Sven blev ensam när hans syster gick bort. Han åkte själv ut till byn för begravningen. Hans fru, Barbro, blev kvar hemma hälsan tillät inte annat. Barbro visste att mannen skulle komma hem den dagen, så hon förberedde allt i god tid. Hon la fram potatismos och pannbiff på tallrikarna. När Sven steg in i köket låg middagen redan klar.
Du hann precis hem till kvällsmaten, sa Barbro.
Sven var tyst, och tittade på sin hustru med en märklig blick.
Vad har hänt? sa Barbro oroligt.
Jag är inte ensam, svarade Sven plötsligt.
Vad menar du? Vem har du med dig?
Barbro trodde stunden hade kommit ålderdomen hade tagit henne. Hon låg ofta och tänkte tillbaka på livet, särskilt på de senaste tre åren.
På den tiden fanns Sven fortfarande kvar. Han hade just fyllt sextiotvå. När hans syster i byn gick bort var det han som åkte för att ordna allt. Men han kom inte ensam hem…
När Sven kom hem knuffade han försiktigt fram en spenslig flicka.
Barbro, det här är min systers barnbarn. Hon heter Ylva.
Barbro granskade henne med sträng blick, sköt en mörk blick mot Sven, men sa ändå:
Kom in, Ylva! Jag bjuder på mat direkt.
Barbro hade redan förberett maten. Hon la fram potatismos och pannbiff.
Sätt dig, Ylva! Ät! sa hon så vänligt hon kunde.
Flickan började äta, men Barbro skakade på huvudet och gick iväg med Sven in i sovrummet.
Sven, vad betyder det här? viskade hon när dörren var stängd.
Barbro, låt henne bo hos oss. Flickan har ingen kvar.
Men var är din systerdotter?
Hon dök inte ens upp för att ta farväl av sin mor. Min syster uppfostrade sin sondotter helt ensam sedan Ylva var liten, suckade Sven tungt. Nu är hon borta och flickan har ingen.
Sven, vi är pensionärer, vi har våra krämpor, sa Barbro och sneglade mot dörren. Hur gammal är hon?
Tolv.
Vi måste ta hand om henne i minst åtta år till.
Vi får lite bidrag för henne. Systerns hus säljs om ett halvår, jag har redan ordnat det. Visserligen är huset litet och gammalt, men vi har lite sparat själva också. Gunilla och Bengt hjälper till om det behövs, de är trots allt våra barn.
De har nog med sina egna problem. Deras barn är redan i skolåldern, och om några år börjar de bilda egna familjer. Vi tänkte ju hjälpa våra barnbarn.
Men Ylva är ändå min släkt.
Hon är egentligen inte din släkting, sa Barbro, slog ut med handen. Nåväl, kom nu, maten kallnar!
Flickan tittade förskräckt på dem när de klev in i köket. Hon hade förstått att hon var samtalsämnet. Hon reste sig upp:
Snälla farmor Barbro, skicka inte bort mig! Jag har ingen annan än dig och farfar. Jag ska hjälpa till här hemma.
Det blir bra, bo här du.
Ett år gick. Sven fanns inte längre hos oss. Barnen kom. De tog farväl av sin pappa. Sedan åt de och pratade med Barbro vid köksbordet. Ylva gick till grannen, hon förstod att det var ett samtal hon inte borde höra.
Mamma, varför tar du hand om den här flickan? sa dottern.
Hon är Svens släkting, svarade Barbro och tårarna rann. Och hon har ingen annanstans att ta vägen.
Låt oss placera henne i ett fosterhem, du är ju gammal, sa dottern vidare. Gör inte livet onödigt svårt nu på ålderns höst.
Jag är ju helt ensam kvar. Ni hälsar ju alltmer sällan. Hälsan är inte den bästa, det är ändå skönt att ha någon här, grät Barbro igen.
Nåväl, Gunilla, började sonen Bengt och lade handen på systerns axel. Det blir nog bäst så här. Det är ändå svårt för mamma att klara sig helt själv. Låt flickan stanna.
De stannade en dag till och åkte sedan. Hemma hade de tre barn var, och fullt upp.
