**1 september**
Varför måste du vara så tvär? Anders såg på mig med förvåning. Karin är ju i nöd. Hennes man har lämnat henne, med ett barn på armen. Vart ska hon ta vägen?
Lena stod vid fönstret med armarna i kors och blickade ut över den välskötta tomten som vi tillsammans byggt upp de senaste fyra åren. Det här huset var hennes dröm. Inte bara kvadratmeter, utan en plats där hon äntligen kunde andas lugnt efter den bullriga lägenheten i stan. Där fåglarna sjöng om morgnarna och tallarna susade stilla om kvällarna. Och nu skulle det här rummet återigen göras om till ett genomdrag.
Jag förstår att hon har det svårt, svarade Lena lugnare nu, även om hon fortfarande kokade inombords. Men varför just till oss? Din mamma har en trea i ett bra område. Där skulle både Karin och lilla Kaja få plats. Vi vägrar inte hjälpa. Vi kan betala för dagis, handla mat, samla ihop kläder. Men bo här…
Jag strök mig över håret – en vana när jag kände mig trängd. Jag var en bra man: omtänksam, arbetsam, med mjuk karaktär. Det var just den mjukheten som en gång vunnit Lena. Men nu skapade den problem.
Mamma erbjöd sig, men Karin sa att hon inte ville besvära henne. Mamma är gammal, orken tryter. Och här har vi stort hus, övervåningen är nästan tom. Gästrum, eget badrum. Kaja är en tyst flicka, hon stör inte.
Lena vände sig mot mig. Kvällssolen förgyllde köket och reflekterades i de nya blanka skåpsluckorna som vi valt tillsammans. Hon mindes hur vi bråkade om bänkskivans färg, hur vi skrattade när vi föreställde oss hur vi skulle äta frukost här på helgerna, bara vi två. Och nu rasade planerna framför ögonen på oss.
Anders, vi har bara bott här permanent i ett halvår. Renoveringen är klar, tomten är i ordning. Jag börjar äntligen känna mig hemma. Inte som gäst, inte som på hotell, utan precis hemma. Och så, pang, tar vi emot släktingar på obestämd tid.
Inte på obestämd tid, invände jag. Karin säger högst ett par månader. Tills hon kommer på fötter, hittar ett jobb i närheten.
Ett par månader… Lena log bittert. Minns du när din faster Svea kom på “några veckor”? Hon stannade i en och en halv månad. Och Lena med familj? Sedan fick vi skura huset i två veckor.
Jag gick närmare och lade försiktigt armarna om hennes axlar. Jag luktade bekant rakvatten och frisk luft från utomhus.
Lena, jag förstår dig. Ärligt. Men det är min syster. Enda systern. Hon är förtvivlad. Jag kan inte bara säga “sköt dig själv”.
Lena drog sig inte undan, men hon tryckte sig inte heller mot mig som vanligt. Inombords kämpade två känslor: medlidande med Karin och en hård vilja att skydda sitt eget rum. Hon visste hur det blev. När släktingar kommer slutar huset vara ens eget. Man måste ständigt ta hänsyn till andras vanor, laga mat åt alla, lyssna på samtal som inte angår en, stå ut med andras kaos.
Låt oss göra så här, föreslog hon efter en stund. Jag pratar med Karin själv. Kanske kan vi tillsammans hitta en lösning som passar alla.
Jag nickade, uppenbarligen lättad över att stormen åtminstone tillfälligt bedarrat.
Bra. Hon kommer imorgon kväll för att titta. Jag sa att vi skulle diskutera.
Lena blundade. Imorgon. Alltså fanns det bara lite tid kvar att fundera.
Nästa dag kom Karin strax före sju. Lena såg henne från fönstret: en smal kvinna i trettiofemårsåldern med en stor kasse i ena handen och sexåriga Kaja i den andra. Flickan såg förvirrad ut och höll hårt i sin teddybjörn. Lenas hjärta knöt sig ofrivilligt. Hon hade själv ofta föreställt sig hur det var att bli ensam med barn.
Hej Lena, Karin kramade om henne i hallen. Omfamningen var stel, spänd. Tack för att du gick med på att prata. Jag förstår att jag kommer som en blixt från klar himmel.
Kom in, Lena ledde dem in i vardagsrummet. Vill ni ha te? Eller middag direkt?
