Varför har du kommit till mig, mamma? Du hjälpte ju alltid Johanna, så nu kan du vända dig till henne om du behöver hjälp! sa min son bestämt. Henrik bjöd mig inte ens in, vi stod på tröskeln, hans ord var kyliga och blicken främmande.
Henrik, tänker du inte släppa in din egen mamma? Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Mamma, jag förstår inte varför du blir så känslosam. Jag har fullt upp och kan inte småprata just nu, han var redan på väg att stänga dörren i mitt ansikte när min svärdotters röst hördes inifrån hallen.
Henrik, vem pratar du med där ute? frågade Erika när hon kom ut i hallen.
Mamma? Är det du? Hon såg förvånat på mig. Men snälla, varför står du ute i kylan? Kom in!
Henrik skakade bara på huvudet, vände sig om och försvann inåt. Jag tog tacksamt av mig skorna i hallen och blev så glad att Erika trots allt bjöd in mig för jag behövde verkligen prata.
Jag kände mig verkligen skyldig mot min son, men det var först nu jag förstod exakt hur mycket. Jag har två barn: sonen Henrik och dottern Johanna. Och på något sätt blev det så att mitt stöd alltid gick till Johanna, medan Henrik hamnade vid sidan av.
Jag trodde att han inte behövde min hjälp, han verkade klara sig själv. Men nu insåg jag att han kämpade och lyckades, kanske mest för att bevisa för mig att han klarade sig utan min hjälp och mina pengar.
Pengar hade jag jag har varit hemmafru i Norge i över tjugo år men jag skickade nästan allt till Johanna. Något jag idag ångrar, inte minst för att Johanna ändå aldrig riktigt uppskattade hjälpen, och när allt blev svårt för mig, vände hon bara ryggen mot mig.
När jag åkte till Norge för att jobba var Henrik 18 och Johanna 16. Mina barn blev kvar hos min mamma i vår lilla by utanför Uppsala. Min man fanns inte längre i bilden. Vi hade det knapert, så jag såg inga andra möjligheter än att jobba utomlands.
För första lönen lagade jag huset hemma och mamma blev överlycklig när jag fick in vatten och kökstvätt i huset.
Sedan gifte Johanna sig. Jag tyckte visserligen att 19 år var lite tidigt, men sa inget. Hennes man var också från vår by, och de flyttade in hos oss.
Henrik och svärsonen kom inte överens, så snart träffade Henrik sin Erika, och de flyttade till hennes lilla studentrum i Uppsala. Erika hade vuxit upp på barnhem och hade nästan ingenting, så de klarade sig bäst de kunde.
Johanna kom genast fram till att eftersom hon bodde kvar i huset, så borde alla pengar gå till henne.
Mamma, jag är ändå här hemma, så det är självklart att allt går till mig, deklarerade hon.
Henrik sade aldrig ett ord om pengar. Han kämpade på och byggde upp sitt eget liv.
Sedan blev min mamma sjuk och gick bort. Strax därefter berättade Johanna att hon skulle skiljas.
Vad tänker du göra nu? frågade jag.
Jag följer med dig till Norge! svarade hon.
Så vi åkte båda till Norge, men Johanna ville inte slita så hårt som jag. Hon jobbade lite extra men hennes pengar gick mest till hyra och mat.
Jag tog hushållsjobb, hade fri mat och boende, men Johanna började snart ta min månadslön omkring 13 000 kronor för att vi skulle spara till en egen lägenhet i Oslo.
Till slut övertalade hon mig att vi skulle sälja huset hemma för att snabbare kunna köpa oss boende i Norge. Det slutade med att pengarna inte räckte och Johanna fick ta lån, men gift om sig och hennes nya man betalade resten. De flyttade till en trång liten lägenhet.
Jag brydde mig inte så mycket medan jag jobbade, men så blev jag sjuk och kunde inte längre arbeta. Då bad jag om att få komma och bo hos Johanna, precis som vi hade pratat, men hon sa bara:
Vi har ändå så lite plats, mamma, du får försöka bli frisk och börja jobba igen.
Då tog jag mitt pick och pack och reste hem. Men där väntade bara en tom jordplätt på drygt ett hektar. Vårt hus var ju sålt, och att varken sälja tomten eller bygga nytt utan pengar kändes hopplöst.
Därför gick jag till Henrik för att be om hjälp att sälja jordbiten.
Henrik var så sårad att han knappt ville tala med mig, men Erika släppte in mig i värmen och hade en idé.
Mamma, vi letar ju själva efter en tomt att bygga på! Om vi får din mark så bygger vi huset där, och när det blir färdigt får du förstås bo med oss, föreslog Erika.
Henrik var skeptisk först, men gillade idén och mot kvällen hade han glömt sin ilska.
Erika såg till att jag fick en god middag, bäddade åt mig och lovade att vi skulle gå till läkaren nästa dag.
Varför är du så snäll mot mig? frågade jag henne.
Jag har ju aldrig haft en mamma, men nu har jag fått en, log hon.
Så blev det för mig min egna dotter vände ryggen mot mig, men min svärdotter släppte in mig i värmen.
Och där, hos Henrik och Erika, förstod jag äntligen: Det som är viktigast i livet är inte vem du har gett mest till, utan vem som med hjärtat öppnar sin dörr och låter dig bli en del av familjen.
