– Du förstår väl att det är jobbigt för mamma? – Olle kastade bilnyckeln i handen utan att ens titta åt mitt håll. – Hon har satt sina plantor. Är det så svårt att hjälpa till i tre dagar? Det är alltid samma visa med dig.
Jag stod vid den öppna bakluckan och såg på de tre enorma väskorna som jag själv hade packat. I en låg barnens kläder, i en annan varma tröjor till kvällen, i den tredje sängkläder – för svärmor ville aldrig låna ut sina egna ur skåpet.
Vår femåriga Stina satt redan på baksätet och kramade sin gosedjurskanin, medan Johan, som just fyllt åtta, bläddrade lojt i en serietidning. Framför mig låg ytterligare en helg som skulle ha varit en välförtjänt vila efter en fyrtiotimmars arbetsvecka i redovisningen, men som i stället lovade att bli frivilligt straffarbete.
– Tre dagars hjälp är när vi åker hit, grillar lite och vattnar två rader på kvällen, Olle, – sa jag med lugn röst. – Men när jag står och böjer mig över smultronen från morgon till kväll medan Anna inspekterar varje planta, då heter det något annat.
Maken öppnade irriterat förardörren och satte sig bakom ratten.
– Ja ja, vi åker nu. Det löser sig på plats. Det är aldrig så illa som man tror.
Jag satte mig på passagerarsätet, spände fast bältet och stirrade ut på vägen. Bilen rullade i väg och lämnade vår lugna Stockholmsförort bakom oss. Framför oss väntade två timmar på en guppig landsväg genom Sörmland, hetta och känslan av att jag återigen gav vika utan strid.
Nio års äktenskap hade lärt mig att bråka med Olle om hans föräldrar var som att försöka stoppa en lastbil i full fart. Det var enklare att hålla med, stå ut i två dygn och sedan återhämta sig i stadslyan. Men den här gången stretade något emot – som om en tunn tråd spänts till bristningsgränsen.
Vägen var oändlig. Barnen blev griniga halvvägs. Johan klagade på instängd luft, Stina tappade kaninen mellan sätena och gnällde tyst. Olle blev arg, skruvade upp radion som spelade gamla svenska hits, och körde om lastbilar med tvära filbyten.
– Var det verkligen nödvändigt att ta med så mycket? – kastade han ur sig med en blick i backspegeln. – Mamma sa att hon har gamla kläder för trädgårdsarbete. Varför släpar du med alla dessa väskor?
– För att din mors gamla kläder är flottiga och alldeles för stora, Olle, – sa jag med sammanbiten röst. – Och barnen behöver rena ombyten.
– Lägg av. Du letar alltid problem där inga finns. Mamma väntar, hon har bakat rabarberpaj, och du sitter här med en min som om du skulle till stupstocken.
Jag teg. Det tjänade inget till. För Olle var en helg hos hans föräldrar det bästa som kunde hända. För honom var det en återgång till barndomen – gå i gamla shorts, dricka mjölk från bondgården och slippa alla ansvar.
För mig var det en evig tentamen i att vara den perfekta svärdottern, ett prov jag gång på gång underkändes hur mycket jag än försökte.
När bilen svängde in på den grusiga vägen bankade hjulupphängningen dovt. Förbi flimrade grå staket, snår av havtorn och likadana trähus. Vår sommarstuga – eller snarare svärmors – utmärkte sig med ett grönmålat staket och ett stort växthus som reste sig som en glaskupol.
Anna stod redan vid grinden. Hon hade ett blåprickigt förkläde på sig och höll en sekatör i handen. Bredvid, på en bänk under äppelträdet, satt svärfar Per och lagade lugnt en gammal radio.
– Äntligen framme! – svärmor öppnade grinden utan att vänta på att Olle skulle stänga av motorn. – Mycket kö? Skynda er att lasta ur, lunchen kallnar. Kajsa, lilla du, du ser blek ut. De har väl slitit ut er i Stockholm. Men här är frisk luft, du piggnar till.
Hon log, men blicken hade redan börjat sin värdering. Den gled över min bomullströja och ljusa jeans. Jag kände igen den. Nu skulle analysen börja: vad kläderna kostat, varför de var så lätt smutsade, varför jag hade smink mig för att åka till landet.
Lunchen gick under Annas taktpinne. Hon öste upp soppa med köttbullar i tallrikarna och gav samtidigt instruktioner för kvällen. Olle åt med god aptit, smackade och höll med.
