Nina skyndade hemåt. Klockan närmade sig tio på kvällen och hon längtade så otåligt efter att få slinka in i lägenheten, käka något enkelt och sedan falla rakt i sängen. Dagen hade varit näst intill dränerande. Maken var redan hemma, middagen stod klar och sonen, tolv år gammal Erik, hade ätit färdigt.
Nina jobbade på en liten frisörsalong i Norrköping och den här kvällen hade hon kvällspasset. När salongen stängdes städade hon, satte på larmen och låste dörren och så var hon färdig.
Vägen hem gick förbi en liten park. Här var det oftast lugnt och tryggt. På dagarna satt pensionärerna på bänkarna, och på kvällarna var det tomt, men lamporna lyste så att det inte kändes läskigt.
Just den här kvällen var dock en av bänkarna inte tom. Två små barn kröp ihop på den en pojke på ungefär nio eller tio år och en flicka som såg ut som om hon knappt hade fyllt fem. Nina saktade ner stegen och gick fram.
Vad gör ni här själva så sent? Det är ju redan mörkt! Låt oss gå hem, säger hon.
Pojken såg på henne, kliade flickan på huvudet och kramade om henne ännu hårdare.
Vi har ingenstans att gå. Styvfadern körde bort oss.
Var är er mamma?
Hon är med honom. Full som en tunna.
Nina tvekade en sekund.
Kom, kom med mig. Vi löser det i morgon.
Barnen reste sig långsamt. Nina tog den lilla flickan, som hette Märta, i handen och räckte ut den andra handen till pojken, som hette Lukas.
Så ledde hon dem hem till sig. Hon förklarade allt för Anders, sin man, och för Erik. De som kände Ninas stora hjärta ställde inga frågor de pekade bara på badrummet, satte dem vid köksbordet och bjöd dem på mat. De hungriga barnen åt allt som kom på tallriken, blygt men med stor aptit.
Efteråt gick Nina till grannen, vars dotter gick i första klass, och bad om några extra kläder till Märta. Det fanns faktiskt mycket att plocka på varje familj har någonsin någonting kvar efter barnen.
Nina bad av Märta, klädde om henne i rena kläder. Lukas tvättade sig själv och fick också något från Eriks gamla garderob. De la sig på soffan i vardagsrummet och sov tillsammans Märta höll sig nära bror, och han höll henne i famnen.
Mättade och trötta som de var, somnade barnen snabbt i den rena sängen. Nina skickade Erik till sitt rum och fortsatte sedan prata med Anders i köket om vad de skulle göra härnäst.
På morgonen gick hon upp tidigt, körde Anders till jobbet och gick sedan till sitt andra pass. Barnen vaknade, fick frukost, och deras tvätt och torkade kläder packades i en påse som Nina tog med sig mot deras egentliga hem.
De ledde henne till ett hus precis intill. Lägenheten på tredje våningsplan var knappt upplåst. Barnen klev in och stannade kvar i korridoren, förvånade.
Nina stod en stund och funderade på att bara se den där kvinnan i ögonen och fråga vad hon hade tänkt på hela natten medan barnen stod där, helt utan någon aning om var de var.
Från rummet kom en ung men märkbart utsliten kvinna med ett stort spottfläck under ena ögat. Hon kastade ett likgiltigt öga på barnen och mumlade:
A kom och vem är hon?
Det är tant Nina. Vi övernattade hos henne, svarade pojken.
Jaha okej, svarade hon och gick tillbaka till rummet som om inget hade hänt. Nina stirrade förbluffat. Var det deras mamma?
Plötsligt vände kvinnan sig om och sa:
Kom in i köket, så får vi prata.
Nina följde efter. Trots att hemmet var fattigt var det otroligt rent disk på plats, golvet glänste och kläderna låg prydligt. Till och med hennes gamla, men välputsade arbetsrock med avkläckta knappar såg fräsch ut. Kvinnan pekade på en stol.
Sätt dig, sa hon.
