Mamma har äntligen gått i pension. Några år nu redan. “Jag är så trött,” säger hon. “Hälsan är i botten. Jobbet var stressigt, kollegorna giftiga, och åldern börjar kännas. Nu vill jag leva för min egen skull, inte för allt det där andra.”
Faktum är att ingen har sagt emot mamma. Hon är en sådan som det aldrig faller någon in att säga emot.
Så mamma flyttade ut till sitt sommarställe och började leva sitt bästa liv: odla rosor och gurkor, röka en cigarett på verandan, dricka kaffe. Ibland med lite konjak, ibland med en god bok. Städa, vila från jobbet, minnas det där jobbet med en rysning och njuta av att barnbarnen är vuxna nu och att ingen kommer lämna dem hos henne hela sommaren längre.
Dessutom levererar hon regelbundet oss avkommor sina strategiska råd:
Gå inte i pension innan barnbarnen tagit examen från universitetet. Jätteviktigt! De måste vara självständiga, så inte ni får sitta med dem på er ålders höst. Barnbarnsbarnen, de får era barn eller barnbarn ta hand om då är ni för gamla, det är inte ert problem längre.
I stort sett har hon allt hon behöver på landet: postutlämning, liten lanthandel, bra internet, rosenträdgård utanför fönstret, frisk luft, tysta grannar, livet utan en massa krångel. Men så småningom börjar mamma känna sig lite uttråkad. Hon bestämmer sig för att göra något kul: gjuta in några kvadratmeter av den stora gården i betong.
Parkeringen behövde snyggas till, tyckte mamma. Den såg “lite ovärdig” ut. Och man kan inte vänta på att naturen gör jobbet naturen har redan gett oss internet. Med hjälp av det hittar mamma snabbt ett gäng riktiga “fixare” som tar på sig allt mot betalning, såklart.
Så kommer då dagen. Bygglaget dyker upp fem personer, och arbetsledare heter Mattias. Mamma kallar honom bara “Matte”, trots att han är en rejäl karl på nästan två meter. De sätter igång, men nånting går snett. Två betongbilar står redan och väntar. Mamma övervakar allt.
Och då får Matte fart på snacket. Hur kan man motstå sånt “gyllene läge” ensam tant, gullig som en prästkrage klart de ska försöka luras. De börjar påstå att jobbet är svårare än väntat, allt är snett och fel; nu måste de ha betalt dubbelt, annars packar de ihop och drar.
Mamma lyssnar. Nickar till och med medkännande. “Ni vill ha femtiotusen kronor, säger ni? Skulle tjugofem funka? Nåja, grabbar jag litar på er. Man måste ju lite på så ärliga killar.”
Sedan lägger hon till:
Ska vi inte slå vad istället?
Vadå? undrar Matte och spetsar öronen.
Om de där femtio tusen. Jag slår vad om att jag kan styra din arbetsstyrka så ni gör allt perfekt, inte på en dag som du säger, utan på tre timmar. Klarar ni det, får jag femtio tusen. Klarar ni det inte, så får du femtio. Deal?
Själv hade jag tänkt hundra gånger innan jag gick med på det där. Men Matte har inte suttit på universitetet direkt, och självsäkerheten och girigheten är det inget fel på. Så de kör.
Matte sätter sig på verandan med kaffe och mamma, Anneli Andersson, drar på sig gummistövlarna och vilket drag det blev.
På fem minuter har hon ställt hela gänget så att de knappt fattat att de plötsligt blev en drömbrigad. Instruktioner till var och en, vad de skulle bära, hur de ska jämna ut, var det gäller att skynda, var man inte får slarva. Betongförarna fick också kurs: när, hur, och varför man ska hälla och inte bara tömma av. Hela processen optimerad till sista minut, inte en enda onödig rörelse eller paus.
Detta som grabbarna tänkte dra ut på hela dagen löste hon på drygt två timmar. Resultatet? Perfekt. Rakt. Snyggt. Smart.
Matte flinar först “hon tröttnar väl snart”. Men snart försvinner leendet, han bleknar och kommer på vad! Det var ju ett vad. Ord är ord. Pengarna ska fram.
Han ser ut som att han just sett världen ställas på ända:
Men hur?! Hur är det där ens möjligt?
Det händer, säger Anneli lugnt och knackar av lite betongdamm från handskarna. Ni såg motorvägsavfarten ni körde på hit, den där stora med flera plan?
Ja, det gjorde vi, muttrar Matte.
Och ni körde på den?
Jajamän.
Bra. Den byggde jag.
Då förstår Matte på allvar: ibland är “en liten tant” bara någon som tillbringat ett långt liv på platser där veklingar inte blir kvar. Och att försöka lura eller bråka med sådana det lönar sig aldrig.