Kaja satte sig tyst i soffkanten och såg sig omkring med stora ögon. Karin såg utmattad ut: mörka ringar under ögonen, håret i en enkel hästsvans.
Under middagen fördes samtalet försiktigt. Jag försökte hålla en lätt stämning, berättade om huset, om hur vi inrett det. Karin nickade, berömde inredningen, men i ögonen fanns trötthet och oro.
När Kaja ätit färdigt och jag gick upp för att visa henne rummet på övervåningen, blev kvinnorna ensamma.
Lena, jag vill inte vara en börda, sa Karin tyst och rörde om i det avsvalnade teet. Det är bara… allt kom så plötsligt. Vi hyrde lägenhet, mannen gick, pengarna är nästan slut. Jag jobbar på distans, men lönen är liten. Jag skulle behöva ett par månader på mig att komma på fötter, hitta något fast.
Lena såg på henne och tänkte. Kvinnan mittemot liknade inte de fräcka släktingarna som en gång förvandlat deras liv till kaos. Karin såg knäckt ut. Men huset… huset var heligt.
Jag förstår, svarade hon. Och vi hjälper. Men att bo här… det är svårt. För alla. Vi har vår rytm, våra vanor. Anders jobbar mycket, jag också. Vi ville ha det här huset för oss själva.
Karin nickade utan att protestera.
Jag vet. Därför insisterar jag inte. Om det inte går – så går det inte. Jag letar efter andra alternativ.
I samma ögonblick klickade något i Lena. Hon insåg plötsligt att hon kunde erbjuda en riktig lösning, inte bara säga nej.
Vänta, sa hon. Det finns ett alternativ. Min väninna Agneta har ett litet hus i grannbyn, tio minuter härifrån. Hon hyr ut det. Två rum, med tomt, billigt. Jag kan ringa henne nu och kolla om det är ledigt. Om så, hjälper vi till med första månadens hyra. Och med flytten.
Karin såg på henne med förvånad blick.
Verkligen? Skulle du göra det?
Varför inte? Lena ryckte på axlarna. Det blir bättre för alla. Du får ditt eget utrymme, Kaja får sin vrå, och vi kan hjälpa till utan att göra vårt hus till ett kollektiv.
När jag kom tillbaka med Kaja berättade Lena om sitt förslag. Jag blev först förvånad, sedan fundersam.
Är det bekvämt? frågade jag. Byn ligger nära, eller hur?
Precis intill, bekräftade Lena. Och där finns en bra skola, och dagis. Jag tar reda på detaljerna.
Kvällen slutade relativt fredligt. Karin och Kaja åkte tillbaka till stan, medan Lena och jag satt kvar på terrassen. Luften var sval, doftade tall och jord efter ett nyligt regn.
Du är duktig som föreslog ett alternativ, sa jag och tog hennes hand. Jag var rädd att du bara skulle säga nej.
Jag ville säga nej, erkände Lena ärligt. Men sedan tänkte jag: varför ska alla lida tillsammans? Det finns andra vägar.
Hon berättade inte att irritationen fortfarande pyrde inom henne. Att hon sett hur jag redan mentalt reserverat rummet åt systern. Att gränsen hade överskridits redan av själva förslaget utan förvarning.
Nästa dag ringde Lena till Agneta. Huset var ledigt. Hyran var rimlig, särskilt om vi hjälpte till med första betalningen. Hon kände lättnad. Problemet såg ut att lösas snyggt och utan bråk.
Men på kvällen, när jag kom hem från jobbet, hade jag ett underligt uttryck i ansiktet.
Karin ringde, sa jag och hängde av mig jackan. Hon är väldigt tacksam för förslaget. Men… det finns en hake.
Lena spärrade upp ögonen.
Vilken hake?
Kaja har allergi. Svår. Mot pollen, mot vissa växter. Och den där byn ligger nära åkrarna. Karin är rädd att det blir förvärring. Och sen… Karin sa att hon skulle må väldigt dåligt psykiskt av att vara ensam. Särskilt de första veckorna.
Lena kände hur den välbekanta irritationen började koka inom henne.
Så det alternativ jag hittade passar inte?
Hon sa inte “passar inte”. Hon är bara… orolig. Ber oss fundera vidare.
Jag gick fram och kramade henne.
