Hoppet bleknade inte på en gång. Ett helt år hade passerat utan ett spår av honom Vi sökte honom överallt. Satte upp lappar, ringde djurhem, slutade aldrig ringa runt. Vi slutade säga “när han kommer tillbaka”. Och så, en helt vanlig vardag, hände det där märkliga.
Ett helt år gick utan ett ljud om min katt. Vi letade överallt. Lappar på lyktstolpar, samtal till alla katthem runtom i Stockholm, Södertälje, Uppsaladet var bara en lång räcka av röster och väntan. Så småningom lärde vi oss leva med den tomhet han lämnat efter sig, tystnaden som satte sig mellan väggarna hemma.
Hoppet smälte sakta bort, dag för dag, som snöslask i april. Vi sa inte längre “när han kommer hem”. Istället kunde jag ibland höra mormors viskande “om han kommer hem” i köket om kvällen.
Så en dag, när allt var sådär knappt påtagligt vardagligt, cyklade vi planlöst genom Sundbyberg. Vi väntade oss ingentingoch då såg jag en katt längre fram, längre ner vid asfalten. Hans rörelser knöt ett band kring mitt hjärta, stram, dröjande, som om hela landskapet darrade till. Utan att tänka, ropade jag hans namn:
Sixten!
Han stannade.
Vände sig om.
Ljudet som kom ur honom var rått och rispigt, men proppfullt av igenkänning; det smått overkliga igen, som när man drömmer. Det sköljde över mig som kvällsregn i maj.
Han störtade mot oss. Jag släppte cykeln i leran och föll ner på knä, och Sixten kastade sig in i mina armar. Han tryckte tassarna mot min jacka som om han försökte gräva sig fast i tygstycket, rädd för att försvinna igen. Han gömde sitt huvud mot mitt bröst, spann och skakade på samma gång, som om hela året föll av honom i mjuka skakningar.
Ett år isär hade inte förändrat det viktigaste. Inte för honom.
Det finns band tiden inte kan bita av. De väntar, tyst och uthålligt, som vinter på vår. Och när kärleken hittar sin väg hem igen, så hittar den alltid rätt.
Tror du också att äkta kärlek aldrig försvinner? Skriv gärna en rad om det.
Dela med dina vännerSedan dess har vi tyst kommit överens om att vissa under behöver tid. Vissa hjärtan tar omvägar men hittar alltid hem till slut. Om kvällarna låter jag Sixten sova på min kudde, även om han stjäl hälften av platsen. Varje gång jag känner hans varma tass mot min kind, minns jag att hoppet lever vidare ett spinnande ljud i mörkret som lovar att det omöjliga ändå kan bli verkligt, åtminstone ibland.
Så nu säger vi igen: när han kom hem. För ibland gör de det de vi älskar allra mest.