Barbro och hennes “inte-riktiga” barnbarn blev ensamma kvar. Ylva var en fin flicka, hon fyllde tretton den sommaren. Oavsett blodsband hjälpte hon sin farmor i allt hon orkade.
Barbros hälsa försämrades. Snart kom både dotter och son tillbaka igen.
Jag mår riktigt dåligt nu, sa Barbro när barnen var på plats. Det är tur att Ylva är här. Jag vill skriva över lägenheten till henne.
Mamma! utbrast dottern upprörd. Du har sex barnbarn i släkten! Min Sanna är fjorton redan och Bengts Maja femton. De är strax vuxna.
Ingen av dem vill ta hand om sin gamla farmor.
Nu är det sommarlov, beslutade Gunilla snabbt. Jag ringer flickorna, så får de bo hos dig hela sommaren.
Tre dagar senare dök barnbarnen Maja och Sanna upp. Deras föräldrar reste hem igen. Ylva blev i vägen och fick bo hos snälla grannar.
Barnbarnen var glada för att slippa föräldrarna och få vara hos farmor.
Redan första kvällen var de ute sent. När de kom hem låg farmor kvar i sängen. Det fanns ingen mat. Hon bad flickorna att hjälpa henne till toaletten. De grimaserade det var inte vad de hade räknat med, men de hjälpte ändå till.
Natten gick, Barbro bad om vatten flera gånger innan Maja till sist vaknade och hjälpte henne. När farmor återigen bad om att få hjälp till toaletten, började de bråka om vems tur det var.
På morgonen behövde de laga mat, och farmor skulle skötas om. Som tur var orkade hon själv gå till köket.
Efter två dagar blev barnbarnen allt surare. När farmor till sist bad om hjälp med att tvätta sig, fick de nog. De ringde hem och åkte nästa dag.
Barbro blev åter ensam med Ylva. Hon orkade knappt gå upp ur sängen.
Så gick året.
Nu låg hela hushållet på femtonåriga Ylva. Hon började nian, skötte skolan och hela hemmet, tog hand om farmor och höll allt prydligt och rent. Barbro tänkte oroligt på framtiden:
“Tänk att hon inte ens är släkt ändå lämnar hon mig aldrig. Tar hand om mig. Även om hon egentligen inte har något val Men tre år, kanske fem, och sedan är allt annorlunda. Jag måste överlåta lägenheten på henne. Barnen förstår nog.”
Med stor möda reste hon sig upp, tog mobilen nyare modell som Sven en gång gett henne när hon fyllde sextio, och lärt henne använda och slog upp numret till en jurist. Dagen därpå kom juristen och ordnade allt.
Barbro ringde Gunilla och Bengt och berättade. Nästa dag kom de dit. Trean på andra våningen, i ett fint område.
Mamma, kanske detta blev fel? sa Gunilla genast. Kom hem till oss, du kan bo växelvis hos oss båda, så säljer vi lägenheten.
Och Ylva då?
Ylva får bo på boende. Vi har dina riktiga barnbarn som kan ta hand om dig.
Jag vet av erfarenhet hur det blir Jag trivs bäst med Ylva. Dessutom vill jag inte flytta runt.
Det är nog bäst så här, sa Bengt. Mamma har rätt. Hon trivs med Ylva och det är det viktigaste. Hon bestämmer.
Några dagar senare åkte de hem igen. Så snart de gett sig av gick Ylva tillbaka från grannen.
Farmor, varför var Gunilla och Bengt här?
Bara på besök, farmor log. Kom och sätt dig, jag har något att berätta.
Du är allt hemlighetsfull, farmor.
Kan du hämta pärmen där på byrån?
Ylva hämtade och satte sig intill.
Jag har skrivit över lägenheten till dig. Alla papper ligger här.
Men farmor, varför? Jag är ju inte ens din riktiga släkting.
Kära lilla vän, för mig är du den allra närmaste! Bara du lämnar mig inte.
Vad säger du! För mig finns ingen närmare dig, farmor.
Så slutade den tiden. Idag tänker jag ofta tillbaka. Jag förstod att släktskap betyder så lite. Det är omtanke och värme som räknas mest i livet. Och av just det fick jag mer än jag någonsin kunnat ana.