Lena, kanske vi ändå tar in dem en månad? Högst en och en halv. Jag hjälper själv till med Kaja, med städning. Du märker knappt skillnad.
Lena såg mig i ögonen. Där fanns en vädjan blandad med skuld. Hon förstod: för mig var det viktigt. Familjen är helig. Men för henne var huset också heligt.
Anders, sa hon tyst men bestämt. Jag har redan sagt mitt. Mitt hus är inget semesterhem. Om vi börjar med “bara en månad”, blir det sedan “bara lite till”. Jag vill inte det.
Jag suckade.
Okej. Jag pratar med henne igen.
Men Lena kände redan: det här var bara början. Min släkt hade en otrolig förmåga att göra “tillfälligt” permanent. Och hon måste bestämma sig om hon den här gången var redo att försvara sina gränser till slutet. Även om det kostade henne lugnet i familjen.
Okej, jag pratar med henne igen, upprepade jag, men rösten lät inte längre lika självsäker.
De följande dagarna hängde en underlig, seg tystnad i huset. Lena försökte bete sig som vanligt: lagade frukost, vattnade blommorna på tomten, jobbade på datorn på terrassen. Men inombords var allt spänt som en fiolsträng. Varje telefonsamtal fick henne att rycka till.
Karin ringde själv på tredje dagen. Hennes röst var låg, nästan skuldmedveten.
Lena, jag förstår att jag ställer till besvär. Men situationen är riktigt svår. Kaja sover dåligt om nätterna, gråter efter sin pappa. I rummet vi hyr nu är väggarna tunna, grannarna låter… Jag tänkte, kanske ändå hos er, i gästrummet på bottenvåningen? Vi ska vara mycket försiktiga.
Lena stod vid köksfönstret och såg hur jag höll på med gräsklipparen på tomten. Solen sken starkt, men för henne såg det ut som om moln samlades ovanför huset.
Karin, vi har redan diskuterat. Agnetas hus är perfekt. Där är det lugnt, egen trädgård, frisk luft. Jag kan åka med dig och titta på det ikväll.
I luren blev det tyst. Sedan suckade Karin.
Jag har redan sett bilder. Det är verkligen fint. Men… Kajas allergi. Och jag är rädd för att vara ensam. Helt ensam. Efter allt som hänt.
Lena kände en stickande medkänsla, men påminde sig genast om sina gränser. Hon hade redan varit med om det här med andra släktingar. Varje gång blev “tillfälligt” till en prövning för deras äktenskap.
Låt oss ändå titta på huset tillsammans, sa hon mjukt men bestämt. Kanske dina farhågor skingras. Jag pratar med Agneta.
På kvällen åkte vi alla tre. Jag körde tyst, Karin och Kaja satt bak. Flickan tryckte sig mot mamman och tittade stilla på tallarna som svepte förbi utanför fönstret. Agnetas hus var ännu finare än Lena mindes: ljust, välskött, med en liten veranda och äppelträd i trädgården. Agneta mötte oss vänligt, visade alla rum, förklarade om uppvärmning och grannar.
Här är mycket lugnt, sa Agneta. Familjen flyttade för en månad sen. Om ni hyr länge kan jag ge rabatt.
Kaja log för första gången på kvällen när hon såg gungorna på tomten. Karin gick runt i rummen, rörde vid väggarna, tittade ut genom fönstren. Lena iakttog henne med hopp. Det verkade som om här fanns den förnuftiga lösningen.
På vägen hem var Karin tyst. Väl hemma, när Kaja somnat i bilen, sa hon tyst till mig:
Jag måste tänka. Tack båda två.
Men nästa dag förändrades allt.
Jag kom hem tidigare än vanligt från jobbet. Lena förstod direkt på mitt ansikte att samtalet varit tungt.
Mamma ringde, sa jag och tog av mig skorna i hallen. Karin har berättat allt för henne. Mamma tycker att vi inte kan neka systern i ett sådant läge. Att familjen måste hålla ihop.
Lena ställde ifrån sig vattenkokaren och vände sig långsamt mot mig.
Och vad svarade du?
Att vi letar alternativ. Men mamma… hon blev ledsen. Sa att om vi hade problem, skulle hon inte tveka en sekund.