– Olle, du måste stötta upp hallonhäcken, den är på väg att rasa, – svärmor torkade sig försiktigt om munnen. – Och Kajsa och jag tar hand om landen. Ogräset har skjutit i höjden efter regnen. Om vi inte rensar i dag kommer vi inte åt löken i morgon.
– Men mamma, jag tänkte ta barnen till sjön, – Olle tog sig för en andra bit paj. – Det är så varmt, de skulle kunna bada.
– Sjön rymmer inte, – svarade Anna. – Vattnet är för kallt, barnen blir förkylda. Vi hinner. Först arbete, sedan nöje. Kajsa, är du färdig? Lämna tallrikarna i diskhon, så går vi. Jag har gjort i ordning redskap åt dig.
Jag såg mot Olle, hoppades på stöd. Men han studerade mönstret på sin tekopp. Han gjorde alltid så – drog sig undan och lät mig ensam hantera hans mor.
Inom en halvtimme stod jag på alla fyra mellan långa rader av lök. Solen gassade skoningslöst, värmen trängde igenom kepsen. Jorden var torr och hård, ogräset satt som berget. Bredvid, på en plaststol, satt Anna. Själv rensade hon inte – läkarna hade förbjudit henne att böja sig – men hon höll skarp uppsikt.
– Du måste ta djupare, Kajsa, djupare. Roten ska dras upp med hull och hår, du nyper bara av topparna. Om tre dagar växer allt igen. Och stressa inte, gör noggrant. Vi odlar för oss själva, för barnbarnen. Vill du inte att barnen ska få egna vitaminer, utan kemikalier?
Jag drog upp en stor maskros utan att säga något. Jorden fastnade under naglarna. Min fina manikyr från i torsdags, som kostat en slant, var redan förstörd efter tio minuter. Inombords började ilskan koka. Inte på svärmor – hon var alltid sådan. På Olle. På mig själv. För att jag återigen satt här i smutsen och utförde någon annans vilja medan mina egna helgplaner gick upp i rök.
– Mamma, får jag dricka? – Stina kom springande, röd om kinderna av värmen. Hon hade försökt leka med grannens hund, men den låg och sov i skuggan.
– Ta vatten i huset, det står en kanna på bordet, – sa jag och torkade svetten ur pannan.
– Spring inte in och ut med smuts, – blandade sig Anna i. – Olle! Hämta vatten åt din dotter från brunnen. Och ta med till Kajsa, hon ser alldeles röd ut.
Olle, som just var i färd med att spika en bräda, lade ifrån sig hammaren och gick mot brunnen. Hans rörelser var så saktmodiga att jag fick lust att kasta en hacka på honom.
Vid lördagskvällen kunde jag inte räta på ryggen. Musklerna värkte, handflatorna brände. Vi hade gått över till morotslanden, som krävde akrobatisk precision – de små groddarna var svåra att skilja från ogräset.
– Hur kan man rensa så här? – Anna reste sig och kom närmare för att inspektera. – Du har dragit upp hälften av morötterna, Kajsa! Se här, tomt, och här tomt. Jag bad dig vara uppmärksam. Har du tankarna på annat håll?
Jag stelnade till med en tuss ogräs i handen. Inombords knäppte något. Lugnt, tänkte jag. Hon är bara gammal. Hon menar väl.
– Anna, jag försöker vara noggrann. Groddarna är mycket små, man ser dem dåligt.
– Om du ser dåligt, skaffa glasögon, – snäste hon. – Min Olle kunde rensa perfekt redan som liten. Och du är en vuxen kvinna som inte klarar elementära saker. Ni moderna kvinnor duger ingenting till i hemmet. Bara att göra av med pengar på salonger.
Bakom mig hördes steg. Olle hade just kommit tillbaka från byggvaruhuset med sin far. I handen höll han en glass. En enda. Han slickade de vita dropparna från fingrarna. Till barnen hade han köpt klubbor. Om mig hade ingen tänkt.
– Mamma, varför tjafsar du? – sa han slött och slog sig ner på trappan. – Kajsa gör så gott hon kan. Hon är bara ovan.
– Just det – ovan! – tog Anna vid med förnyad kraft. – Och det måste hon bli annars. Hon åker hit, sätter sig med en bok i solstolen och tror att hon är på semester. Men här måste man jobba. Vi har hållit den här tomten i trettio år, varje meter med våra egna händer. Och hon kan inte ens böja sig.
