Jag går till den unga nu! utropade farfar, 65 år, medan han kämpade för att trycka ner en rutig filt i resväskan som stretade emot med oväntad envishet.
Bengt Andersson sa det som om han annonserade en rymdfärd till Mars eller upptäckten av en ny kontinent. Högt, med dramatik ett bombnedslag, hoppades han.
Men bomben briserade inte ens. Det var bara tyst.
Hans fru, Maj-Britt Andersson, stod vid strykbrädan och lät strykjärnet glida över Bengts finklädda skjorta. Ånga pysste ut och fyllde lägenheten med sin trygga stillhet.
Jag hör, Bengt, svarade hon lugnt utan att ens titta upp. Långkalsonger packade du väl ner? Det är november ute, din unga kommer knappast gnida Voltaren på dina njurar.
Bengt stannade upp, handen med den stickade strumpan stelnade i luften. Han hade väntat sig vad som helst: krossat porslin, gråtattacker, vädjanden att stanna, hot om att ringa ungarna.
Men ett så vardagligt faktum som underkläder det hade han inte räknat med.
Vad har det med långkalsonger att göra, Majsan?! tjöt han, kände rodnaden bränna i ansiktet. Jag pratar om kärlek, nytt liv, om renässans!
Till slut tröck han in filten, sätta hela sin tyngd på väskan och drog igen dragkedjan. Väskan gnisslade sorgset, påminde om hans egna leder men höll ihop.
Och du kommer dragande med långkalsonger! Allt i dig är alltid så jordnära och tråkigt! han tog ett djupt andetag. Men där! Där finns flykten! Energin!
Har denna energi åtminstone ett namn? Maj-Britt hängde varsamt skjortan på galge och räckte honom den. Eller står det bara gullegris” i din mobil?
Hon heter Ylva! reste sig Bengt stolt och greppade skjortan. Och hon är ingen kvinna, hon är min musa!
Maj-Britt fnös till, väl medveten om att den enda poesi Bengt gillat var snapsvisor på vänners födelsedagsfester.
Ylva alltså. Fint. Och hur gammal är din musa?
Tjugoåtta! sköt Bengt ur sig, och stirrade utmanande på sin fru.
Maj-Britt lade ifrån sig strykjärnet, betraktade honom länge, som man betraktar ett gammalt men älskat skåp där dörren plötsligt gått ur led.
Bengt, sa hon innerligt men med stål i rösten, du är sextiofem. Du får ont i ryggen av att sitta för länge på toaletten och måste äta Diet 5 för levern.
Hon suckade och tillade:
Vad ska du egentligen göra med tjugoåttaåriga Ylva? Lyrikläsning?
Det angår inte dig! snäste han, grep väskans handtag. Vi ska resa! Promenera i månljus! Njuta av livet! Jag är inte slut än!
Han försökte lyfta väskan men den var överraskande tung. Det högg till i ryggen, men Bengt höll masken.
Visa inte svaghet för sitt ex. Nästan-ex.
Glöm inte blodtryckstabletterna nu, Casanova, ropade Maj-Britt och vände tillbaka till strykningen av örngotten. De ligger i översta byrålådan. Och linimentet till lederna.
Jag behöver inga tabletter! ljög han, hjärtat rusade. Med henne känner jag mig som trettio igen! Får du behålla lägenheten, jag är generös.
Tusen tack, familjeförsörjaren, nickade hon. Lägg nycklarna på hallbordet. Och ta ut soporna när du ändå går.
Det blev droppen. Ingen stor dramatik. Bara: ta ut soporna.
Han greppade påsen vid dörren, höjde hakan och gick ut i trapphuset. Dörren stängdes tyst och bestämt bakom honom.
Bengt befann sig nu på våningsplanet, där det doftade av katt och någon grannens stekta falukorv. Väskan drog i armen, ryggen bultade, och mobilen vibrerade i fickan.
Kanske var det Ylva, väntade på sin riddare.
Han kallade på hissen, tog upp sin smartphone medan han väntade, hjärtat bultade förväntansfullt. Ett meddelande i appen: Älskling, kommer du snart? Jag har bokat bordet. Förresten, lite grej bara
Han läste: Mamma måste ha medicin, kan du swisha femtusen till henne? Hon kan inte handla, och jag har nått mitt bankgräns. Betalar tillbaka så fort vi ses!
Bengt rynkade pannan. Fem tusen? Konstigt. Igår var det tre tusen till taxi. I förrgår två till internet. Förra veckan swishade han tio till inspirationskursen.
