Den oattraktiva hustrun

Kontoret sorlade av de vanliga samtalen när chefen, Annika Persson, kom in med en oklanderligt klädd, men anspråkslös flicka i släptåg.

Flickor, får jag presentera er för Klara? Hon kommer att arbeta med er i stället för Gustav, som har fått en befordran. Jag är säker på att ni kommer att trivas tillsammans, sa Annika innan hon försvann ut.

Klara slog sig ner vid det skrivbord där Gustav suttit. Hon plockade fram en vacker mugg och ställde bredvid sig en liten ram med ett fotografi på en man. Utan att tveka började hon arbeta, som om hon kände sig hemmastadd redan för länge sedan.

När lunchklockan ringde reste sig alla upp som på kommando och gick för att äta affärslunch. Kvar blev bara Linnea, som inte kunde stilla sin nyfikenhet över fotot på Klaras bord.

Från ramen log en stilig man mot henne, med en bländande rad vita tänder och en varm blick.

Vem kan det vara? funderade Linnea, är han skådespelare, musiker?

Hon knäppte diskret en bild med mobilen och gick sedan till lunchmatsalen där alla flickor samlades vid samma bord, nyfikna på den nyanlända.

Vi träffades för tre år sedan, jag och Henrik, och det var under så märkliga omständigheter att ni nog aldrig skulle tro det, berättade Klara, lockad av allas förväntansfulla blickar.

Minnet svepte henne tillbaka tre år i tiden. Hon hade då arbetat på ett stort företag i Malmö, och av någon anledning hade det blivit en förväxling med leveransen till det företag där hennes blivande make arbetade. Hon skickades för att reda upp situationen.

Trots hennes diskreta yttre visste kollegorna att Klara var skarp och pedagogisk. De flesta drog felaktiga slutsatser om hennes kapacitet utifrån hennes enkla kläder och sminklösa ansikte en riktig grå mus. Men när förhandlingarna startade blev hon som en boaorm: mjuk, bestämd och målinriktad.

Chefen skickade henne just för att hon var så skicklig. I receptionen fick hon veta:

Rum 312, Henrik Lager.

Hon gick in utan att knacka, presenterade sig självsäkert.

Det blev ett missförstånd med leveransen, logistik hade blandat ihop det.

Sedan följde förklaringar. Henrik stirrade förvånat på henne han tyckte sig känna igen henne från en dröm.

Hennes kopparröda hår svajade, gröna, öppna ögon mötte hans med ett rent och lugnt uttryck. Klara gick genast in i förhandlingsläge inför en möjlig konflikt, men Henrik avväpnade henne:

Vi kommer inte reklamera, det är mänskligt att fela. Låt oss hoppas det inte händer igen.

Klara bockade artigt och gick. Två dagar senare stod Henrik vid kontorets entré och väntade ut alla. Klara var sist ut.

Klara! ropade han glatt och vinkade, vi sågs för ett par dagar sedan.

God kväll, Henrik. Jo, jag minns väl, svarade hon utan att försöka göra sig till.

Jag har två biljetter till Dramaten i kväll. Mamma blev sjuk och kan inte följa med. Vill du göra mig sällskap? ljög Henrik vänligt.

Det kan jag nog. Vilken pjäs?

Den börjar om två timmar. Vi hinner om du behöver byta om, så kan jag köra dig, svarade han, listig som han var.

Klara tänkte att det var ett bra drag och tackade ja.

När hon så kom ut ett par timmar senare blev Henrik närapå stum av hennes förvandling: Klara hade på sig en svart, elegant klänning som framhävde hennes figur och diskret kvällssminkning.

Under föreställningen satt han bredvid henne, tog in hennes kunniga kommentarer och märkte snart att hon var både kulturintresserad och beläst.

Efteråt ville han ta med henne till restaurang, men Klara tackade vänligt nej viktiga förhandlingar väntade morgondagen.

Jag skjutsar dig hem, sa han och gjorde det.

Så fortsatte det; efter några veckor möttes de ofta efter jobbet för promenader längs hamnen. Två månader senare, efter ännu en arbetsdag, frågade Henrik försiktigt:

Får jag bjuda dig hem till oss på middag? Mamma skulle gärna vilja träffa dig.

Det skulle vara roligt. Jag har själv sett fram emot att träffa henne, svarade Klara leende.

Henriks mamma Berit tog emot dem med öppen famn. De satt länge i köket, drack kaffe med äppelmarmelad och hembakad paj på sensommaräpplen, och pratade om livets stora och små ting. Klara berättade för Berit om sin farmors syltkok, sin pappa som omkommit vid en provkörning, och sin mamma som än idag undervisade historia i skolan.

På vägen hem sade Henrik milt:

Mamma tyckte mycket om dig. Det gör mig glad.

Så fortsatte de träffas, nästan dagligen, och efter ett år gifte de sig i den lilla träkyrkan i Gamla stan.

Klara blev tyst och de andra flickorna lyssnade, en aning avundsjuka. Bara Linnea tänkte:

Vad är det han ser i henne, den där grå musen? Själv har jag utseendet, benen, lockar alltid till mig killar, men det slutar alltid med att de redan är gifta eller bara ute efter ett kort äventyr.

När jobbklockan ringde gick alla tillbaka till sina skrivbord. Linnea gick fram till Sofia och visade henne bilden.

Titta, det är hennes man! Tror du på det? Jag tror att hon ljuger. Hur skulle en sådan bli intresserad av henne?

Mot kvällen, när alla lämnade kontoret, stannade en bil utanför. Ut steg just den vackre mannen från fotot.

Klara, jag är här! ropade han och log mot henne.

Det var verkligen han och det var verkligen Klaras man. Linnea stod kvar i förvåning och undrade tyst varför det inte var hon.

Flickorna såg paret gå tillsammans genom den svenska sommarkvällen och tänkte på sitt.

Hur ofta har man inte frågat sig själv när man sett ett sådant par: Vad har han hittat i henne? Sannolikt just det han sökte. Det är inte alltid männen fastnar för yttre skönhet, även om de kan flörta och leka. Men när de väljer, blir det ofta en annan. Varför? Kanske borde vi fråga dem själva.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!: