Kopia av en hustru
Är du säker på att du inte känner dig obekväm? frågade Marina, stående vid trapphuset med sin väska hängande över axeln och ett lite förvirrat leende, ett sådant jag aldrig sett hos henne förut. Jag förstår att det är lite besvärligt. Jag förstår.
Sluta nu, Marina. Kom in! Jag flyttade på mig, höll upp dörren. Gästrummet är ledigt. Erik har inget emot det. Det är ingen fara alls.
Erik har inget emot det upprepade Marina, med en märklig ton. Inte ironisk, snarare förvånad. Nästan som om just orden har inget emot var laddade för henne.
Han protesterar sällan över något, sa jag på väg mot köket. Ta av dig skorna, tofflor finns till vänster.
Så började alltihop.
Jag, Olinda, fyllde femtiotvå i år. Min gamla vän Marina, vi lärde känna varandra redan på universitetet i Lund, har precis fyllt femtioett. Vi hade inte setts regelbundet de senaste fem åren. Någon gång ringde vi, ibland tog vi en fika i centrum, och jag trodde verkligen att jag kände Marina tillräckligt bra för att öppna dörren utan tvekan. Hon var nyskild. Hennes hyrda lägenhet var slut, hon väntade på pappren till en ny och behövde någonstans att bo i två, max tre veckor. En månad i värsta fall. Det skulle bli bra stå ut, hitta marken, som vi säger här.
Vi bodde i Växjö en mellanstor svensk stad där alla stadsdelar påminner lite om varandra och butiksbiträdena i närbutikerna känner igen rösterna på kunderna som kommer in. Min lägenhet var en trivsam trea på tredje våningen, fönstren vette mot en lugn gata. Min man Erik, jobbade på ett byggbolag, inget prestigefyllt men stabilt och tryggt. Jag själv var ekonomilärare på yrkeshögskolan. Vi hade varit gifta i tjugotre år, dottern bodde sedan länge på annan ort. Det var ordning och lugn i hemmet, som det blir när allt varit på sin plats så länge att man inte vill ändra på någonting.
Marina kom med en stor väska och en låda. Hon packade upp tyst, nästan osynligt. Första tre dagarna hörde jag knappt av henne: hon gick iväg tidigt, kom hem sent, åt lite och sa ännu mindre. På första kvällen frågade Erik:
Hur länge blir hon kvar?
En månad, svarade jag.
En månad, han upprepade med samma osäkerhet som Marina.
Jag tänkte inte mer på det då. Jag har alltid varit sån: struntat i detaljer. Eller trott att jag gjort det.
Första knäppen kom andra veckan. En morgon hittade jag min parfymflaska i badrummet på fel plats. Gardenia mörkgrön flaska med silverlock, min favorit sedan tre år. Jag köpte den alltid på Algatan, men nu stod den på tvättställskanten istället för på hyllan. Jag tänkte att jag själv flyttat på den och ställde tillbaka den. Glömde.
Tredje veckan hände något mer.
Vi åt frukost tillsammans, alla tre. Jag har alltid haft mitt eget sätt att brygga kaffe: först lite kallt vatten, sedan på med varmt inte kokande annars blir det beskt. Erik visste och berömde alltid. Den morgonen kokade Marina kaffet, jag pratade i telefon.
Oj, gott, sa Erik när han smakade.
Jag såg hur Olinda gör, sa Marina. Hon är så noga.
Jag log, Marina log tillbaka. Allt verkade oskuldsfullt. Ändå kände jag ett litet hugg någonstans. Utan ord.
Veckorna snurrade på, upptagen med jobb och schema och rättande av prov. När jag kom hem var det alltid tyst och rent. Marina hade lagat till, vikt, putsat. Erik vande sig snabbare än jag hade gissat.
Hon lagade middag idag, meddelade han glatt en kväll. Bönsoppa.
Jag brukar också göra bönsoppa, svarade jag.
Visst, instämde han. Det var likt.
Jag frågade aldrig vem som lagade bäst. Och han sa inget mer.
