Två veckor hade Maja väste och klöst, utan att släppa in Ulla vid den gamla soffan. Ulla var nästan på väg att göra sig av med katten. Men när grannen hjälpte till att flytta möbeln, låg det bakom den som förklarade allt.
Maja hade aldrig varit elak. Men den gamla soffan i stora rummet lät hon ingen närma sig, och Ulla hade inte kunnat förstå varför på två veckor.
Det började med en småsak. Morgon, köket, doft av kaffe och bränt bröd. Ulla drack ur sin kopp, torkade händerna på förklädet med blommönster och gick för att damma möblerna. Hon sträckte sig mot armstödet.
Katten krökte ryggen och väste så att Ulla ryggade tillbaka och stötte armbågen i lampan. Under tre år tillsammans hade de upplevt mycket: morgonspinn, krävande jamanden före matningen, och sur tystnad efter veterinären. Men väsa – det hade hon aldrig hört.
Sedan blev katten märkbart tjockare. Sidorna rundades, gången blev tung och försiktig. Ulla trodde hon övermatade. Hon minskade portionen och hällde tillbaka det överflödiga i påsen med prasslig folie. Men det hjälpte inte. Maja började släpa bitar från skålen någonstans bakom soffan, och en dag hittade Ulla en torr kycklingbit bakom benet, täckt av damm.
Det luktade konstigt i hörnet: surt, varmt, levande. Ulla gick ner på knä och försökte kika in i springan mellan väggen och soffryggen. Maja rusade emot, utan ljud, utan varning. Ställde sig framför springan och stirrade med sina gula ögon som om det dyrbaraste i världen låg bakom henne.
På handens baksida syntes två tunna rivsår.
Dottern ringde på kvällen, som vanligt, i farten.
– Mamma, hur går det med katten?
– Hon väser. Har rivit mig. Man kommer inte nära soffan.
Siv suckade. I luren hördes klackar mot asfalt, en bil tutade, en plastpåse prasslade.
– Jag sa ju det. Lämna bort henne innan hon river dig i ansiktet. Det finns grupper på nätet, de får snabbt nya hem.
Ulla var tyst. Fingrarna kramade dukens kant så tyget samlade sig i veck.
– Mamma? Hör du?
– Jag hör.
– Du behöver inte allt det här. Ensam med den katten… Kom hellre till mig.
Telefonen lade hon på bordet. I hallen satt Maja vid tröskeln till stora rummet, svansen svept runt framtassarna, ryggen rak. Som en vaktpost. Och inte en enda gång på två veckor hade hon lämnat platsen länge: hon åt till och med fortare än vanligt, som om hon hade bråttom tillbaka.
Efter samtalet öppnade Ulla telefonen och sökte på det dottern sagt. Grupperna dök genast upp. Bilder på katter, texter: ”kelig”, ”van vid låda”, ”söker hem”. Hon bläddrade en minut. Sedan lade hon telefonen med skärmen neråt, och det blev torrt i halsen.
Före sänggåendet gick hon fram till rummet. Maja låg vid soffan och slickade sin tass, långsamt, noggrant, som om hon förberedde sig för något viktigt. Ulla satte sig på tröskeln.
– Maja. Vad gömmer du där?
Katten lyfte huvudet, blinkade och fortsatte slicka sig.
Natten sov Ulla inte. Bakom väggen prasslade det, tystnade och började igen. En gång, genom tystnaden, smög ett tunt ljud som liknade pip. Ulla stelnade, lyssnade. Det upprepades inte.
Hon steg upp och gick barfota till dörren. Golvet var iskallt, under golvlisten drog det från december. Gatlyktan kastade gula strimmor genom gardinen, och i det ojämna ljuset såg Ulla: Maja låg inte på sin bädd. Hon tryckte sidan mot väggen, alldeles intill soffan. Magen hävde sig jämnt.
Katten väste inte. Låg och såg på Ulla genom strimman av lyktsken.
Ulla gick tillbaka till sovrummet. På nattduksbordet stod ett foto av maken i en ram av snäckor, tagna en gång vid havet. Viktor log. Och Ulla tänkte: han skulle inte ha lämnat bort katten. Han skulle först ha flyttat soffan.
På morgonen ringde hon Göran en trappa ner. Grannen hade sådana händer att han kunde lyfta en garderob och laga en kran. Han ställde inga onödiga frågor.
– Soffan? – upprepade han. – Vart ska den flyttas?
– Från väggen. Jag måste se vad som är bakom.
Han kom tio minuter senare, i rutig skjorta och tofflor på bara fötter. Bakom honom kikade frun Tora, som inte kunde låta bli.
Maja, när hon såg främlingar, kröp in under köksbordet. Ulla märkte: katten sprang inte in i stora rummet som hon alltid gjorde. Hon stannade i köket. Pupillerna vidgades så att det gula i ögonen nästan försvann, och tassarna flyttade sig smått över det kalla kaklet.
Göran tog tag i ena änden. Ulla i den andra. Benen skrapade mot parketten, segt och vasst, och ljudet fyllde lägenheten upp till taket. Soffan gick tungt, gammal, svullen av tid. Dammet steg som en pelare och virvlade i morgonsolens strålar.
Tora flämtade först.
I hörnet, på en gammal ullhalsduk som Ulla förlorat redan i oktober, låg kattungarna. Fyra stycken. Små, blinda, med tryckta öron och rosa tassdynor, så mjuka att de skulle få plats på en nagel. De rörde sig, öppnade tandlösa munnar, och från dem kom en doft av mjölk, varm och tjock. Ullas strupe snördes åt.
Hon sjönk ner på knä direkt på det dammiga parkettgolvet. Händerna darrade. Hon sträckte fingrarna mot den rödaktiga kattungen med en vit stjärna i pannan, och den tryckte nosen mot hennes handflata. Handen var kall, men kattungen som en liten värmekälla.
– Där har man en elak katt, – andades Göran, som satt på huk intill.
Tora vände sig mot köket. Maja stod i dörröppningen och rörde sig inte. Hon såg inte på människorna – på kattungarna.
Då förstod Ulla allt på en gång. Väsandet och maten bakom soffan, den svullna magen och de sömnlösa nätterna vid väggen, när hon trodde att katten bara hade ”ett besvärligt lynne”. Och halsduken. Samma ullhalsduk från hallen, som Ulla lindade om knäna på kvällarna. Maja hade själv dragit iväg den, brett ut den i hörnet och byggt ett bo.
Katten kom långsamt, på mjuka tassar. Nosade på Ullas hand, tryckte nosen mot fingrarna. Och lade sig bredvid kattungarna, drog dem till sig en efter en.
Tora gick tyst ut och kom tillbaka med ett fat med ljummet vatten. Ställde det på golvet, utan ett ord. Göran reste sig, såg ner på Ulla och teg också. Det fanns inget att säga – allt låg redan på halsduken.
På kvällen ringde Siv igen.
– Nå, mamma? Har du tänkt på katten?
– Ja, – sa Ulla. Rösten var annorlunda, lugn och varm, som halsduken som hittats på det mest oväntade stället. – Nu är de fem.
Det blev tyst i luren. Sedan skrattade dottern, kort och förvirrat, och Ulla log för första gången på två veckor.
Och Maja låg på halsduken, och fyra blinda kattungar sökte henne med nosen i mörkret, tryckande sig mot hennes varma sida. Hon spann inte. Hon andades lugnt och djupt.
Det räckte.
Ulla stängde dörren till stora rummet, men inte helt. Lämnade en springa.
Maja behövde ju kunna gå ut.
