20260626 Kära dagbok,
Idag fick jag ett överraskande paket på mitt nya hem en helt svart brittisk korthårig kattunge. Jag stod först helt stum när jag såg den, för min lilla andrahandslägenhet på Södergatan i Uppsala, som jag knappt haft råd att köpa, ännu inte är möblerad. Det finns så mycket som kräver min uppmärksamhet.
När chocken lagt sig, mötte jag de bärnstensgula ögonen hos den lilla kattungen, suckade, log och frågade den välmenande som hade gjort presenten:
Är det en hankatt eller en honkatt?
En hankatt!
Okej, då blir du Bosse, svarade jag.
Den öppnade sin lilla mun och gav ett ödmjukt “Mjaau”
*****
Det visade sig att brittiska katter är otroligt mysiga varelser. Nu har Bosse och jag levt tillsammans i tre år, nästan som två själar i samma kropp. Jag har även upptäckt att Bosse har ett varmt hjärta och en rörande själ.
Han möter mig med glädje när jag kommer hem från jobbet, värmer mig i sömnen, myser bredvid mig under filmkvällar och viftar på svansen när jag dammar. Livet med honom har fått färgglada nyanser. Det är skönt att någon väntar på en hemma, någon att både skratta med och dela sorgen med, någon som förstår mig på halva ordet.
Det låter som om jag bara ska leva och njuta, men
På sistone har jag börjat känna smärta i högra sidan. Först tänkte jag att jag sträckte mig fel eller hade spänningar, sen skyllde jag på den feta kosten. När smärtan förvärrades sökte jag en läkare.
När läkaren presenterade diagnosen och beskrev vad som väntade mig, brast jag i tårar hela kvällen och gömde mig under kudden. Bosse kände av min sorg, kröp tyst ihop bredvid mig och försökte trösta med mjuka spinnande ljud. Under hans spinn somnade jag oväntat.
På morgonen, efter att ha accepterat min situation, bestämde jag mig för att inte berätta för någon i mitt nätverk om sjukdomen jag ville slippa medkännande blickar och pinsamma erbjudanden om hjälp. Jag behöll dock ett uns av hopp om att läkarna skulle kunna bota mig. De föreslog en behandlingskurs som kunde förbättra mitt tillstånd.
Då uppstod frågan var Bosse skulle bo. Djupt inom mig, med vetskapen om att min sjukdom potentiellt kan sluta tragiskt, bestämde jag mig för att hitta ett nytt hem åt honom och bra ägare. Jag lade upp en annons på Blocket, skrev att jag ville ge bort min renrasiga katt till någon som kunde ge honom ett gott liv.
När den första som ringde frågade varför jag ville skiljas från en vuxen katt, svarade jag utan att riktigt förstå varför att jag under graviditeten utvecklat en allergi mot kattpäls.
Tre dagar senare satt Bosse i sin transportbur med sina tillhörigheter och skickades till ett nytt hem, medan jag låg på sjukhuset
Två dagar efteråt ringde jag de nya ägarna för att höra hur Bosse mådde. De bad mig om ursäkt om och om igen och berättade att katten hade rymt samma kväll och att de fortfarande letade efter honom.
Mitt första impuls var att rymma från sjukhuset och gå leta efter Bosse. Jag bad till och med nattvården om att få lämna akutmottagningen, men sjuksköterskan skakade på huvudet och befallde mig återvända till rummet.
Grannen i mitt rum, som märkte min upphetsning, frågade vad som pågick. Jag brast i tårar och berättade allt.
Vänta med att gråta, lilla vän, svarade den lilla, mager gamla damen, imorgon kommer en läkare från Stockholm. Jag har också en svår diagnos, min son är entreprenör och ville flytta mig till en annan klinik, men jag vägrade. Jag har bett den där läkaren att titta på dig också, kanske är det inte så hemskt, sa hon medan hon smekte min axel.
*****
När Bosse kom ut ur transportburken insåg han att han befann sig i ett främmande hus. En främling räckte ut handen för att klappa honom
Katten blev nervös, slog till med tassen och rusade mot ett mörkt hörn.
Pelle, låt honom vara ett tag, låt honom vänja sig, hördes en mjuk kvinnlig röst, men det var inte hans ägares röst.
Bosse kände hur hjärtat slog dödt i bröstet, tankarna snurrade, själen värkte. Vad hade hänt? Varför hade hans tidigare ägare lämnat honom till främlingar?
De bärnstensgula ögonen spanade runt rummet, såg ett öppnat fönster. Med en blixt av svart färg flög Bosse genom rummet och hoppade ut.
Lyckligt nog var det bara en andra våning och en välskött gräsmatta under fönstret. Därifrån började hans återvändande resa hem
*****
Läkaren som kom till mig var en vänlig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon presenterade sig som Maria Lindqvist, gick noggrant igenom min behandlingsplan och bad sedan mig ligga på en bår, vända mig åt vänster.
