Storken, som en gång skulle ta mig till mina föräldrars hem, visade sig vara fasligt skelögd. Han tappade mig vid barnhemmet, riktigt flaxig höna. Och genast började allt gå på tok.
Vid fyrtio, lyckades jag dock ta mig upp ur den gropen som den där förbannade fågeln kastat ner mig i. Jag byggde ett hus, skaffade mig en fru och köpte en bil, begagnad men ändå min egen. Det enda som återstod var att plantera något, och uppfostra någon.
Att uppfostra en, det skulle jag och Rut klara. Fler hade vi inte ens tänkt på.
Just dettaatt plantera, växa och den förbaskat regniga morgonensatt jag och funderade på medan jag bryggde kaffe. Mina gamla långkalsonger vajade stilla i draget. Dem hade jag förresten skaffat långt innan jag ens hade en familj. Vilken ironi.
Något knackade på balkongfönstret. Ungarna som skrämmer duvorna med stenar igen? Ni skulle ha haft en stork, era slynglar.
Det knackade igen. Och igen. Vem där? Tredje våningen.
Jag drog undan gardinen. På balkongen klev just den där skelögda storken runt, rakt ur barndomens sagor.
Stick, din best, skrek jag skrämt. Smörgåsen gjorde ett störtdyk nedåt golvet.
Förlåt mig, Pettersson, hördes storken stoppa in sitt tunna huvud i glipan av balkongdörren. Jag vet, mitt fel, helt klart mitt fel. Du får nypa, ta helst höger vinge, den är större.
Försvinn! Jag försökte mota bort halsen, lång och seg som en stör. Fick tag kring den med bägge händer.
Pettersson, sluta nu, hostade storken. Lyssna på vad jag har att säga.
Nu pratar du också, muttrade jag. Jag knyter fast dig i en knut, ditt elände.
Jag kom med ursäkter.
Du är lite för sent ute, långnäsa.
Då ringde det högt från dörren. Rut kom hem.
Ut härifrån! sa jag och knuffade slutligen ut den fräcka fågeln på balkongen. Bort nu, när jag kommer tillbaka vill jag att du är väck.
Nästan per automatik vände jag mig mot dörren.
Förlåt Pettersson, kraxade storken och sträckte sig efter fönstret. Förlåt, jag vill göra rätt nu.
Rut kom in, våt men lycklig. Håret klistrade mot kinderna, ögonen tindrade. Hade hon också mött storken?
Utan att jag hann säga ett ord, slängde hon sitt paraply åt sidan och kastade sig kring min hals.
Fyra! Fyra! tjöt hon jublande i hela lägenheten.
Fyra vad? stirrade jag frågande.
Vi ska få fyrlingar! Vi ska få fyra små gullungar! skrek Rut.
Plötsligt förstod jag sambandet mellan storkens besök och våra fyrlingar. Jag rusade ut på balkongen som skjuten ur en kanon. Den skelögda storken just lämnade hustaket. Jag försökte fatta tag i hans stjärt.
För sent.
Stanna, din filur! ropade jag efter honom. Stanna, långnäsa!
Allt fixat! hördes långt ovanifrån.
Jag vände mig om. Bakom mig stod Rut. Hon grät av lycka.