Nina satte sig. Kvinnan satte sig mittemot, såg på henne med ett trött öga och frågade:
Har du egna barn?
Ja, en son, tolv år, svarade Nina.
Lyssna Om något händer mig, lämna inte barnen, okej? De är oskyldiga.
Menar du att du tänker lämna dem? frågade Nina förvånat.
Jag klarar inte längre. Jag har försökt sluta flera gånger men utan framgång. Han hon nickade mot rummet där ett högt snarkande hördes Jag har ringt polisen. De sitter ett par dagar, så kommer han tillbaka och blir värre. Jag dricker varje dag, och han ställer ut barnen på gatan. De är inte hans.
Vart är pappan?
Han drunknade när Märta bara var ett år gammal. Jag har varit ensam sedan dess.
Vad jobbar du med?
Jag slet i en butik på Södermalm. Förra veckan fick jag sparken för att jag ofta var borta.
Och mannen?
Han tar på sig småjobb då och då. Så här klarar vi oss
Hon tystade ett ögonblick och fortsatte sedan:
Om något skulle hända, snälla, lämna inte dem. Du är snäll. Om du inte kan ta hand om dem, så lämna dem på ett barnhem, okej?
Nina reste sig upp. Hennes hjärna kände att det här var för mycket att ta in på en gång. Allt kändes som en dimmig dröm. Barnen gick fram till henne, omfamnade henne båda två och tårarna sprutade ur Ninas ögon. Hon torkade dem med ärmen och sa till Lukas att han visste var hon kunde hitta dem.
Hon gick ut på gatan och lät tårarna flöda som en liten älv, så att förbipasserande tittade förbryckt. På kvällen berättade hon allt för Anders. Han frågade inget mer bara att de i alla fall aldrig skulle lämna barnen. Erik, som hört samtalet, kom och kröp upp i deras famn. Så satt de kvar i köket, tysta, men omfamnade.
Tre dagar senare kom Lukas tillbaka, skärrad och uppjagad. Han berättade att deras mamma hade försvunnit och att styvfadern hade tagits av polisen. Märta var hos grannen, men de skulle snart flyttas till ett barnhem. Allt gick snabbt och samma dag fördes barnen till institutionen.
Dagen därpå hittades kvinnans kropp i Norrköpings Norrasjö. Hon hade dött på ett brutalt sätt. Kanske hade hon känt sin egen undergång och därför bett Nina om den sista räddningen.
Nina och Anders började fylla i alla papper för att ansöka om vårdnad. Inga släktingar hittades till Lukas och Märta, och tack vare Ninas berättelse om samtalet med mamman fick myndigheterna godkänt tillfälligt förmyndarskap.
Nina fick sluta på sin jobb. Märta var fortfarande mycket rädd och litade bara på bror, höll sig alltid nära honom. Till och med om en sked föll från bordet, såg hon med skräck på Anders, som om hon väntade på ett slag.
Det tog tid att vinna hennes förtroende. Lukas, som var äldre, förstod snabbare att de inte hade något att frukta i detta hem ingen smärta, ingen rädsla.
Sakta men säkert började Märta öppna sig. Hon gick självsäkert fram till Nina, lekte med Erik, log och pratade, även om hon fortfarande var lite rädd för Anders. Det var tydligt att hennes rädsla för vuxna män var djupt rotad.
Anders behandlade henne varsamt och med stor försiktighet. Han hade alltid drömt om en egen dotter, men på grund av sin hälsa kunde Nina inte längre få barn. Så kom den dagen när han kom tillbaka från en tre dagars tjänsteresa. Nina och Märta mötte honom vid dörren. Han gick runt i cirklar, sträckte ut armarna mot flickan.
Märta gick försiktigt fram och kröp om hans hals. Han lyfte henne upp och de gick tillsammans in i köket. När de såg på Märta med ett leende kom Lukas, sedan Nina. Alla omfamnade varandra. De stod där tysta, men med värme i hjärtat.
I det här hemmet skulle allt nu vara gott.