Det var ett slag under bältet. Lena kände sin svärmor – en bestämd men rättvis kvinna på sitt sätt. Tidigare hade de kommit bra överens. Men nu pressade moderns ord tydligt på mig.
Anders, vi hjälper redan. Jag har hittat boende, är redo att betala första månaden, kan till och med ge möbler. Men att bo hos oss är något annat. Det är vårt hus. Ditt och mitt.
Jag satte mig vid bordet och gnuggade trött tinningarna.
Jag vet. Men Karin grät i telefon idag. Sa att hon känner sig avvisad. Att Kaja frågar varför farbror Anders och faster Lena inte vill ta emot dem.
Lena kände hur en våg av irritation blandad med sorg steg inom henne. Hon satte sig mitt emot mig och såg mig rakt i ögonen.
Så nu är jag den som avvisar familjen? Jag som föreslog en verklig utväg? Anders, förstår du vad som händer? Vi har precis börjat leva vårt eget liv i det här huset. Jag vill inte återigen bli värdshusvärdinna.
Diskussionen drog ut på tiden till långt in på kvällen. Jag kom med argument, Lena med sina. Vid ett tillfälle höjdes rösterna mer än vi brukade. Båda var trötta, båda kände sig rättfärdiga.
Nästa dag kom svärmor. Oväntat, utan förvarning. Lena såg hennes bil från fönstret och suckade tungt. Britta kom in med en påse hembakade bullar, kramade om mig, sedan svärdottern – lite längre än vanligt.
Lena lilla, låt oss prata som kvinnor, sa hon när de blev ensamma i köket. Jag förstår dina känslor. Ett hem är heligt. Men Karin är på bristningsgränsen. Mannen svek, barnet lider. Har du inte plats i hjärtat för ett par månader?
Lena hällde upp te med darrande händer. Hon respekterade svärmor, men kände sig trängd.
Britta, jag har redan hittat en utmärkt lösning. Ett hus i närheten, lugnt, billigt. Varför vill ingen ens prova?
För att hon är rädd, svarade svärmor lågt. Rädd för att inte klara sig själv. Här hos er skulle hon känna stöd. Anders är hennes bror. Du är en snäll kvinna, det vet jag.
Samtalet pågick i över en timme. Svärmor tryckte inte på grovt, men hennes ord hittade svaga punkter i Lenas försvar. Jag satt tyst bredvid och stack bara in korta fraser till mammans stöd.
Mot kvällen kände Lena att krafterna var slut. Hon gick ut på terrassen ensam, satte sig i flätfåtöljen och blundade. Doften av tallar, det stilla plasket från sjön i fjärran – allt kändes nu skört som glas. Hon ville skrika: “Det här är mitt hus!” Men istället teg hon bara, kände hur tårarna sved i ögonen.
Jag kom bakifrån och lade händerna på hennes axlar.
Lena… Kanske vi ändå provar? En månad. Jag lovar att sköta allt med Karin. Du kommer knappt märka att de är här.
Hon vände sig mot mig. I mina ögon fanns bön och kärlek. Men bakom kärleken såg hon den vanliga mjukheten som återigen satte hennes känslor på andra plats.
Anders, om vi ger efter nu, tar det aldrig slut, sa hon tyst. Idag Karin, imorgon någon annan. Och vårt hem? Vårt liv? När ska vi leva för oss själva?
Jag svarade inte direkt. Bara höll om henne hårdare. I den stunden förstod Lena att höjdpunkten närmade sig. Hon måste göra ett val – antingen försvara sitt utrymme hårdhänt, riskera relationen med mig och min familj, eller återigen ge efter och förlora sig själv i det här huset.
Nästa morgon ringde Karin igen. Den här gången lät hon mer bestämd.
Lena, jag har bestämt mig. Om ni inte har något emot det, kommer vi på fredag. Bara för en kort tid. Jag letar efter jobb och boende parallellt. Jag lovar att inte störa.
Lena stod mitt i vardagsrummet och höll i telefonen så hårt att knogarna vitnade. Jag såg på henne från köket, förväntansfull. Svärmor, som kommit “bara på besök”, var också där. Alla väntade på hennes ord.
Inombords kokade Lena. Det var sanningens ögonblick. Hon tog ett djupt andetag och sa bestämt:
Karin, jag har redan sagt mitt. Vi hjälper er med huset hos Agneta. Om ni inte är redo – leta efter andra alternativ. Men i vårt hus kommer ni inte bo.
