EN FÖRBLUFFANDE LIVSHISTORIA
På min vän Elsa-Majs bröllop firade vi i två dagar, så som vi brukade i de gamla dagarna: med mat i överflöd, mycket fest och skratt. Brudgummen var stilig som en ung Jarl Kulle och hade den där sällsynta blygsamheten man mest bara hör om i sagorna. Hela gästsällskapet sneglade diskret på Gustav: ljusblå ögon som svensk sommarhimmel, oväntat långa och täta svarta ögonfransar (jo, ibland undrar man varför män ska ha sådana gåvor från naturen!), beslutsam haka, en rak näsa och sammetslen hy med svag ton av solbrun färg. Och så var han nästan två meter lång och bredaxlad som en ek. Hade vi inte hållit Elsa-Maj så kär, hade vi nog slagits om honom direkt där vid bröllopsbordet. Gustav var utan tvekan en riktig praktexemplar.
Men jösses, vilken karl du har fått tag på! skrattade vi, och försökte se så olyckliga och ensamma ut vi bara kunde, utifall det fanns någon liknande singel i Gustavs släkt.
Hörrni tjejer, nu är det väl ändå inte utseendet, sa Elsa-Maj med ett leende. Jag föll för Gustavs enkelhet. Han är uppvuxen på landet hos sin mormor, tar hand om gården, och kan fixa det mesta med händerna. Mina föräldrar köpte sommarstuga i hans by, och där lärde vi känna varandra. Han är omtänksam, varm och pålitlig. Ska ni se på någon som kan hushålla, ska ni se på honom! Länge fick jag övertala honom att flytta till stan, det var inte gjort i en handvändning, skrattade hon.
Gustav anpassade sig snabbt, både i arbete och med släkten, och blev så småningom en riktig stadsbo: på bara några år hade han lärt sig allt om god snaps, parfymer, politik, konst, resor och till och med börsen. Han fick bort sin kraftiga dalmål och började köra runt i den fina Volvon hennes pappa lånade ut, samtidigt som han fick ett bra jobb på svärfars firma. Gissa själva vem som ordnade första lägenheten åt dem.
Andra året i äktenskapet märkte Elsa-Maj Gustavs märkliga kärlek till vita strumpor. Han gick omkring i kritvita strumpor, både hemma och bort, aldrig med tofflor, och till och med i stövlarna. Han kunde stå barfota på smutsigt golv mellan provrummen bara de strumporna höll sig vita.
Elsa-Maj själv älskade inte denna förkärlek för det vita, men hon tvättade golven två gånger om dagen och hemma svämmade det över med tvättmedel och blekmedel. Därför kallades Gustav så småningom Strumpan bland oss.
Att Gustav hade en älskarinna fick Elsa-Maj veta i åttonde månaden. Och älskarinnan ja, hon var visst lika långt gången.
Strumpan blev utslängd, avskedad och utbuad och sörjd på ett dygn. Sedan följde sega, klistriga dagar av grå höst. Elsa-Maj låg ständigt på den nu skrämmande stora sängen och stirrade i taket med torra ögon:
Jag gråter sen. Det är ju inte nyttigt för bebisen nu.
Som en tyst staty låg Elsa-Maj där, medan vi andra tog skift för att vaka över att tystnaden hölls. Vi ville först gråta högt, radera blad ur ödesboken, riva ut kapitlen där sveket stod skrivet men det enda rätta var att vara närvarande och vänta.
På BB, när Elsa-Maj och lilla Igor fick komma hem, viftade vi med ballonger, bad personalen släppa loss en skål te och önskade alla hälsa och lycka. Färska morfadern var allra ivrigast dagen innan hade han, efter att ha blivit rörd till tårar och mutat barnmorskan med löfte om städning, med krita målat en snedskylt under hennes fönster: Tack för barnbarnet!. Sedan blev han stoppad av säkerhetsvakten när han försökte sjunga under natten, men fick istället bjuda vakten på en kopp kaffe och tappa ur flaskan med konjak, lyckligt nog utan större scen.
På utsläppet såg morfar fräsch ut, kanske till och med strålade, och grät av stolthet och glädje, precis lagom och från hjärtat. Vi grät också, skrattade, kramade Elsa-Maj, kastade blickar på det lilla blå paketet och var tysta om att Igor hade fått sin pappas raka näsa. Fast Elsa-Maj själv grät inte ens nu:
Sen. Vem vet om det påverkar mjölken?