Marina jobbade hemifrån under den perioden, något med buntar av dokument exakt visste jag inte. Dagarna tillbringade hon på gästrummet med sin laptop. Till lunch kom hon ut i köket, lagade något enkelt, och till kvällen var hon alltid duschad och bytt om, i riktiga kläder, inte mysbyxor som jag själv alltid tog på mig. Jag märkte det, för i min egen lägenhet såg hon mer proper ut än jag.
En kväll satte sig Erik bredvid Marina i soffan för att titta på tv. Jag satt i sovrummet och rättade papper. Jag hörde deras samtal genom väggen lågmält, utan pauser. Erik berättade något, Marina skrattade. Hennes skratt liknade mitt, bara lite mjukare. När jag insåg det skakade jag bort tanken. Ett skratt är ett skratt. Vad spelar det för roll.
Men dagarna efter återkom känslan. Nu mer envist.
Marina hade börjat låta håret växa och föna det bakåt med en våg, precis så som jag alltid haft. Hon som alltid haft korthårig, modig frisyr. Jag såg oss båda i hallens spegel jag närmast, Marina längre bak. Vi blev lika, som på gamla och nya foton tagna på samma plats.
Du passar verkligen i den frisyren, sa jag.
Tycker du? sa Marina, rättade till en slinga. Fick idén av dig.
Igen, av dig. Den där lilla imitationen. Jag log och gick till köket. Fast något inom mig log inte.
Jag ringde min dotter på söndagen.
Mamma, hur har ni det?
Allt är okej. Marina bor hos oss, minns du att jag berättade?
Just det. Hon bor kvar?
Ja. Hennes papper drar ut på tiden.
Hur är det med pappa?
Bra. Han och Marina kommer bra överens.
Tystnad.
Är det bra eller dåligt? frågade dottern.
Bra, sa jag. Bra.
Efteråt satt jag länge vid fönstret med kallt te. Komma överens så neutralt det låter. Ändå valde jag orden med försiktighet, som om jag testade marken under fötterna.
Femte veckan bad Marina om mitt äppel- och kanelpajrecept.
Det är bara på känsla jag gör, inget skrivet, svarade jag.
Kan du förklara? Jag vill prova.
Jag beskrev noggrant. Hon skrev i mobilen, bakade pajen tre dagar senare. Erik sade Gott, och jag undrade om det betydde att han inte märkte vem som bakat.
Senare såg jag min ljusgrå jacka hänga bredvid en likadan Marina hade köpt en egen. Jag stod och glodde länge på de identiska plaggen.
Jag frågade inget. Inte för att jag var rädd för svaret, utan för att jag inte visste hur jag skulle formulera frågan utan att verka löjlig.
Arbetet var stressigt inför tillsyn på högskolan. Erik satt i vardagsrummet om kvällarna. Marina också. Jag hörde dem småprata genom stängd dörr. När jag själv kom in i rummet, gled samtalet bara över lite, men jag kände mig som den tredje, inte huvudpersonen längre.
En kväll vågade jag ändå säga något till Erik när Marina lagt sig.
Tycker du inte att hon… härmar mig lite?
Han såg förvånat på mig.
Vem? Marina?
Ja. Frisyr, jacka, pajrecept, parfym.
Tjejer lånar väl ofta av varandra? Det hör till, Olinda.
Kanske det, sa jag. Kanske.
Han kikade i mobilen. Ämnet avslutat.
Jag låg sedan i mörkret och tänkte på att han har rätt. Kvinnor tar efter varann. Jag har kanske också tagit efter Marina någon gång, minns det bara inte. Det är väl normalt. Jag upprepade ordet för mig själv: normalt. Men det fäste inte.
Nästa dagar började jag medvetet uppmärksamma henne mer. Nu såg jag saker jag tidigare missat. När hon pratade med Erik tippade hon huvudet åt höger precis som jag när jag lyssnade noggrant. Hon sa precis så, drog på så exakt som jag brukade. Hon drack te utan socker, fast jag vet att hon tidigare tog två teskedar. Nu inget socker.
Det var inte längre slumpen. Nu var det något annat.
Jag ringde min kollega Nina, som jag ofta kunde prata om allt och inget med.
Nina, har du någonsin varit med om att någon liksom blir till dig? Sakta.
Hur menar du?
Tar efter. Utseende, vanor, rörelser.
