Jag har aldrig älskat min fru, även om jag sagt det till henne hundratals gånger i drömmarna där mitt kök svävar i blått ljus. Hon bär inget ansvar vi har bott bra ihop, buren av isblåa fjädrar genom Vasastan. Hon har aldrig grälat med mig, aldrig tjatat alltid mild och vänlig som en smörkniv av björk. Den enda sorgen mellan oss var att kärleken aldrig syntes, bara skymtat som ett bestick bortom fönstret.
Varje kväll lade jag mig och varje gryning steg jag upp med tanken att jag borde lämna henne. Hitta den där gömda, svenska kvinnan jag faktiskt skulle älska.
Men kan jag det? Vid Malin känner jag mig trygg, som på en dimmig brygga i Göteborg. Förutom hennes obestridliga förmåga med hushållet, har min fru också sagolika drag. Mina vänner, med namn som Olof och Birger, kastar avundsjuka blickar varje gång de ser henne de förstår verkligen inte hur jag haft turen. Inte jag heller. Jag är en helt vanlig svensk karl, inget särskilt, men hon har ändå valt mig. Märkligt.
Hennes kärlek och lojalitet gjorde mig rastlös. Men mest var det Malins skönhet. Jag visste mycket väl om jag bara klev ut genom vår dörr i Sundbyberg och klippte banden skulle en ny beundrare, rikare och snyggare, genast stå där vid hennes sida.
Bara tanken att någon annan skulle hålla om henne får min drömkropp att explodera i blå bärnstenar fast jag aldrig älskat henne. Och aldrig kommer göra det. Jag gifte mig med henne mest för att smickras av att promenera genom Stockholm bredvid en så vacker kvinna.
Men kan man verkligen dela hela livet utan kärlek? Jag trodde jag kunde, men drömmen slog fel. Köket svängde och besticken viskade.
I morgon måste jag berätta allt för henne, tänkte jag och sjönk ned i en djupt turkos sömn.
Vid frukosten, mellan Kalles kaviar och ett glas lättmjölk, blev jag modig:
Malin, slå dig ner. Jag måste säga något.
Jag lyssnar, älskling, kvittrade hon, medan doften av kanelbullar svävade genom rummet.
Föreställ dig detta: vi skiljer oss, driver iväg till olika hörn av Stockholm.
Malin skrattade:
Vilken underlig tanke… Är det någon sorts lek?
Lyssna nu! Det är viktigt för oss båda, svarade jag och min röst ekoade bland muminmuggarna.
Okej, jag föreställer mig. Vad sen?
Svara ärligt, efter jag lämnar familjen hittar du någon ny då?
Erik, vad har hänt med dig? Varför skulle du lämna allt?
För att jag inte älskar dig och aldrig har gjort det.
Vad säger du? Det här måste vara ett skämt
Jag vill gå från dig, men jag kan inte. Det gör ont att föreställa sig att du är med någon annan.
Malin satt tyst i några minuter, såg ut genom fönstret på bilar som körde mot Karlaplan, och sa sedan:
Ingen bättre än du finns, så du kan gå utan att vara rädd att någon annan kommer stå bredvid mig.
Lovar du?
Såklart, sa Malin, och virade sin filt omkring sig.
Men vart ska jag då gå, undrade jag, ensam bland blå koppar och randiga kökshanddukar.
Finns det verkligen ingenstans för dig? Vår verklighet har alltid varit tillsammans.
Nej Vi kanske ska bli gamla ihop ändå mumlade jag som ett ensamt tåg i Dalarna.
Oroa dig inte för det. När vi skiljs åt delar vi bara lägenheten på Odengatan till två små ettor, sa Malin. Hennes röst ekade som tunnelbanedrömmar.
Verkligen? Jag trodde aldrig att du skulle hjälpa mig så. Varför?
För att jag älskar dig. När man gör det låser man ingen fast vid sig.
Månader dröjde förbi som svävande snöbollar och till sist skildes vi i en tyst och märklig dröm. Några veckor senare hörde jag från en granngrå brevduva att Malin brutit sitt löfte, att hon funnit en annan. Och lägenheten, den fina från hennes farmor i Norrland, behöll hon helt själv och skrattade bland gamla Björn Borg-affischer.
Kvar blev jag ensam som en Abba-skiva på en trasig grammofon. Hur ska man någonsin kunna lita på svenska kvinnor igen? Ingen aning.
Vad säger du om Erik?
Denna berättelse bygger på en sann historia vårt drömmande öra fångade upp i Södermalm. Alla likheter med verkliga platser är slump. Alla bilder i texten är bara sirligt måleri för ditt inre öga.