Hissen kom. Bengt drog in väskan, tryckte ettan. I spegeln bländade en rödmosig, grånad man med rådvill blick tillbaka.
Jag går till den unga, tänkte han, men orden klingade plötsligt ihåliga.
Det regnade iskallt ute. Bengt släpade väskan till busshållplatsen Ylva bodde i ett nytt område långt bort.
Han sjönk ner på den blöta bänken under taket och tog fram telefonen för att föra över pengarna. Fingrarna var stela, han loggade in på banken.
Saldo: 4800. Pensionen kommer om en vecka.
Fan också, mumlade han.
Han skrev: Ylvis, älskling, det är nästan tomt på kontot. Kommer ändå, tar med kontanter från gömman.
Svaret kom direkt: en ögontillrullande emoji. Och sen: Bengan, sluta tramsa! Låna av nån! Om du älskar mig, så löser du det!
Bengan. Inte Bengt. Inte älskling. Som grannkatten.
En kall känsla kröp fram. Inte kärlek, något misstänkt och kletigt.
Han tänkte efter han hade aldrig pratat med Ylva på videosamtal. Hennes kamera var alltid trasig, nätet dåligt. Bilderna i profilen modeller, glammiga.
Han bestämde sig för att ringa. Långt signal, sen bortkopplat.
Och ett sms: Kan inte prata, gråter!
Bengt satt på hållplatsen, omfamnade väskskaftet. Bilar skvätte smutsvatten över honom.
Kylan nöp inpå märgen, trots finklädd skjorta och tjock jacka. Ryggen värkte.
Ylva mumlade han, testade namnet. Det smakade plast.
Telefonen pep till igen: Nå? Skickat? Om inte kom inte. Behöver nån som kan lösa saker.
Han stirrade på skärmen. Bokstäverna flöt ihop.
Plötsligt mindes han Majsan. Hur hon tyst smorde hans onda rygg igår kväll. Hur hon lagade ångade köttbullar, fast han avskydde dem men åt, för leverns skull.
Hur hon alltid visste var hans strumpor låg.
Jag behöver ingen karl
Bild av sig själv på Ylvas soffa, allt var främmande: soffa, lukt, regler. Att ständigt behöva prestera, betala för närheten till ungdomen.
Betala, betala, betala.
Och om ryggen pajade där hos Ylva skulle hon smörja med dålig salva? Eller gå, äcklad, till ett annat rum?
Bengt reste sig långsamt, knäna knakade som vinterkvistar. Han såg bussen mot det nya området närma sig, men blev stående.
Bussen åkte. Avgaser slog emot honom.
Han stod kvar en stund, såg på tomma gatan. Vände sig sen om, släpade väskan tillbaka. Hemåt.
Varje trappavsats blev en liten evighet. Hissen trasig, så klart. Fick bära väskan tre våningar själv.
Vid dörren stod han, lade ifrån sig väskan och tryckte på ringklockan. Tystnad.
En kall klump av oro. Tänk om hon gått? Tänk om Majsan tagit nycklarna? Han tryckte igen, längre.
Majsan! kraxade han. Majsan, öppna!
Det klickade till, och dörren gled upp. Där stod Maj-Britt, lugn i morgonrock.
Bengt stod där, blöt, smutsig, med kepsen droppande av regn. Tårarna rann nedför kinderna, bittra, äkta tårar av självförakt och oförstånd.
Jag försökte han, rösten brast. Majsan Det regnar Bussen Jag tänkte
Han klarade inte säga sanningen. Att Ylva visade sig vara luft en sådan som bara ville ha pengar. För förödmjukande.
Majsan granskade honom, sen väskan, suckade.
Slängde du soporna? frågade hon.
Bengt såg ner på sin tomma hand. Påsen var borta, han hade glömt den på bänken vid hållplatsen.
Glömde viskade han.
Hon skakade på huvudet och klev undan, lät honom komma in.
Kom in nu, Romeo. Ditt te kallnar. Och tvätta händerna du är dyngig.
Han kom in i hallen, drog väskan efter sig. Doften av hem ren tvätt och lite medicin fyllde näsborrarna.
Bengt sparkade av sig skorna, gick in i badrummet. I spegeln mötte en trött, gammal man hans blick. Han tvättade ansiktet, kylan svepte bort tårarna och förödmjukelsen.