Det är tyst avund, svarade Nina snabbt. En slags önskan att leva ditt liv, fast tar det i bitar.
Jag blev tyst.
Någon sån har flyttat in hos dig?
Vet inte, sa jag. Men innerst inne visste jag.
Samtalet med Marina kom inte från min sida. En kväll då vi satt med te i köket sa hon:
Olinda, du är så hel. Jag tänker ofta så här ska man leva. Lägenhet, man, jobb. Du har allting på plats.
Tog tjugo år att få på plats, mumlade jag.
Jag ser det, Marina nickade. Och det känns. Erik också
Hon blev tyst.
Vadå, Erik?
Han uppskattar dig. Han har sagt att ni har det bra, att ni fattar varandra.
Jag ställde ner min mugg.
Pratar du med honom om mig?
Ibland. Han säger bara bra saker.
Trevligt, sa jag, fast jag kände tvärtom.
Jag kunde inte förklara varför det kändes fel; mannen berömmer sin fru för väninnan inget konstigt. Men ändå det fanns något under ytan. Kvinnlig intuition, den jag ibland skrattat åt, var igång för fullt men jag saknade orden för vad.
I slutet av sjätte veckan frågade Marina om hon fick låna min parfym Gardenia.
Min är slut, sa hon, och jag hinner inte till butiken. Bara någon gång?
Visst, sa jag.
På kvällen såg jag att flaskan var nästan slut kvar mindre än en tredjedel fast jag veckorna innan haft över hälften. Jag låste in flaskan i badrumsskåpet med ett gammalt litet hänglås. Sedan såg jag mig i spegeln och tänkte: nu gömmer jag parfym för min väninna vad är jag för slags människa?
Men öppnade inte låset.
Erik kom hem gladare än vanligt just de dagar då Marina fanns i hemmet. Han hade med sig en prinsesstårta utan anledning.
Vi unnar oss! skrattade han.
Marina blev lika glad som jag skulle blivit varken mer eller mindre. Perfekt. Jag betraktade scenen från köksdörren och insåg Marina gör allting rätt. Rätt beröm för kaffet, rätt sorts skratt, rätt huvudtilt, rätt förvåning. Hon gjorde allt jag gjorde, bara lite noggrannare. Lite villigare. Utan trötthet och vanor av tjugotre år.
Och Erik märkte det. Kanske utan att förstå. Men han märkte.
Jag åt en bit av tårtan, den var utmärkt. Vi småpratade. Allt såg normalt ut men inom mig fanns en känsla jag länge inte fick något namn på. Som när man kommer hem och allt är där, men ändå är något förskjutet en centimeter.
Sedan fick jag åka på en oväntad tjänsteresa till Malmö. Fyra dagar. Rektorn frågade en fredag, jag tackade ja på måndag. En tanke for genom huvudet: Erik och Marina själva hemma i fyra dagar. Men jag slog bort det genast. Vi är vuxna människor. Det är ingen fara. Jag tänker för mycket, sa jag mig. Behöver vila.
Vi pratade innan jag åkte.
Jag är hemma sent på fredag, sa jag. Marina hjälper dig med middagen.
Vi klarar oss, svarade han.
Jag oroar mig inte, sa jag.
Jag såg på honom extra noga. Han verkade lugn, vanlig. Efter tjugotre år visste jag varje linje i ansiktet. Nu bara lite lättare, som om han sluppit något tungt.
Jag åkte på onsdag morgon. Läste kurslitteratur på tåget, drack kaffe ur engångsmugg, såg ut över platta skånska fält. Kursen var tråkig men nyttig. På kvällen ringde jag Erik. Samtalet blev kort.
Hur går det där hemma?
Bra, vi har ätit, inget nytt.
Är Marina hemma?
Ja, på rummet.
Okej. God natt.
God natt.
Inget misstänkt. Allt normalt. Jag låg vaken på hotellrummet och kunde inte somna. Tänkte på allt möjligt. Kurserna. Dottern. Att jag borde köpa en ny kopp, den gamla var sprucken. Sen tänkte jag på Marina. På de två likadana jackorna. På parfymflaskan.
