— Jag har packat väskan. Jag flyttar hem till mamma. Jag är trött på den här hopen, — sa Viktor utan att ens titta på Maja och Arvid, som stod stelfrusna i hallen.
De stod med ryggsäckarna på, just hemkomna från skolan, och för första gången i livet hörde de sin far kalla dem inte för barn utan för ett hinder för hans egen vila. Ordet “hop” hängde kvar i tamburen — tungt, dovt och klibbigt som utspilld saft på linoleumet.
Viktor stod mitt i hallen, släpande en stor sportbag vid foten, som om den vore hans kvävda samvete.
Egentligen hade min man under de senaste månaderna blivit uttröttad på ett högst selektivt sätt. På att trycka ner soffan till en hängmatta fanns ork. På att oändligt bläddra i nyhetsflödet — det också. På att hetsigt debattera med en okänd kollega på internet om världsekonomins öden — javisst, energin sprutade. Men att kolla Arvids mattetal om två tågs hastighet eller lyssna på Maja efter hennes danslektion — då slog en plötslig energiblockad till hos “familjeförsörjaren”. Han bar sin trötthet som en tung krona och krävde att alla skulle flytta på sig, viska och servera middag exakt på utsatt tid.
— Oerhört trevligt, kung, — sa jag lugnt med armarna i kors. Jag tänkte inte ställa till med någon scen. — Glöm bara inte borrhammaren.
Viktor blinkade. Han hade uppenbarligen väntat sig att jag skulle kasta mig om halsen på honom, rycka åt mig väskan och svära på att barnen från och med nu skulle gå på linan och att jag skulle sluta be honom bära ut soporna.
— De är stora nog, — sa han och drog på sig jackan medan han rättfärdigade sin flykt. — Det händer inget om de klarar sig några dagar utan pappa. Och jag är inte gjord av järn.
— Nej, inte av järn, — nickade jag. — Det enda järn vi har är den gamla datorn under skrivbordet, och den skramlar. Lycklig resa till sanatoriet hos mamma.
När dörren slog igen med en smäll blev lägenheten onaturligt tyst. Jag gick ut i köket för att ta juice ur kylen. Arvid satt vid bordet och petade meningslöst på vaxduken.
— Mamma, om jag är för högljudd, kommer pappa alltid att gå? — frågade han inte mig utan någonstans upp i taket.
Då fastnade all min ironi i halsen. Skämten var slut. En sak är att kriga med en vuxen man om rätten till vila, en annan att se sitt barn försöka anpassa sig efter pappans bekvämlighet. Jag gick fram, lade armen om hans axlar och sa bestämt:
— Pappa gick inte för att du är högljudd. Utan för att han glömde hur man är vuxen. Och det ska vi reda ut.
Den kvällen beställde vi pizza. Jag stod inte vid spisen och lagade någon avancerad köttfärslimpa. Jag struk inga skjortor till morgondagen och lyssnade inte på missnöjt muttrande från soffan om att det var omöjligt att koppla av efter jobbet i det här hemmet. Lugnt gjorde jag klart mitt jobb framför datorn, fick en betalning in på kontot och insåg plötsligt en paradoxal sak: utan en mans närvaro som krävde ständig service blev det lättare att andas hemma. Konstruktionen av vår vardag hade förlorat en viktig detalj, men stod ändå stadigare.
Samtidigt hade “expeditionen till Mars utan rymddräkt”, alltså Viktor, nått destinationen.
Karin, min kära svärmor, hade inte bjudit in Viktor av blind moderlig medkänsla. Hon var en oerhört praktisk kvinna. Om sonen hade grälat med sin fru och var “tillfälligt fri från familjen” — då kunde han användas till det han var ämnad för. Karins fälla slog igen med giljotinens obönhörlighet redan nästa morgon.
Först matade hon honom med bullar och jämrade sig över hans “smalhet”, sedan tog hon fram ett papper. En att-göra-lista.
Viktor ringde mig på onsdagen. Att döma av ekot stod han på ett betonggolv.
— Ingrid… — rösten lät som en skadad häger. — Hon tvingade mig att lägga om golvet på balkongen. Och i morgon åker vi till stugan. Hon måste gräva upp en gammal stubbe och forsla bort skräp från vinden.
— Ombyte av sysselsättning är bästa vilan! — svarade jag glatt. — Du åkte ju för lugnet? Njut av tystnaden och kroppsarbetet.
Han flydde på tredje dagen.
Han kom insläpande i vår hall på fredagskvällen — skrynklig, luktande damm, gamla bräder och totalt nederlag. Han slängde sportbagen i golvet med en sådan tung duns att det lät som om han hade med sig tegelstenar från stugan.
— Jag är hungrig som en varg, — meddelade Viktor och sparkade av sig gymnastikskorna. — Vad blir det till middag?
Han väntade sig att straffet var över. Att jag skulle rusa glad till spisen och värma köttbullarna, glömma alla oförrätter, och att barnen skulle komma utspringande med lyckskrik.
Jag kom ut från köket, torkade långsamt händerna på en handduk. Bakom mig dök Maja upp ljudlöst.
— Hej pappa, — sa dottern med en iskall röst. — Har du fått vila från oss?
Viktor tystnade av överraskning. Hans påklistrade leende som en trött men generös herreman surnade omedelbart och försvann någonstans i närheten av kragen.
— Du gick inte från oväsendet, Viktor, — sa jag och såg honom rakt i ögonen. — Du gick från ansvaret. Och du kom inte tillbaka till familjen, utan till middagen. Därför blir det ingen middag för dig ikväll.
Han öppnade munnen för att protestera, men då ringde min telefon som låg på byrån. På skärmen stod det: “Karin”. Utan att tveka tryckte jag på högtalaren.
— Ingrid! — kvittrade svärmor muntert. — Har min rymling kommit hem? Skäm inte bort honom! På söndag kan han komma tillbaka, garderoben i hallen är inte monterad än, dörrarna hänger på en skruv!
Jag lade på under tystnad.
Viktor bleknade som om han just fått en inkallelse till ännu ett byggpass. Insikten att han hos mamma inte var den älskade, trötta sonen utan gratis arbetskraft med släktingrabatt, speglades i hans ansikte som en hel palett av äkta sorg.
— Jag kom ju hem! — försökte han återta sin krona genom att höja rösten och kliva emot mig. — Jag har rätt att lägga mig och vila i min egen lägenhet!
— Lägenheten var min före äktenskapet, — påminde jag mjukt men med en stålklang som fick nycklarna att nästan klinga i låset.
Och hans ord “jag kom hem” hängde genast i luften som ett dåligt skämt. För första gången på alla år verkar Viktor ha kommit ihåg det faktumet, inte från hyresavierna utan från min ton. Högmodet rann av honom helt. Han stod mitt i hallen — en oönskad semesterfirare som alla redan vilat från.
— I natt sover du inte här, Viktor, — sa jag och betonade varje ord. — Och du får inte härska i soffan. Vill du komma tillbaka till familjen — börja inte med middagen. Börja med att prata med barnen, med att be om ursäkt och med en familjeterapeut.
Maja vände sig tyst om och gick in på sitt rum. Ljudet av låset som slog igen ekade i hallens tystnad högre än något gräl. Det var ett slag som ingen sportbag med kläder kunde skydda mot.
Viktor såg förvirrat på mig, som om han väntade att jag skulle skratta och säga att det var ett skämt. Men jag log inte.
— Nycklarna på hallbyrån, Viktor, — sa jag. — Och stäng dörren ordentligt. Draget började inte från trappuppgången, utan från det ögonblick då du kallade barnen för en hop.
