Du, jag måste bara berätta vad som hänt här hemma du vet ju hur det kan bli efter många års äktenskap. Lennart kände plötsligt inte igen sin fru, Elsa. Han förstod liksom inte riktigt vad som pågick. Elsa brukade alltid ha koll på allt dammsög, lagade mat, höll ordning och strök hans och pojkarnas skjortor, hela paketet. Men så bara slutade hon. Jag hörde honom berätta att han försiktigt försökte höra vad det handlade om, och då sa Elsa ganska torrt:
Jag har tagit hand om er i så många år, nog borde jag få vila lite också!
Så klart fick Lennart direkt massa konstiga tankar började till och med undra om Elsa hade träffat någon annan, du vet hur man kan snurra till det i huvudet. Han bestämde sig för att rota lite bland hennes saker, och i väskan hittade han ett väldigt slitet och medfaret brev.
Lennart har verkligen aldrig sett Elsa så här förut. De har varit tillsammans i sjutton år och hon har alltid varit så omtänksam och lugn, aldrig några stora utbrott eller hemligheter det var ju precis därför han blev kär i henne en gång i tiden. På morgnarna gjorde hon alltid gröt eller äggröra, och efter jobbet började hon genast med middagen. På söndagarna strök hon femton skjortor en för varje dag till honom och deras två söner, även om pojkarna ofta lyckades klara sig på två-tre. De har aldrig varit lika pedantiska som Lennart, haha.
Men nu, senaste veckorna, har det bara blivit yoghurt eller mackor till frukost, och Elsa har glatt föreslagit att de får göra dem själva. Till middag fanns det ibland rester från dagen innan, och annars bara en lapp: Är tillbaka efter nio, koka lite pasta.
Först trodde Lennart att det berodde på någon konferens som Elsas arbetsplats höll i, men när konferensen var slut blev det ändå inte som förut.
Han frågade försiktigt vad som var på gång, och Elsa sa bara:
Får jag inte ha ett eget liv nån gång? Jag har skött om er i så många år, nu behöver jag få andas!
Självklart får du det, sa Lennart och försökte låta avslappnad.
Egentligen ville han fråga hur länge det där lite skulle pågå, men han bet sig i tungan. Tiden gick, Elsa försvann iväg till bio och konstutställningar, och började till och med klä sig annorlunda lite mer färgglada och utmanande klänningar dök upp i garderoben. Istället för att fixa frukost på morgnarna stod hon och sminkade sig vid spegeln. Allt det där fick Lennart att oroa sig. Han blev misstänksam tänk om Elsa faktiskt träffat någon?
Han blev själv ganska generad över tankebanorna men kunde inte låta bli: han började hålla lite koll på henne, kollade mobilen, bankkontot, till och med grävde igenom hennes handväska. Det var där, i det lilla innerfacket, han hittade brevet. Det såg ut att ha blivit läst hundra gånger, kanterna var helt slitna. Och det var verkligen ett kärleksbrev, sådana ord kan knappt någon använda om det inte är en riktigt nära man. Typ: Elsa, jag saknar dig så. Jag kan inte vänta tills vi ses igen. Jag hör din röst överallt, söker din blick men hittar den aldrig.
Fy, sa han, det måste ju varit igång länge så slitet som brevet var. Det sved ordentligt; han kanske kunde förstå en tillfällig förälskelse i någon gästforskare, men ett sånt långt förhållande Var allt i deras liv en enda stor lögn?
Han gick och var tyst tre dagar och tänkte bara mörka tankar började räkna upp allt han själv hade avstått ifrån och alla gånger han kunnat vara otrogen, men valt bort det. På tredje dagen brast det för honom.
Jag vet allt, sa han med låg röst.
Vad menar du? undrade Elsa, och lät mest förvånad.
Hon lät så lugn, nästan lite roat överraskad. Men Lennart var säker han hade ju läst brevet, det kunde inte vara något misstag.
Du har någon annan, hävde han ur sig mer än frågade.
