I min lärarkarriär har jag varit med om mycket, men ett särskilt tillfälle stannar kvar i minnet. I min barngrupp gick det en pojke som hette Oskar. Han föddes med flera olika hinder: utvecklingsförseningar, hjärtfel och dessutom läpp-käk-gomspalt. De första fyra åren förstod ingen vad han försökte säga. Men när Oskar hunnit bli sex år, efter otaliga besök hos experter och många timmars övning, började hans tal äntligen klarna. Han talade förstås nasalt och gutturalt, men nu hördes faktiskt vad han sade.
Så när det blev dags för vårt sista år på förskolan och vi började förbereda firandet inför 8 mars Internationella kvinnodagen bestämde vi oss för att låta Oskar läsa en dikt. Han skämdes ofta över sitt språk och ärren vid läppen, men vi visste alla att han behövde få försöka. Man kan ju inte skydda någon för alltid; ibland måste man våga för att växa. Oskar själv hade ofta stått och rört på läpparna när de andra barnen läste dikter.
Oskar fick ett stycke ur en dikt om mammor. Hans mamma blev så glad att hon fick tårar i ögonen hon hade nog aldrig trott att just hennes pojke skulle få stå i centrum. Oskar kände likadant, men innerst inne ville han försöka. Varje dag övade de framför spegeln, med varandra, i köket, tyst, högt, om och om igen.
Så kom äntligen den stora dagen. Det var Oskars tur att gå upp på scenen. Han var nervös, men han vägrade ge upp. Jag gör det här för mamma, bara för henne, viskade han innan han gick ut. Oskar stod där i sin lilla kavaj och rosettfluga, solbränd och allvarlig, och började läsa. Första raden gick bra, men så tycktes det som om rädslan grep tag i honom. Han tvekade, stakade sig och kom till raderna:
Från trappen ropade Viktor: Min mamma är pilot! Vad är det med det? Men Oskar, till exempel, hans mamma är (Oskar kämpade länge för att minnas ordet) air conditioner!
Salen fylldes av småskratt och fnissningar. Oskar blev röd i ansiktet, sänkte huvudet, stoppade händerna i fickorna. Men han fortsatte ändå:
Och både Anja och Vera Deras mammor är
Air conditioners! ropade någon busigt från bakre bänkraden. Då brast det, och skratt och fnissningar fyllde rummet.
Oskar vände sig om och sprang ut. Jag hann ikapp honom vid trappan. Han stod där och torkade ilskna tårar med tröjärmen. Jag böjde mig fram och viskade att kommentaren bara var en dum, omogen lustighet och att han gärna fick försöka igen, denna gång med ordet polis istället. Om han ville.
Oskar grymtade och skakade på huvudet, men efter en stund sa han att han ville försöka för sin mammas skull, även om han var rädd. Jag lovade att stå bredvid honom och ta hans hand samt hjälpa om något ord fastnade.
När Oskars ansikte var avtorkat och han andats ut, gick vi tillbaka. Jag bad att få säga några ord till publiken. Benen skakade, men det här spelade roll.
Oskar är sex år, förklarade jag. Han har tillbringat större delen av sitt liv på sjukhus och vårdhem. Han har varit med om fler operationer än födelsedagar. Och i år har han lärt sig att äntligen tala så att vi andra hör och förstår. Han vill läsa dikten, men bara för sin mamma. Hjälp honom lyssna. Det här är svårt och skrämmande för honom.
Publiken tystnade. Det var alldeles stilla när han kom ut. Oskar var liten och bastant, med underläppen som stack ut och rödgråtna ögon. Men han gav inte upp.
Heja, Oskar! ropade hans mamma. Och någon annan fyllde på från bakre raden. Jag satte mig bredvid, tog hans hand.
Kom igen nu, Oskar för mamma, viskade jag.
Han tog ett djupt andetag, började på nytt, och när han kom till raden Från trappen ropade Viktor: Min mamma är pilot! Vad är det med det? blev han röd om kinderna men fortsatte:
Men Oskar, till exempel, hans mamma är po-lis! Och både Anja och Vera, deras mammor är in-ge-njörer!
Sedan såg han utmanande ut över publiken.
Då bröt applåderna ut. Alla föräldrar, barn, pedagoger och lokalvårdare klappade och jublade, vissa reste sig rentav upp. Oskar kunde inte avsluta dikten för allt oväsendet, men det spelade ingen roll. Han hade redan visat alla vad han gick för.
Efteråt tog musikläraren mig åt sidan.
Du är ju inte klok, muttrade hon. Men du och Oskar vann något större idag. Torka tårarna och gå nu tillbaka till barnen!
Varför minns jag just det här, tretton år senare? För bara en vecka sedan mötte jag Oskars mamma på Drottninggatan. Hon kände igen mig och berättade att Oskar nu kommit in på Stockholms universitet, på rent betyg och första försöket. Kan ni gissa vilket program? Han läser språkvetenskap! Hon bad också säga: Om det där inte hänt, då hade jag nog aldrig släppt taget om mina gränser.
Det viktigaste i den här historien är inte hinder eller mod utan att det faktiskt gick, när vi trodde på Oskar och gav honom en chans. Han hade hjärtstyrka, men han stod aldrig ensam utan ett stöttande sammanhang hade kanske allt sett annorlunda ut. Så, låt oss ta hand om varandra och våga tro på det bästa i varje människa!
