Du, jag måste bara berätta om vad som hände när min man, Anders, lyckades glömma min födelsedag den 27 februari, tänka sig! Han är ju 45 nu, det är liksom ingen liten sak. Och du vet vad han gjorde? Just den dagen packade han fiskespöna, slängde ryggsäcken över axeln och drog iväg med grabbarna ut till en sjö utanför Västerås. Och medan han var borta, oj vad jag förberedde en “överraskning” som han sent ska glömma, haha!
Alltså, Anders har alltid varit otrolig på att minnas typ när bilen ska servas, när abborren nappar som bäst eller när grabbarna brukar styra upp sina fisketurer. Men våra årsdagar, barnens födelsedagar, till och med min det rinner bara av honom.
Jag har tidigare brukat slänga in små ledtrådar, post-it-lappar, frågat rakt ut, du vet. Men den här födelsedagen ville jag faktiskt fira annorlunda. Inga hintar, inga påminnelser. Tänkte, efter tjugofem år tillsammans borde han väl kunna klara det själv.
Så på fredagsmorgonen sprang Anders runt här hemma, letade efter termosen och var allmänt stressad. “Ebba, har du sett min termos? Grabbarna står utanför redan, det är toppenläge nu, vi blir kvar till söndag kväll ringer nog inte så mycket.” Snabb puss på kinden, knappt en blick. “Slappna av nu, unna dig något gott,” ropade han när dörren slog igen.
Jag gick fram till kalendern. 27:e februari inringad i rött. Min dag. Han hade inte bara glömt, han valde dessutom att dra iväg just idag
Det gjorde ont först. Sen blev jag bara kall och samlad. Så kom idén till min hämnd. Tänkte, nu ska han minsann få sig ett minne för livet. Under tiden han fiskade, började jag smida min plan.
Och vet du vad? Anders har alltid haft en liten nätt summa undanlagt han sparar till en ny utombordare till båten. Pengarna gömmer han i vårt kassaskåp, och eftersom han alltid glömmer kombinationer, har jag varit tvungen att kunna koden också.
Det låg nästan trehundratusen kronor där jag öppnade skåpet och behövde inte fundera länge.
Så jag gjorde något jag aldrig tillåtit mig själv förut. Beställde catering från bästa deli i stan, bjöd in mina närmaste vänner, pyntade hela lägenheten med tulpaner. Det var musik, bubbel, skratt, dans. Dagen efter åt vi middag på en restaurang med utsikt mot stadshuset, och så blev det spa-behandlingar på söndagen.
Och till sist den där broschen från Svenskt Tenn som jag alltid velat ha men aldrig unnat mig. Nu slog jag till.
På söndag kväll kommer Anders hem, nöjd med ett stort fång abborre.
“Ja, men titta, Ebba, vilket drag nu blir det festmåltid!”
Han stannar till i vardagsrummet. Tomma champagneflaskor, blombuketter överallt, på soffan kassar från NK och andra lyxiga affärer.
“Vad har hänt här? Har du haft fest?”
“Japp”, sa jag lugnt. “Jag fyllde år. Fyrtiofem. Kommer du ihåg?”
Han såg faktiskt ut som om han fått ett slag i magen, stelnade till.
“Men jäklar, Ebba, jag glömde verkligen. Det blev så mycket nu med fisketuren”
“Jag vet”, svarade jag. “Så jag löste firandet på eget sätt. Och valde även presenten själv, utan din hjälp.”
Anders kastade oroliga blickar mot arbetsrummet. Kassaskåpet stod på glänt. Han blev kritvit och rusade dit. Kom tillbaka en minut senare med helt tom blick.
“Pengarna? Vart är pengarna? Jag har sparat i två år till motorn!”
Jag nickade lugnt mot rummet. “De är här i firandet, i blommorna, väninnorna, festen. Jag väntade tjugofem år på att bli ihågkommen, men nu glömmer du aldrig den här födelsedagen.”
Han sjönk ihop på soffan tittade först på fisken, sen på mig, sen mot kassaskåpet. Skulle han ens våga bråka? Vi har ju alltid haft en gemensam ekonomi, egentligen.
Han tog hand om fisken tyst. Inte ett ord.
Nu har det gått ett halvår. Han sparar duktigt till motorn igen, men du kan ge dig på att han har påminnelser i mobilen till alla möjliga datum en månad före, en vecka före, dagen före jag lovar. Vissa läxor är dyra, men den här den satte sig verkligen!
