— Jag har packat väskan. Jag flyttar hem till mamma ett tag. Jag är trött på det här lägret, — förkunnade Viktor utan att ens se på Kajsa och Arvid, som stod som förstenade i hallen.
De hade precis kommit hem från skolan med ryggsäckarna på, och för första gången i livet hörde de sin far kalla dem inte för barn, utan för ett hinder för hans egen lugn. Ordet ”läger” hängde kvar i farstun — tungt, dovt och klibbigt som ett nedsläckt tråg med sylt.
Viktor stod mitt i hallen, tungt lutad mot den stora sportbag han satt vid foten, som om den var hans kvävda samvete.
Sanningen var att min man de senaste månaderna blivit selektivt trött. Ork till att trycka ner soffan till en hängmatta fanns. Ork till att oändligt bläddra i nyhetsflödet fanns också. Ork till att hetsigt debattera med en okänd kollega på nätet om världsekonomins framtid — javisst, energin sprutade. Men när Arvid behövde hjälp med mattetalet om två tågs hastigheter eller Kajsa ville berätta om sin danslektion, då slog den plötsliga energibristen till hos ”familjeförsörjaren”. Han bar sin trötthet som en tung krona och krävde att man skulle gå på tå, viska och servera middag exakt på utsatt tid.
— Stort tack, kungen, — sa jag lugnt, med armarna i kors. Jag tänkte inte ställa till med en scen. — Men glöm inte borrhammaren.
Viktor blinkade. Han hade förväntat sig att jag skulle kasta mig om hans hals, försöka rycka åt mig väskan och svära på att barnen från och med nu skulle gå i givakt och att jag skulle sluta be honom bära ut soporna.
— De är stora nog, — slängde han ur sig medan han drog på sig jackan och rättfärdigade sin flykt. — Det händer ingenting om de klarar sig ett par dagar utan pappa. Jag är inte gjord av järn.
— Nej, du är inte gjord av järn, — nickade jag. — Järn är vårt gamla datorchassi under skrivbordet, och det skramlar det med. Lycklig resa till sanatoriet hos mamma.
När dörren slog igen efter honom blev det overkligt tyst i lägenheten. Jag gick till köket för att hämta juice ur kylen. Arvid satt vid bordet och petade meningslöst på vaxduken.
— Mamma, om jag är för högljudd, kommer pappa att flytta för gott? — frågade sonen, inte mig, utan någonstans upp i taket.
Då fastnade all min ironi som en klump i halsen. Skämtet var slut. En sak är att bråka med en vuxen karl om rätten till vila, en annan att se sitt barn försöka krympa sig själv för att passa in i pappas komfortzon. Jag gick fram, la armen om hans axlar och sa bestämt:
— Pappa flyttade inte för att du är högljudd. Utan för att han glömt bort hur man är vuxen. Och det kommer vi att reda ut.
Den kvällen beställde vi pizza. Jag stod inte vid spisen och lagade någon avancerad köttfärslimpa. Jag strök inga skjortor till morgondagen och lyssnade inte på något missnöjt gnäll från soffan om att det var omöjligt att koppla av efter jobbet i det här hemmet. Jag gjorde lugnt färdigt mitt jobb vid datorn, fick en utbetalning på kontot och insåg plötsligt något paradoxalt: utan den manliga närvaro som krävde ständig service, blev det lättare att andas hemma. Vår vardagskonstruktion hade förlorat en viktig detalj, men stod nu bara stadigare.
Under tiden hade ”expeditionen till Mars utan rymddräkt”, alias Viktor, nått sin destination.
Gunilla, min kära svärmor, hade inte bjudit hem Viktor av blind medkänsla. Hon var en oerhört praktisk kvinna. Om sonen grälat med frugan och var ”tillfälligt familjelös” — då kunde han användas till sitt rätta syfte. Gunillas fälla slog igen med giljotinens obönhörlighet redan nästa morgon.
