandlades snart till ett kraftigt skrik som ekade i de tysta sjukhuskorridorerna, mitt i svenskaste natten. Läkaren, barnmorskan och barnläkaren stod tysta runt det lilla barnet och betraktade honom koncentrerat.
Den här pojken var annorlunda. Hans ryggrad, som gick ned till skulderbladen, böjde sig på ett så märkligt sätt att det formades två nästan symmetriska, långa bulor ned längs bröstkorgen.
Hur är det ens möjligt? mumlade barnläkaren chockat. Jag har aldrig, aldrig sett nåt liknande Det går inte, det kan inte vara sant Fullkomligt otänkbart
När läkaren kom till Anna på morgonen och försiktigt försökte förklara för henne om den nyfödde pojkens särskilda kropp, rynkade hon på näsan och spärrade av mot honom:
Och så är han missbildad också Men ojojoj Nej tack. Gör vad ni vill, men jag vill inte ha ett missfoster Jag ville ju knappt ta hem ett friskt barn, och nu Nej, ge mig papper så skriver jag på att jag avsäger mig honom
Hon lämnade BB precis på utsatt dag, lätt i kroppen och själen, utan någon känsla av ansvar eller band. Kvar där blev hennes son, som inte hade en aning om att den som borde älskat honom mest i världen, redan övergivit honom.
På barnhemmet fick han namnet Elis. Så skulle han kallas, bestämde personalen. Sköterskorna klädde honom i allt för stora linnen för att hans särskildhet inte skulle synas så tydligt. Men även om hans kropp varit helt perfekt hade han ändå utmärkt sig bland de andra små, skrikande, ständigt bråkande barnen. I hans blå ögon, med långa, svarta ögonfransar, vilade ett allvar och ett djup som inte hörde till barn.
Ofta satt han vid fönstret och lyssnade, inåt, på något han inte kunde förstå, som om han sökte efter en ton eller ett ord som ännu inte fanns.
Så hände det en dag, när en rad med stapplande tvååringar på rad föstes genom korridoren mot någon slags aktivitet. Då hörde Elis det. Från chefen på barnhemmet hade dörren inte stängts ordentligt, och musik spred sig ut i korridoren. Inte alls som visorna barnen brukade sjunga när de marscherade och bölade och vevade ivrigt med armar och ben. Nej, den här musiken liknade vinden. Varm, ljus vårvind som bär dig mjukt och försiktigt och vaggar dig med stilla hand.
Det fanns inga ord i musiken, men det fanns en själ, ett levande väsen som slog armarna om Elis och viskade sådant som ingen annan behövde förstå bara han, Elis.
Han stannade, mitt i ledet, och började gunga fram och tillbaka till musiken, utan att bry sig om de andra barnen som ramlade in i honom eller om de stressade nannies som försökte flytta på honom.
För första gången föll allt på plats inne i hans huvud. Det där, det han ibland tyckt sig höra i barnens skrik, i vindens sus eller i rören i badrummet det var det här, hans Musik.
Karin och David reste runt till alla barnhem i trakterna kring Stockholm. Karin kunde inte få egna barn på grund av medfödd sjukdom, så de hade bestämt sig för att adoptera. Men det var svårt. De hade gått alla utbildningar, alla papper fixade, men ändå släpptes de inte förbi det där valet. Hur vet man vem som är ens barn? Egna barn väljer man ju inte, man älskar dem som de är, men här De hade inte känt att någon av alla hundratals barn utan familj var deras.
Hand i hand närmade de sig staketet till barnhemmet i Bromma. I sandlådan var det liv och stoj, tjejer körde dockvagnar och småpojkarna brottades och skrattade. Men en pojke, i en alldeles för stor jacka, stod för sig själv och lyssnade intensivt på en fågel som kvittrade i busken intill.
Just då började Karins mobil spela. Det var en klassisk låt av Mozart Karin älskade ju klassisk musik. Och pojken i sandlådan reagerade direkt, stannade till, och något i hans ögon tändes. Han började svaja fram och tillbaka, i takt med musiken, och David och Karin bara stod där, hand i hand, fastnade mitt i allt lekstök och glömde till och med bort mobilen som ringde och ringde.
Det VAR honom. Deras pojke. Den där själens eld i hans ögon
Ja, jag är väl medveten om att han är sjuk, har handikapp Ja, jag är beredd att ta ansvar, sa Karin tålmodigt till föreståndaren som försökte slussa dem till något lättare barn. Ja, vi förstår att det blir kämpigt men barn väljer man inte. Vi tar honom. Vad det än kostar.
Mamma? Elis hoppade ner från pianopallen och lutade huvudet mot hennes arm. Varför är jag sån här? Varför är jag inte som alla andra?
Karin smekte ömt hans speciella rygg. Du vet, Elis, vi är alla olika, både utanpå och inuti Du, jag, och pappa. Din rygg Jag har sagt till dig, där har du dina vingar, precis som en ängel, de har bara inte slagit ut än. Men det kommer de att göra, det lovar jag
Och hon håller om honom, kysser honom i hans varma kalufs, och sen sätter hon sig bredvid vid pianot. De spelar tillsammans, och Elis får tonerna att sväva och dansa på ett sätt vuxna musiker sällan når.
Och där bakom honom, visst syns vingar men bara mamma, pappa och Elis skyddsängel kan se dem, han som står där och ler. Och musiken, den flyter vidare som en vårflod och gungar Elis lycklig vidare på sina mjuka vågorEn kväll, när månen låg som ett tunt silverstreck ovanför taket, låg Elis vaken i sängen, lyssnande efter den där musiken som alltid funnits i honom. Genom fönsterspringan smög en strimma kyla in, men hans rum var varmt av trygghet och mjuka andetag från mamma och pappa i rummen intill. Han lade händerna mot bröstkorgen, kände de två bulorna under pyjamasen vingarnas tysta löfte.
Plötsligt, alldeles stilla, fylldes rummet av toner som inte hördes men kändes, en dröm så klar att han nästan kunde ta på den. Något lätt och ljust rörde vid hans axlar. Han slöt ögonen, och i mörkret såg han sig själv sväva över världen, famn i famn med vinden, genom regn och solsken, över hustak och trädtoppar. Allt som varit tomt i honom fylldes nu av toner, färger, av nåd. Han förstod: det som verkade annorlunda eller trasigt var själva dörren till ljuset.
När han somnade, med ett litet, lyckligt leende, låg musiken kvar i rummet, och vingspetsarna, de han nästan vågade tro fanns, rörde sig försiktigt i nattens stillhet.
Och när gryningen kom, när vinden blåste ny, såg mamma och pappa på honom och visste: deras son, med hjärtat fullt av musik och ryggen av änglavingar, var exakt så som han skulle vara. Alldeles, alldeles underbar.