Torsdagseftermiddagen ringde rektorn:
Olinda, du kan åka hem redan ikväll, sista dagen är bara repetition. Onödigt att slösa bort en fredag.
Jag var hemma halv tio. Tåget gick fort, taxi utan köer.
Jag låste upp själv ville inte ringa på, tänkte att Erik redan sov.
Men det gjorde han alltså inte.
I vardagsrummet brann två små ljus. På bordet tallrikar, glas, små fat. Lukten av mat och parfym Gardenia. Flaskan var inlåst, så Marina hade fått tag i egen. Erik satt i soffan, Marina intill. Hon bar ett blått klänning jag aldrig sett, just en sån modell och färg jag brukar köpa. Håret i mjuka vågor. Händerna i knät. De pratade. När jag kom in lyfte de båda blicken.
Tystnad, tre sekunder.
Du kom tidigare, sa Erik.
Så jag ser, svarade jag.
Jag ställde väskan, tog av mig jackan. Med flit långsamt, för hålla händerna i styr.
Olinda, det är bara middag, sa Marina. Vi har ätit och
Ja, jag ser det, sa jag. Med tända ljus till och med.
Paus igen.
Romantiskt, tillade jag, och rösten löd, överraskande nog.
Erik reste sig.
Du behöver inte
Erik, avbröt jag lågmält. Säg inte vad jag borde känna.
Han tystnade. Marina stirrade ner på duken.
Jag gick ut i köket, hällde upp ett glas vatten. Såg på min pelargon på fönsterbrädan. Jag brukade vattna den varje onsdag. Men förrgår var jag ju borta. Ändå stod den där, lika grön.
Marina har vattnat, insåg jag.
Jag gick ut i vardagsrummet.
Marina, sa jag, hittar du nytt boende imorgon?
Hon såg upp.
Jag förstår att det verkar
Hittar du nytt boende imorgon? sa jag en gång till, utan att höja rösten.
Ja, nickade hon. Det hittar jag.
Bra.
Jag tog min väska in till sovrummet. Stängde dörren, inte med lås, bara stängde. Lade mig ovanpå täcket, klädd, stirrade i taket. Bakom väggen hördes disk. Allt blev stilla. Sedan ett klick när gästrummet stängdes.
Erik sov på soffan den natten. Att han inte kom in till mig sa mer än ord.
Morgonen därpå steg jag upp först. Bryggde kaffe, stod vid fönstret med besk smak i munnen. Fredag. En kvinna med hund utanför. Duvor på grannhusets tak. Ett vanligt morgon-Växjö.
Erik kom till köket vid åtta.
Vi måste prata, sa han.
Visst, svarade jag.
Mellan mig och Marina finns inget.
Kanske.
Inte kanske. Inget har hänt.
Erik, sade jag, fortfarande med blicken genom fönstret. Det handlar inte om vad som hänt. Det handlar om vad jag sett under de senaste sex veckorna.
Och vad har du sett?
Jag vände mig mot honom.
Jag har sett någon sakta ta över mitt liv här hemma. Min frisyr. Min parfym. Mina recept. Min jacka. Mina gester. Och en man som märker det och gillar det för det är ju jag, bara utan tröttheten av tjugotre år tillsammans.
Han svarade inte.
Det är inget du behöver kommentera, la jag till. Det är bara min bild.
Du överdriver, sa han till slut.
Kanske, gav jag med mig. Nu går jag till jobbet. När jag kommer hem vill jag att hennes saker är borta från gästrummet.
Olinda
Och förresten, sa jag i hallen medan jag tog på mig jackan naiv, kanske. Men jag litade för mycket. På er båda.
Jag gick. Stängde försiktigt.
På jobbet höll jag två lektioner, svarade på frågor, tog närvaro, drack te i lärarrummet med Nina som berättade något, jag nickade men hörde bara hälften. Nina frågade inget men gav mig en blick som sa att hon förstod ändå.
När jag kom hem vid tretiden var gästrummet tomt. Sängen bäddad. Inga spår. Marina hade gått utan att lämna avtryck bara en liten vit hårborste med plastgrepp i badrummet. Jag tog upp den mellan fingrarna och slängde den.
Erik satt fortfarande kvar hemma. I vardagsrummet med mobilen. Han såg upp.
