OTACKSAMMA GURRAN
På morgonen ringde maken Ingrid rakt till jobbet och meddelade att han efter arbetsdagen skulle bege sig till Lindströms för att fira sin yrkesdag.
Om du vill får du komma, slängde han ur sig sådär slentrianmässigt, säker på att hon ändå skulle sitta hemma och läsa eller fastna vid datorn hela kvällen.
Jaha, svarade hon lika färglöst och la på, men på lunchrasten smet hon ändå iväg till Åhléns för att hitta en present till Gurran. Kvinnor trängdes i parfymavdelningen.
Direkt fick hon syn på en förföriskt svart flaska herrparfym på den blanka kartongen log en elegant typ med slarvigt kastad kavaj och självsäkert kisande ögon, och ett snett leende. Porträttlikt, tänkte Ingrid spot on Gurran.
Expediten svirade rutinerat in presenter i glänsande folie och satte på glittriga rosetter. En oväntat käck tant bredvid muttrade:
Tja flickor, ni ger karlarna dyr parfym, men det är andra som ska lukta och beundra deras slipsar ändå.
Flickorna gapskrattade, men Ingrid kunde inte låta bli att tänka att jo, hela livet har varit så allt för Gurra, och han, ja han för de andra. När de var nykära gjorde hon ALLT. Han började plugga på distans Ingrid satt om nätterna och trixade ihop hans inlämningar. När barnen kom var det liksom självklart att hon tog all snick och snack och alla tvättberg.
Hon mindes faktiskt att Gurra var tacksam i början. Sedan blev det rutin, och han tog hennes omsorger för givet. Utåt såg det säkert perfekt ut: gott om pengar, lugn tillvaro, snälla och smarta ungar. Men nu hade barnen flyttat hemifrån efter universitetet. Ingrid blev kvar… Och insåg att något saknades i livet.
Hennes mamma, för 20 år sen, var mycket tveksam inför hela äktenskapet. Men ser du inte, han är FÖR snygg, han vet om det och går och beundrar sig själv snygga karlar är allmän egendom. Alla spanar in honom och gissa vem som får minst? Och då, punkt ett: vi har en föga älskad fru. Punkt två: hon har redan hunnit bli 43 år. Punkt tre: ingen verkar behöva henne…
Ingrid ställde sig vid fönstret. Solen brassade på och det kändes nästan som vår redan. Snart är det ju Kvinnodagen, tänkte hon slött. Jaha, och? En till helg för sig själv Livet har ju snart passerat Vad blev det av?
Utifrån hördes ett glatt kvitter och sen ett bestämt pickande mot rutan. Ingrid tittade ner på fönsterblecket satt en rufsig gråsparv och blängde rakt in på henne med ett runt öga.
Det var väl ett tecken, tänkte Ingrid. Samtidigt dundrade de gamla väggklockorna till, som för att hålla med.
Så, tid finns. Punkt ett om ingen annan älskar oss, får vi göra det själva! Smällande igen dörren for Ingrid iväg: först till frisören, sedan in på Lindex
Klockan halv sju satt en hemlighetsfull främling och gungade i datorstolen framför spegeln. Klänningen var svart och liten, håret kort och vildvuxet i tre svenska nyanser, ögonen djupa och gåtfullt sminkade, läpparna fyllda och blanka, putade nästan lite överlägset.
Punkt två: Fyller man 40, då börjar livet på riktigt
I köket hällde hon upp ett glas vin, gick tillbaka till spegeln och skålade: Och punkt tre behöver vi verkligen en make som inte ens kan uppskatta ett sånt här praktexemplar?
Behöver jag säga att Ingrid släntrade in till Lindströms i tunna klackar, lätt gungande. Total förvirring direkt: flera manliga armar sträcktes fram hjälpa med kappan? Stol? Äpple?
Åh? Ursäkta, sa du att min man är här? Kunde ju ha svurit att jag inte såg honom bland alla gentlemän.
Motståndaren var helt ställd av oväntad närvaro, ur spel av strategibytet och förintad av gruppens jubel.
Nästa morgon, i försök till revansch, trumpetade han med sin vanliga stämma:
Ska vi äta frukost, eller!?
Men nu hade han fattat fel, eller var fortfarande halvvägs i drömmen, för bredvid honom låg det inte längre någon ömklig hämta-lämna-variant.
Bredvid snusade lugnt en självsäker, egensinnig kvinna med nyvunnen integritet.
Utan att vända på sitt vildvuxna hår spann hon smått retligt:
Och har du redan fixat frukost, älskling?
Hon sträckte på sig, och medan hon somnade om tänkte Ingrid: Så ska det vara. Annars får vi gå tillbaka till punkt tre.Han stod tyst vid diskbänken, osäker på det nya landskapet i deras kök. En doft av kaffe och nyrostat bröd fyllde rummet, ovanligt nog. Han sneglade mot Ingrid, vars leende liksom tindrade även med ögonen stängda ett leende som inte bad om tillstånd, inte bad om ursäkt. Ett leende hon burit inifrån.
Han hällde upp kaffe till dem båda i tystnad, och när han ställde koppen varsamt nära hennes kudde, öppnade hon ögonen, mötte hans blick och log ett tag till. Sedan reste hon sig, svepte morgonrocken om axlarna och gick långsamt mot fönstret, glaset i handen, solen i ryggen.
Vet du, sa hon mjukt men bestämt, idag tror jag att vi är två vuxna, fria människor här. Du får gärna ta hand om dig själv lite du med. Och vem vet kanske kan vi mötas där, i det nyupptäckta?
Gurra stod kvar, kanske för första gången med ett frö av insikt. Kanske, tänkte han, är tacksamhet något man övar på och kärlek ingen självklar utdelning, utan ett val, varje dag.
Ingrid såg ut över de blanka taken, kände hjärtat dunka, starkare, modigare. Ute studsade gråsparven iväg. Livet hennes nya, otacksamt oväntade och precis alldeles egna låg på lur utanför rutan.
Hon log åt sin spegelbild i glaset och tog första klunken av dagen. För nu behövde hon inte längre någon som applåderade hennes värde. Hon var själv publik till sitt sprillans nya liv, och applåderna, ja, de lät bättre när de kom inifrån.