Hon var fortsatt tyst ytterligare två månader. Och en dag gick hon för att besöka Gustav, utan tändstickor, men med en sanslös, malande lust att få skrika ut sin vrede och sin förtvivlan. Hon ville slå, skälla, skämma ut och kanske på så sätt bli fri från smärtan som band henne till sängen, låta den regna över den som svikit henne och förstört deras värld med den lilla sonen, i vilken Elsa-Maj innerst inne hade sett sig själv sticka små strumpor åt sina två älskade karlar, och se Igor springa skrattande mellan henne och Gustav, och Gustav vara just sådan en egen, närvarande man.
Och Elsa-Maj ville verkligen möta blicken hos den skamlösa kvinna som låg med någon annans man, hos den där fule fasan, som antagligen var vacker också. Men i sådana vackra ögon skulle Elsa-Maj spotta, och om det krävdes, klösa ut dem.
Hon fick adressen av kärleksfullt skvallrande tanter i trapphuset när hon en dag var ute med bebisen. De stoppade henne, påminde att Gustav var en riktig kanalje, beskrev vägen till kärleksnästet med alla möjliga idéer om hämnd. Elsa-Maj tappade modet och ville egentligen gå därifrån utan att höra numret på lägenheten, men benen bar henne vidare.
Nu står hon där, Elsa-Maj, framför porten i en sliten miljonprogramsbyggnad och det krävs bara att hon går upp till femte våningen. Däruppe ska hon få skrika, spotta eller vad som nu krävs.
Redan på första våningen slog tanken henne: med hennes tur idag, lär nog ingen vara hemma. På andra tänkte hon att det kanske inte vore så illa ändå. Men på tredje hörde hon förtvivlat barnsgråt däruppe.
Det var en smal, gråtfärdig flicka som öppnade dörren, ingen nattfjäril så som Elsa-Maj föreställt sig; ingen rival att vara svartsjuk på. Medan Elsa-Maj förbryllat såg på denna lilla rival, hördes barnets förtvivlade vrål längre in i lägenheten.
Hej Elsa-Maj, Gustav bor inte här längre, han gick härifrån för två veckor sen. Jag vet inte var han är, sa flickan och sjönk ihop på golvet i tårar.
Plötsligt ville Elsa-Maj inte längre bråka. Hon ville bara gå in, trösta barnet och säga något i stil med: Den som leker får leken tåla, din lilla orm. Om det nu blev så. Hon hade rätt att se föraktfullt på henne, det hade hon verkligen.
Barnet var torrt men ansiktet svullet av gråt, och rösten hes av hunger. Pojken grät så högt han kunde, hans mor låg på hallgolvet och grät hon med.
Hur Elsa-Maj undersökte tomma köksskåp i jakten på välling, och skakade ett tomt kylskåp, minns hon knappt. Bara att hon såg en lapp på köksbordet med en läskigt avhuggen mening: Be om min förl vad det nu var.
På golvet grät flickan ut: hon måste lämna lägenheten inom några dagar, pengarna var slut, Gustav borta, mjölken sinad. Hon skämdes, bad om förlåtelse och bad om stryk. Pojken heter Pontus och Elsa-Maj borde minnas det, ifall det är viktigt. Pontus var bara nio dagar äldre än Igor.
Elsa-Maj for iväg så snabbt hon kunde hemåt inom tjugo minuter behövde Igor sin mamma. Hon bar två stora matkassar från ICA, och den utslagna flickan sprang intill, hållande en mätt Pontus. Elsa-Maj funderade redan på var två extra sängar skulle få plats.
Tre år senare var vi på flickans bröllop, och året efter på Elsa-Majs. Hennes nya man hatade vita strumpor enligt honom skulle livet vara färgrikt! och dyrkade sin hustru och deras son och två döttrar. Flickan, som hette Lisen, blev mor till fyra pojkar och hennes man hoppas fortfarande på en dotter…
Livet kan ta märkliga vägar men man lär sig att vädra ut sorgen, lägga till färger och ändå skratta, så som bara vi svenskor kan.