Hon är borta, sa han.
Så jag ser, sa jag.
Vad händer nu?
Jag hängde av mig, gick ut i köket och började rota i lådorna, mest för att ha något att göra.
Olinda, vi har varit gifta i tjugotre år. Man avslutar inte något sådant bara
Kan man, sa jag. Vänta nu. Låt mig tänka.
Hur länge?
Vet inte. Några dagar. Jag behöver sortera allt.
Några dagar blev till en vecka. Vi bodde sida vid sida, som främlingar som råkade dela tak. Artigt. Inga bråk. Åt var för sig, sov i skilda sovrum. Erik försökte börja prata några gånger, jag svarade kort. Inte för att jag var arg, utan för att orden inte ville ut. Jag hade dem samlade inom mig och var rädd att säga något jag inte kunde ta tillbaka.
Jag funderade mycket på hur allt börjat. Hur jag släppte in Marina utan att tveka, för så gör man ju. Vän i nöd. Hur, och när, jag först kände att något var fel och varför det gick så långsamt att förstå. Tyst avund, som Nina sagt. Identitetskopiering, långsam och lågmäld. Ingen egentlig ondska, bara någon som saknade sitt eget liv och därför tog av mitt. Paj, parfym, vanor.
Men det värsta var inte Marina utan Erik.
Han kunde ha låtit bli att märka, kunnat säga till, kunnat ignorera förbättrade kopian, som jag kallade det i tanken. Men han reagerade, han köpte tårta, han småskrattade, han ordnade middag med ljus när jag var borta i Malmö. Kanske utan att tänka. Bara utan tanke.
Andra veckan ringde jag min dotter.
Mamma, vad är det?
Hur då?
Du låter annorlunda.
Vi ska nog separera, din far och jag, sa jag. För första gången högt.
En lång paus.
På grund av Marina?
Inte bara. Hon visade bara vad som redan fanns.
Vad fanns det?
Jag vet inte hur jag ska förklara. Vi hade vant oss vid varandra så mycket att vi knappt såg varandra längre. Och så kom hon in och blev mig fast bättre. Och det gillade han.
Mamma
Det är lugnt. Jag gråter inte. Jag förklarar bara.
Kommer du vara ensam?
Ja, ett tag. Men det är helt okej.
Nu stämde ordet okej. För jag valde det själv.
Söndagkvällen kom samtalet med Erik.
Vi bör nog separera, sa jag.
Han var tyst länge.
Är det beslutet?
Jag vet inte. Men jag behöver luft. Jag måste veta vem jag är utanför detta hem, utanför dig, utanför allt.
Det är ljusen, eller hur? Olinda, det var bara middag.
Erik, sa jag tålmodigt. Det handlar inte om ljus. Det var bara sista droppen. Innan dess var det mycket annat, som jag såg, men teg, och kallade för normalt fast det inte var det.
Jag förstår inte vad jag gjort.
Du har inte gjort något särskilt. Du har bara slutat se mig. Märkt du att någon sakta blir din fru? Om du sett mig, hade du märkt.
Han svarade inte, för han kunde inte.
Vi ska väl sälja lägenheten, sa jag. Eller så köper jag ut dig. Inte nu, men snart.
Och du? Vart går du?
Jag hyr någonstans här i Växjö. Vi får se.
Börja om vid femtiotvå… det fanns en ton av medlidande i hans röst, men till vem visste jag inte.
Ja, sa jag. En del börjar senare än så.
Jag reste mig, gick förbi badrummet, tog den nu tomma Gardenia-flaskan ur skåpet, stod tyst med den i handen. Gick till hallen, öppnade papperskorgen och ställde den där. Inte kastade, bara ställde dit.
Tillbaka i köket satte jag på tevatten.
De följande dagarna var jag systematisk. Ringde en mäklare om lägenhetsvärde, en jurist för papper, hälsade på Nina. Berättade i korthet hon varken höjde ögonbrynen, eller sa något onödigt, bara lyssnade och sade ibland ja, så att jag visste hon förstod. Sådana vänner är guld värda.
Vi satt i Ninas kök.
Arg på henne? frågade Nina.