I luren blev det tung tystnad. Jag bleknade. Svärmor flämtade till och ställde ifrån sig koppen med en hög smäll.
Det var höjdpunkten. Lena hade äntligen sagt vad hon tänkte, utan att mjuka upp det. Men priset för det beslutet kunde bli mycket högt. Nu återstod att se om vår familj skulle klara av slaget, och om hon kunde behålla både huset och relationen.
Karin, jag har redan sagt mitt. Vi hjälper er med huset hos Agneta. Om ni inte är redo – leta efter andra alternativ. Men i vårt hus kommer ni inte bo, upprepade Lena bestämt, även om hjärtat bankade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet.
I luren blev det en lång, tryckande tystnad. Sedan snyftade Karin tyst.
Jag förstår… Tack för det iallafall. Jag ville inte bråka.
Samtalet bröts. Lena la långsamt ifrån sig telefonen på bordet. I vardagsrummet blev det en tung tystnad. Jag såg på henne som om jag såg henne för första gången. Britta tryckte handen mot bröstet, ögonen vidgades av häpnad.
Lena… började svärmor, men rösten svek henne. Förstår du vad du just gjorde?
Ja, svarade Lena lugnt, fast hon darrade inombords. Jag försvarade vårt hem. Ditt och mitt. Och jag vägrade inte hjälpa. Jag föreslog en verklig utväg.
Jag gick tyst ut på terrassen. Lena såg genom glaset hur jag stod lutad mot räcket och stirrade ut över sjön. Svärmor skakade på huvudet och började packa sin väska.
Jag har alltid trott att du var en förnuftig kvinna, sa hon i dörren. Men nu… du splittrar familjen.
Dörren stängdes efter henne. Lena stod ensam mitt i vardagsrummet. Husets tystnad, som hon älskade så mycket, kändes nu öronbedövande. Hon satte sig i soffan och gömde ansiktet i händerna. Tårarna kom till slut – tysta, bittra. Inte av ilska, utan av trötthet och rädsla för att nu förlora det dyrbaraste – min tillit.
Jag kom tillbaka efter en halvtimme. Mitt ansikte var trött, men inte längre så förlorat. Jag satte mig bredvid henne, inte kramandes, bara intill.
Jag pratade med Karin, sa jag tyst. Hon är i chock. Mamma ringde också. Alla tycker att du går för långt.
Lena såg på mig med röda, tårfyllda ögon.
Och du? Vad tycker du?
Jag teg länge och stirrade i golvet.
Jag tycker… att du har rätt. Det är vårt hus. Vi byggde det tillsammans. Men det är tungt, Lena. Det är min syster. Blodsband. Jag kan inte bara vända ryggen till.
Jag ber dig inte vända ryggen, svarade hon och tog min hand. Man kan hjälpa på olika sätt. Varför vill ingen förstå det?
Vi pratade länge. För första gången på många år pratade vi så ärligt och djupt. Jag berättade hur jag som barn alltid känt ansvar för min lillasyster. Lena berättade om hur hon i åratal drömt om det här huset, hur hon sparat varje krona, hur hon föreställt sig lugna kvällar bara vi två. Båda grät. Båda erkände den andres rätt.
Nästa dag kom Karin oväntat ensam. Utan Kaja. Utan väskor. Hon såg tär ut, men lugn.
Får jag komma in? frågade hon från tröskeln.
Lena nickade och ledde in henne i köket. Jag var på jobbet – vi hade kommit överens om att kvinnorna skulle tala själva.
Jag tänkte hela natten, började Karin och rörde i det te hon blivit serverad. Först var jag arg. Sedan förstod jag… du hade rätt. Jag försökte verkligen göra ert hus till min räddning. Utan att tänka på hur det skulle vara för er.
Lena teg och lät henne prata färdigt.
Vi tittade på Agnetas hus igen igår kväll. Kaja är förtjust i gungorna och trädgården. Allergin… vi rådfrågade läkaren. Där är det till och med bättre än i stan – ren luft, inga avgaser. Jag var bara rädd. Rädslan för ensamhet efter skilsmässan… den paralyserade mig.