När han klev in i köket hade Majsan hällt upp te i hans stora favoritmugg. En tallrik ångade av köttbullar på bordet.
Majsan, mumlade han, slog sig ner. Förlåt. Gubbe och dum. Fick hjärnsläpp.
Ät, sa hon kort samtidigt som hon ordnade med disken. Det kallnar.
På allvar. Vad är det för Ylva? Vad för musa? Utan dig jag hittar inte ens försäkringspapprena.
I dokumentmappen, översta lådan, svarade hon automatiskt och slog sig ner mitt emot. Bengt, snälla, starta inte dramashowen igen. Kom tillbaka och är tillbaka.
Han åt den tråkiga köttbullen men den smakade bättre än något restaurangmåltid.
Hon… Ylva… han ljög för att rädda ansiktet. Hon visade sig vara väldigt otrevlig. Röker, svär.
Majsan höjde ögonbrynen över glasögonen; det glimmade underfundigt i hennes blick.
Nämen fy! sa hon allvarsamt. Och du, finkänslig som du är, kunde förstås inte acceptera det.
Precis! Bengt piggnade till. Jag sa: Fröken, ditt ordförråd står inte i proportion till skönheten. Och då
Han viftade bort det hela:
Insåg att jag hade gjort fel. Tomhet. Vakum.
Bra att du insåg det på hållplatsen och inte i stadshuset, konstaterade Majsan.
Hon reste sig, hämtade liniment. Lade det på bordet.
Ont i ryggen efter allt kånkande?
Bengt rodnade.
Lite.
Ta av dig skjortan. Jag smörjer.
Han tog av sig skjortan, knorrade och vred sig. Hennes händer var bestämda och varma. Det sved gott, läkande.
Majsan, mumlade han mot bordsskivan.
Vad?
Du visste att jag skulle komma tillbaka?
Självklart.
Hur då?
Hon daskade honom på friska axeln.
För att du inte packade ner några långkalsonger, strumpor eller mediciner. Men du pressade ner filten och min gamla pälsjacka som jag bett dig lämna till kemtvätten.
Bengt stelnade och vred långsamt huvudet.
Pälsjackan?
Pälsen. Jag såg redan i morse hur du trängde ner den. Trodde du att jag inte märkte?
Paus i köket. Bengt smälte informationen på väg mot ett nytt liv hade han tagit med sig fruns gamla päls och en filt.
Plötsligt började han skratta. Först darrande, sedan högre. En avväpnande blandning av hosta och fnitter.
Majsan såg på honom, och även hennes mungipor drog sig mot ett leende.
Din stofil, sa hon godmodigt. Kom igen nu, upptäcktsresande. Ät upp dina bullar. Imorgon ska vi till torpet och bära ner burkar till potatiskällaren. Det blir både motion och frisk luft.
Javisst, Majsan. Vi åker, Bengt torkade ögonen.
Telefonen vibrerade en sista gång. Ylva: Var är du?? Mamma håller på att dö!! Swisha åtminstone tusen!!
Bengt tryckte bestämt på Blockera. Sedan Ta bort chatt. Lät mobilen vila med skärmen nedåt.
Majsan, vi kanske struntar i burkarna? sa han och såg på henne med nya ögon. Vi kan väl göra grillspett i stället? Jag marinerar köttet. Själv. Som du vill, med lök.
Majsan såg förvånat på honom, han hade inte rört grillen på åratal.
Grillspett? frågade hon. Och din lever?
Till sjutton med levern, fnös han. Man lever bara en gång.
Han grep hennes arbetshårda hand och pussade den knaggligt, men hjärtligt.
Tack för att du släppte in mig, Majsan.
Hon drog undan handen, lite generat.
Ät nu, Casanova. Annars kallnar det.
Regnet piskade fönstret, vinden rusade, men köket var varmt och ljust. På stolen hängde skjortan, det luktade liniment och te.
Och det var en bättre doft än vilken parfym som helst.
Bengt såg på sin fru och tänkte tjugoåtta år skulle visserligen vara trevligt.
Men vem annars visste om att han kunde råka packa ner fruns päls i en resväska, och ändå släppas hem igen?
Majsan, ropade han.
Nu då?
Men pälsen ska ändå till kemtvätten. Jag tar den imorgon.
Gör det, log hon lite. Men packa ur väskan först. Och ta ut filten, fötterna fryser.
Han bugade, tog en tugga köttbulle med god aptit.
Livet gick vidare. Och, fan också, det var verkligen inte så tokigt.