Hon palperade, knackade, frågade var smärtan var, hur den kändes. Sedan läste hon kartan igen och gjorde fler undersökningar med medicinsk utrustning.
Jag hade inte förväntat mig något gott. När jag återvände till mitt rum satt min granne redan i sängen.
Så, vad har du fått veta, lilla vän? frågade hon.
Inget konkret än, de säger att de kommer tillbaka snart, svarade jag.
Förstått. Jag har också fått en tråkig diagnos, bekräftade hon med en sorgsen ton.
Jag svarade: Jag är ledsen för din del och tackar er för allt ni gjort. Jag vet inte hur man tröstar någon som vet att hen snart ska gå bort.
En halvtimme senare kom Maria Lindqvist med fler kollegor.
Alva, jag har goda nyheter. Din sjukdom svarar på behandlingen, jag har skrivit ut en tvåveckorskur, du ska bli frisk, sade hon med ett leende.
När läkarna gått, talade min granne:
Det är underbart. Jag är glad att jag fick göra en sista god gärning innan jag går. Var lycklig, lilla vän.
*****
Bosse hade ingen stjärna som ledde honom, och han visste inte om någon sådan. Katten bara följde sin egen kattinstinkt hem. Vägen genom taggiga buskar och bortom stjärnorna var full av farliga äventyr och lustiga händelser.
Utan att någonsin ha känt stadens gator, förvandlades den ädla brittiska katten på en dag till en vild jägare med slipade instinkter.
Han undvek bullriga gator och vägar, smet och hoppade, flög lågt över marken (så trodde han när han flydde från hundar), och tog snabba språng upp i träd, hela tiden med målet framför sig
I en tyst innergård, där ljudet från en närliggande väg dånade, mötte han en erfaren gatukatt. Den såg genast att Bosse var en främling. Med ett högt jam startade den en attack, men Bosse, som hade förvandlats från en regal aristokrat till en illdräktig bandit, backade inte.
Striden var kort. Den lokala kattbossen gömde sig generat i buskarna, med ett lätt sårat öra som minne.
Det var bara kattens ego som spelade, den ville visa vem som bestämde. Bosse fortsatte sin vandring hem, och inget kunde hindra honom.
På vägen hem mindes han sina avlägsna förfäder och lärde sig att sova i träd, välja de grenar som var mest bekväma.
Ja, det känns lite pinsamt att säga, men Bosse lärde sig också att leta mat i skräphögar och stjäla bitar från andra utekatter som välgörande grannar matar.
En dag stötte han på en hundflock. De jagade honom upp på ett knappt träd och skällde runt omkring, hoppade och försökte nå honom med sina tassar. En förbipasserande kvinna såg tumultet, fördrev hundarna och bestämde sig för att ta med Bosse hem. Hon lockade honom med en bit av en god korv.
Förtrollad av både hunger och rädsla, gick Bosse ner till henne, lät sig klappa och hoppa upp i hennes famn. Men
Efter en stund av värme och lugn mindes han sin resa, hoppade ur kvinnans lägenhet, gled in i en trappa som precis öppnats och fortsatte sin färd hemåt
*****
När jag skrevs ut från sjukhuset körde jag hem. De ord som den snälla kvinnan sagt att jag skulle vara lycklig ekade i mitt huvud. Jag var naturligtvis överlycklig över att diagnosen inte hade bekräftats och att jag var frisk.
Men mitt hjärta värkte för Bosse. Jag kunde inte tänka mig att gå in i den tomma lägenheten utan att någon skulle möta mig.
Snabbt efter att ha öppnat dörren till min lägenhet ringde jag de som hade tagit emot Bosse och bad om deras adress. När jag kom dit fick jag veta hur Bosse rymt och bestämde mig för att följa hans spår.
De sa att det var omöjligt, två veckor hade gått, och att en hemlös katt knappt klarar sig ute, men jag ville inte tro på det.
Jag gick till fots, kikade i varje gård, undersökte närliggande parker och garage. Jag försökte resonera som en katt som aldrig har gått på gata. Jag ropade på Bosse, tittade ner i mörka källarfönster.
När jag närmade mig huset insåg jag att katten hade försvunnit utan spår. Det var orimligt att han, som inte kände staden, skulle ta sig så här långt; jag hade gått i två timmar med alla omvägar.
Till slut kom jag tillbaka till min egen gård, trött och med tårarna i ögonen, själen tung. Genom ett suddigt ljus såg jag en svart katt gå emot mig på trottoaren.
“Ett svart katt”, gick en tanke genom mitt huvud. Jag stannade, stirrade och förstod. Jag rusade fram och ropade: “Bosse!”
Katten sprang inte efter mig, han var helt slut på kraft. Han satte sig, blinkade av lycka och mjukt mjauade: “Jag kom fram!”
Kära vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser, lämna gärna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva vidare.