Jag förstår, sa Lena mjukt. Rädsla är normalt. Men vi kan hjälpa på ett annat sätt. Jag har redan pratat med Agneta – första månadens hyra står vi för. Anders lovade hjälpa till med flytten i helgen. Och vi finns alltid här – om du behöver något.
Karin såg upp, tårar glittrade i ögonen.
Tack. Ärligt. Jag var rädd att efter igår… att ni skulle vända er helt ifrån mig.
Vi är familj, svarade Lena. Men alla måste ha sin plats. Ni får ert eget hörn, vi får vårt hem.
De pratade i nästan två timmar. För första gången någonsin uppstod en verklig, mänsklig förståelse mellan dem. Karin berättade om skilsmässan, om smärtan, om rädslan för dottern. Lena delade med sig av sina egna oroligheter de senaste månaderna – hur hon varit rädd att förlora känslan av hem.
När jag kom hem på kvällen möttes jag av en överraskande syn: svägerskan och frun satt på terrassen, drack vin och skrattade åt någon historia från Karins barndom.
Vad är det som händer? frågade jag förvånat.
Vi sluter fred, log Lena. Och lägger upp en handlingsplan.
De följande två veckorna flög förbi med bestyr. Jag och Karin flyttade hennes saker till Agnetas hus. Lena hjälpte till att inreda Kajas rum – hittade gamla leksaker som hon en gång köpt för framtida barn. Svärmor blev också lugnare. Efter ett långt samtal med mig kom hon till Lena med en bukett blommor och en ursäkt – stel, men uppriktig.
Jag är van att bestämma åt alla, erkände Britta. Men jag borde ha lyssnat. Förlåt en gammal kvinna.
Så småningom kom livet in i en ny fåra. Karin trivdes snabbt i sitt nya hem. Hon hittade ett extrajobb, Kaja började på dagis i närheten och blev till och med vän med grannbarnen. På helgerna kom de ibland på besök – men alltid med förvarning och inte för länge. Inga väskor på obestämd tid. Bara familjeträffar med korvgrillning och barnskratt.
En varm sommarkväll satt Lena och jag på vår terrass. Sjön glittrade i solnedgången, tallarna susade stilla. Jag lade armen om hennes axlar.
Vet du, jag var väldigt rädd då, sa jag. Trodde att du ställde mig inför ett val: antingen familjen eller du.
Jag gjorde det, svarade Lena ärligt. Men inte mellan dig och dem. Utan mellan hur vi ska leva vidare. Jag vill inte vara elak. Jag vill vara lycklig. I mitt eget hem.
Jag kysste henne på hjässan.
Och du hade rätt. Nu ser jag det. Karin säger också att hon mår mycket bättre i sitt eget hus. Hon börjar komma tillbaka. Funderar till och med på ett nytt jobb på allvar.
Lena log. Hon såg på tomten som de så kärleksfullt skött, på huset som blivit en verklig tillflykt, och kände ett djupt, varmt lugn.
En månad senare ordnade vi en liten inflyttningsfest för Karin. Alla samlades i hennes nya hus: svärmor, jag, Lena, Kaja med sina nya vänner. Bordet dukades utomhus. Man skrattade, mindes olika historier, men utan spänning.
När gästerna åkt hem gick Lena och jag tillbaka in. Hon stängde dörren, lutade ryggen mot den och drog ett djupt andetag.
Nu är det äntligen vårt hem, sa hon tyst.
Jag kom fram, kramade henne och svängde runt henne i hallen som när vi var unga.
Vårt. Och bara vårt. Tack för att du inte lät oss förlora det.
Vi stod så länge och lyssnade på tystnaden som nu tillhörde bara oss. Lena förstod: ibland måste man för att bevara familjen kunna säga nej. Bestämt och med kärlek. Då river gränserna inte ner relationerna – de stärker dem.
Och hemmet… hemmet blev äntligen den stilla tillflykt hon så länge drömt om. En plats där man bara får vara sig själv. Tillsammans med den man älskar. Utan gäster, utan andras problem, utan att behöva vara till lags för alla.
Bara vårt hus. Vårt liv. Vår lycka.
**Personlig lärdom:** Jag har lärt mig att ett hem inte bara är väggar och tak – det är en gräns som måste vårdas. Att säga nej är inte elakt, det är att skydda det som är viktigast. Och när man gör det med kärlek, stärks banden istället för att brista.