På Marina? Jag funderade. Nej. Nästan inte. Arg mest på att jag själv inte såg det som var så uppenbart. Att jag klistrade etiketten normalt där det absolut inte var det.
Det är inte ditt fel att du litat.
Jag var för godtrogen, sa jag. Har alltid varit det.
Inte naiv, bara öppen. Det är stor skillnad.
Kanske det.
Och på Erik?
Ja, lite. Fast på ett tyst sätt. Det går nog över.
Vad ska du göra nu?
Hyra en ny lägenhet. Ändra frisyr. Köpa annan parfym. Jag log svagt. Inte Gardenia.
Klokt, sa Nina.
Och hitta vad jag faktiskt vill. Vad som är mitt inte bara vana.
Det tar tid.
Jag har tid, sa jag.
Nina hällde upp mer te. Ute föll ett långsamt höstregn över Växjö. Jag såg ut på det och tänkte att bara några veckor sen visste jag exakt hur mitt liv såg ut: lägenhet, Erik, jobbet, rutiner, maten, parfymen på vänstra hyllan i badrummet. Allt på plats. Nu såg jag att platsen kanske inte varit min.
Först nu kände jag mig inte avgrunden eller misströstan. Mest något annat ungefär som att ta av en kappa som tryckt över axlarna många år, men först nu märker jag det.
Du vet, Nina, jag har ingen aning om vad som väntar. Och det känns… uthärdligt.
Uthärdligt, log Nina. Vackert ord.
En vecka gick. Jag hittade en etta i ett annat kvarter ljus, med utsikt mot Linnéparken. Dyrt, men inom räckhåll. Jag tackade ja, åkte dit och kände i knarrande parketten: här kan man leva.
Tar den, sa jag till ägaren, en äldre dam med trötta ögon.
Hur länge?
Minst ett år, vi börjar där.
Hon nickade.
Hemma började jag packa. Inte hetsigt, inget statement. Bara sortera mitt från vårt. Böcker. Tallrikar. Kläder. Jag slängde det som stått oanvänt i tre år. Gav bort jackan. Köpte en ny, marinblå, helt annan modell. Tittade i spegeln. Ingen likhet med Marinas.
Jag såg aldrig Marina igen. Hon skickade ett sms: Olinda, jag fattar att jag sårat dig. Förlåt, om du kan. Jag läste, svarade inte. Inte för att jag var arg. Bara inte redo eller helt enkelt inte ville.
Erik bodde kvar i lägenheten. Vi pratade strikt praktiskt, sakligt. Det kändes både bittert och befriande. Han förstod nog aldrig riktigt vad han var med om kanske för att han aldrig såg det riktigt.
Fredagen före flytten gick jag och köpte parfym. Lång stund vid hyllan, sniffade på testflaskor. Ung expedit föreslog olika. Till sist hittade jag min: Silverceder. Inte blommig, utan träig med varmt inslag. Ovan för mig, just därför valde jag den.
Bra val, sa expediten.
Vi får se, svarade jag.
Flyttdagen var krävande men gick. Nina hjälpte med kartonger, Erik också. Vi sa inget i onödan. När allt var inburet, flyttade jag omkring saker tills det kändes rätt. Så, mitt nya hem.
På kvällen, ensam i ettan, öppnade jag min Silverceder, duttade lite på handleden. Doften var ny, annorlunda. Inte obehaglig. Bara annorlunda. Jag sniffade igen, tänkte: man vänjer sig. Eller så vänjer man sig inte man accepterar.
Ute i parken var löven nästan slut, november släckte sista färgerna. Gatlyktorna lyste tidigt, som alltid. Jag satte på tevatten, fiskade fram min hela mugg ur flyttlådan och ställde mig vid fönstret.
Telefonen låg på fönsterblecket. Dottern ringde.
Hur känns det, mamma? Har du kommit tillrätta?
Jag håller fortfarande på.
Känns det skrämmande?
Jag såg ut på lyktorna.
Nä, vet du det känns faktiskt inte skrämmande alls, svarade jag.
Det är kanske den oväntade insikten jag tar med mig: jag överlevde, och det är faktiskt ganska uthärdligt. Och det är min egen, nya början.
