17 februari
Jag vaknade tidigt i morse, långt innan gryningen. Det är tyst vid sjön nu för tiden ingen mer stim och stoj, inga vänner med bilar på uppfarten, inga röster som hörs från köket. Allt försvann så småningom; sedan Irma gick bort och vår son Viktor flyttade till Malmö och slutade skriva, har huset blivit stilla och tomt.
Jag har vant mig vid ensamheten. Varje morgon sitter jag på farstubron med en kopp kaffe, andas in doften av tall och lyssnar på vindarnas sus mellan trädtopparna. Ibland går en älg förbi i utkanten av gläntan, ibland springer en räv över gärdet, men djuren kommer aldrig riktigt nära huset.
Men i morse något annorlunda hände. Först trodde jag att vinden slagit en kvist mot dörren, men ljudet kom tillbaka, tyngre, nästan som om någon knuffade på verandan. Jag drog på mig min tjocka ylletröja och öppnade försiktigt dörren.
Där stod en väldig björnhona på trappan. Det ångade från hennes nos, snön glittrade mot pälsen men det märkligaste var ändå att hon försiktigt bar ett litet björnunge i munnen.
Björnhonan morrade inte, visade inga tänder. Hon bara stod där och såg på mig. Hennes ögon var milda men oroliga. Hjärtat slog hårt mot revbenen. Förnuftet sade att jag borde stänga dörren igen, men jag kunde inte förmå mig till det. Något i hennes blick gjorde att jag stannade kvar.
Jag tog ett långsamt steg ut. Hon la försiktigt ned ungen i snön.
Det var då jag såg det den lilla björnungen låg nästan orörlig. Jag böjde mig ner och fick syn på något fruktansvärt: en tunn metallögla satt inkilad runt den lilla tassen. En tjuvjägares fälla, djupt nedborrad i huden. Ungen andades svagt.
Så försiktigt jag kunde, öppnade jag fällan och lindade försiktigt ur tassen. Sedan tog jag upp björnungen och bar in den till värmen. Jag la den vid spisen, täckte med en gammal yllefilt och gnuggade försiktigt så den började tina.
Björnhonan satt kvar på farstubron hela tiden, orörlig, väntande.
Efter en stund började ungen röra lite på sig och slog upp sina ögon. Jag tog den i famnen och bar ut den på gården. Björnhonan närmade sig, lyfte försiktigt tillbaka sitt barn och stötte med mulen försiktigt mot min hand innan hon långsamt försvann in bland tallarna igen.
Nästa dag gick jag ut i skogen och hittade flera sådana fällor. Jag tog bort dem alla.
Sedan dess har jag börjat vandra i skogen varje dag igen, som jag gjorde förr i tiden, innan allt förändrades. Kanske kan man fortfarande hitta något att hoppas på, även när man tror att allt förlorats.