Elsa skrattade till:
Men herregud, vad snackar du om, Lennart? Du driver väl?
Om hon bara hade erkänt, eller gråtit lite, så hade det kanske känts bättre. Men nu blev han bara argare.
Jag har läst brevet! deklarerade han. Såna ord skriver man inte bara: Jag kan inte vänta tills vi är tillsammans igen, våra själar ska vandra ihop tills universum tar slut Usch, fy
Och Elsa började plötsligt asgarva, vilket gjorde Lennart ännu mer upprörd.
Du är allvarlig nu, eller? frågade hon tillslut.
Är du? muttrade han tillbaka, och stirrade surt.
Så du har rotat i min väska?
Ja.
Och läst brevet?
Ja.
Och du minns inte att det var du som skrev det?
Va? sa Lennart, och såg riktigt förvirrad ut.
Det där brevet skrev du till mig! När du var i Skellefteå på utbildning och jag var hemma med Sixten som liten. Kommer du ihåg det?
Tror du jag inte känner igen min egen handstil? Och jag skriver väl inte sånt
Elsa suckade, tog fram en pall och fiskade ut en liten ask från översta hyllan i garderoben. Hon satte sig på sängen och letade bland gamla saker innan hon drog fram ett annat kuvert och räckte fram det.
Här, du hade stukat högerhanden på jobbet och skrev till mig med vänster.
Lennart stirrade på kuvertet det stod verkligen hans namn och adress på, men handstilen var helt skev och visst, han minns ju faktiskt den där stukningen i äldreboendets trapphus. Han blev alldeles ställd. Kunde han verkligen ha skrivit så där passionerat?
Men varför bär du runt på brevet jämt? frågade han lite missmodigt.
Psykologen tyckte det var bra, sa Elsa stilla.
Psykolog?
Ja. Du vet, Lennart, jag är trött. Har skött om er tre män sedan Sixten föddes. Det känns som om jag inte haft ett eget liv sen dess. Och vet du, ibland får jag inte ens ett tack! Blommor bara på mors dag och födelsedagen, inga kärleksord längre. Men jag är också kvinna, och faktiskt inte död ännu. Jag har märkt att jag ibland tänker att det vore enklare att skiljas. Men jag värdesätter det vi har, så jag tog hjälp istället. Psykologen ger mig tips jag följer dem så gott jag kan.
Lennart blev helt paff. Skiljas? Ville hon verkligen lämna honom?
Funkar råden då? frågade han tyst.
Ibland, log Elsa.
Och breven?
De hjälper mig att komma ihåg att vi faktiskt haft en stor kärlek.
Lennart nickade eftertänksamt, reste sig och gick undan på balkongen för att smälta allt. De tog inte upp det där mer på några dagar.
***
Nästa morgon, när Elsa gick upp, var det ovanligt livat i huset och helt magiskt doftande av vanilj. Hon blev faktiskt riktigt förvånad, men när hon kom in i köket såg hon:
Äldsta sonen stod och vispade ihop äggröra, och lillebror la upp nygräddade pannkakor på tallrikar. Mitt på bordet stod en vas med just de där prästkragarna hon älskar.
Vad händer här? undrade hon skrattande.
God morgon, mamma, sa lillebror. Vill du ha te eller kaffe?
Elsa trodde knappt sina öron.
Kaffe, tack
Äggröra eller pannkakor då?
Pannkakor tror jag.
Lennart syntes inte till, men Elsa fattade ju vinken han hade fixat det här. När hon tog första tuggan dök även han upp. Han räckte över ett vikt pappersark.
God morgon, min älskade.
Vad är det här? frågade Elsa.
Ett nytt brev, log Lennart. Så det säkert ska funka.
Elsa log, och jag tror faktiskt något lossnade där. Nej, varje morgon såg kanske inte ut som i ett svenskt feelgood-mys, men ibland hände det något extra. Och numera gick Elsa inte på bio ensam Lennart följde gärna med. Äktenskapet var räddat.