Först matade hon honom med kanelbullar och ömkade honom över hans ”magerhet”, sedan tog hon fram en papperslapp. En att-göra-lista.
Viktor ringde mig på onsdagen. Att döma av ekot stod han på ett betonggolv.
— Ingrid… — rösten lät som en skjuten häger. — Hon tvingade mig lägga om golvet på balkongen. Och i morgon ska vi till kolonilotten. Hon har bestämt sig för att gräva upp en gammal stubbe och rensa vinden.
— Byte av sysselsättning är bästa vilan! — svarade jag glatt. — Du åkte ju för lugnet? Njut av tystnaden och kroppsarbetet.
Han flydde efter tre dagar.
Han dök upp i vår hall på fredagskvällen — tilltufsad, luktande damm, gamla brädor och totalt nederlag. Han släppte sin sportbag med en sådan tung duns att det lät som om han fraktat tegelstenar från kolonilotten.
— Jag är hungrig som en varg, — meddelade Viktor medan han sparkade av sig skorna. — Vad blir det till middag?
Han förväntade sig att straffet var över. Att jag skulle rusa till spisen för att värma pyttipannan, glömma alla oförrätter och att barnen skulle komma utspringande med glädjetjut.
Jag kom ut från köket och torkade lugnt händerna på en handduk. Bakom mig dök Kajsa upp ljudlöst.
— Hej pappa, — sa dottern med en iskall röst. — Har du vilat klart från oss?
Viktor tappade hakan. Förberedde ett leende som en trött men storsint herre, men det slocknade omedelbart och försvann någonstans kring kragen.
— Du flyttade inte från oväsendet, Viktor, — sa jag och såg honom rakt i ögonen. — Du flyttade från ansvaret. Och du kom inte tillbaka till din familj, utan till en middag. Därför finns det ingen middag för dig i kväll.
Han öppnade munnen för att protestera, men då ringde min telefon på byrån. På skärmen stod det: ”Gunilla”. Jag tryckte utan att tveka på högtalaren.
— Ingrid! — kvittrade svärmor muntert. — Har rymlingen kommit hem? Var inte snäll mot honom! Han får komma tillbaka på söndag, skåpet i hallen är inte färdigbyggt, dörrarna hänger på en skruv!
Jag avslutade tyst samtalet.
Viktor bleknade som om han precis fått en kallelse till ytterligare en byggsemester. Insikten om att han hos mamma inte var en älskad, trött son, utan gratis arbetskraft med släktingrabatt, avspeglade sig i hans ansikte i en hel palett av äkta sorg.
— Jag är faktiskt hemma! — försökte han återta sin tappade krona genom att höja rösten och ta ett steg mot mig. — Jag har rätt att lägga mig och vila i min egen lägenhet!
— Lägenheten var min från tiden före äktenskapet, — påminde jag mjukt, men med en stålklang som fick nycklarna i låset att skallra.
Och hans ord ”jag är hemma” hängde plötsligt i luften som ett fånigt skämt. För första gången under alla äktenskapsår verkade Viktor påminna sig själv om detta faktum, inte från hyresavierna, utan från min ton. Högmodet rann av honom. Han stod mitt i hallen — en oönskad semesterfirare som alla redan tröttnat på.
— I natt sover du inte här, Viktor, — sa jag och betonade varje ord. — Och du regerar inte i soffan. Vill du komma tillbaka till familjen börjar du inte med middag. Du börjar med att prata med barnen, med att be om ursäkt och med familjeterapi.
Kajsa vände sig tyst om och gick in på sitt rum. Klicket från den stängda dörren ljöd högre i hallens tystnad än något gräl. Det var ett slag som ingen sportbag med kläder kunde skydda mot.
Viktor såg förvirrat på mig, som om han väntade att jag skulle skratta och säga att allt var ett skämt. Men jag log inte.
— Nycklarna på byrån, Viktor, — sa jag. — Och stäng dörren ordentligt efter dig. Draget i vårt hem började inte från trappuppgången, utan från det ögonblick då du kallade dina barn ett läger.