Jag reste mig sakta. Borstade av byxorna. Smärtan i ryggen sköt som en kniv, men jag rynkade inte pannan. Jag såg på svärmor, på hennes upprörda ansikte. Sedan på Olle, som satt på trappan och åt upp sin glassstrut med blicken i telefonen.
– Jag är färdig, – sa jag tyst.
– Vad då färdig? – Anna slog ihop händerna. – Vem ska göra de tre resterande landen? Det är utlovat regn i natt, i morgon växer allt igen!
– Det får du göra, Anna. Eller din son. Men jag kommer aldrig mer att stå vid de här landen.
Jag vände och gick mot huset. Stegen var tunga, men inombords växte en underlig känsla av befrielse. Som om jag länge burit en tung resväska utan handtag och äntligen släppt greppet.
Inne i huset gick jag direkt till sovrummet. Drog fram väskorna under sängen och började packa. Barnens kläder, sängkläder – allt slängdes i högar.
Olle dök upp i dörröppningen. Han såg förvirrad ut, nästan rädd.
– Kajsa, vad gör du? Mamma sitter och tar hjärtmedicin. Varför var du så elak? Hon är gammal, hon har svagt hjärta.
– Din mamma är stark som en oxe, Olle, – jag drog ihop dragkedjan. – Hon kommer att gräva upp hela trädgården och överleva oss alla. Men min rygg är slut. Packa barnen. Vi åker.
– Vart då? Det är lördag kväll! Köerna in till stan är enorma. Är du galen? För några morötter?
– Jag åker hem. Om du vill, stanna här med mamma och morötterna. Bilen är min, nycklarna har jag. Barnen tar jag med.
Olle ställde sig i dörröppningen.
– Du åker ingenstans. Sluta med hysterin. Lugna dig, vi äter middag, dricker te, och allt ordnar sig. Mamma lugnar sig, hon har kort stubin.
Jag såg på Olle. Lugnt. Utan den panik som annars brukade slå till. Och mindes vad min vän Eva brukade säga: “Han kommer aldrig att ställa sig på din sida.” För honom var jag alltid andrahand – mamma först, och jag skulle stå ut.
– Flytta på dig, Olle.
Jag tog de två tunga väskorna och gick ut i hallen. Barnen satt på soffan i vardagsrummet, tysta och förstod att något ovanligt hände.
– Johan, Stina, ta på er skorna. Vi åker hem till Stockholm.
– Jippi! – Johan hoppade ner och dolde inte glädjen. Livet på landet med farmors ständiga tillsyn – förbud att springa på gräsmattan eller plocka bär utan lov – hade tröttat honom.
Anna stod på verandan med hopknipna läppar. Per bakom henne rökte tyst och såg bort mot träden. Ingen höll oss kvar, ingen bad oss stanna.
Olle följde mig ända fram till bilen. Han försökte fortfarande stoppa mig.
– Du gör ett stort misstag, Kajsa, – sa han lågt medan jag lastade. – Mamma glömmer aldrig det här. Du förstör allt för en småsak.
– Vet du vad, Olle? Du bryr dig inte ett dugg om hur jag har det, – jag stängde bakluckan och vände mig mot honom. – Jag åker aldrig mer till dina föräldrars sommarstuga. Aldrig. Vill du hälsa på dem, gör det. Du kan ta barnen om de vill. Men inte jag. Nu är det slut.
Jag satte mig bakom ratten och startade bilen. Olle stod kvar vid staketet med händerna i fickorna. Han såg ut som en förvirrad pojke som fått en leksak borttagen. Han satte sig inte i bilen. Han stannade på tomten, bredvid sin mamma som redan stod på verandan och gestikulerade.
Vi körde ut genom grinden. I backspegeln såg jag hur hans gestalt, det gröna staketet och växthuset blev mindre och mindre. I bröstet kändes ett tomrum, men också en egendomlig lättnad. Den här kvällen hade förändrat allt.
Vårt äktenskap skulle inte kollapsa i morgon, vi skulle leva vidare. Men den gamla Kajsa – den som alltid stod ut, alltid anpassade sig, alltid offrade sig – den kvinnan fanns inte längre.
Jag tryckte på gaspedalen och bilen rullade fram på grusvägen bort från den där sommarstugan där jag så länge försökt leva efter andras regler.
– Mamma, åker vi aldrig mer till farmor? – frågade Stina tyst från baksätet.
Jag såg i backspegeln. Dottern kramade sin kanin, och Johan väntade på mitt svar.
– Till farmor och farfar får ni åka med pappa om ni vill, – jag växlade upp och styrde ut på asfaltsvägen. – Men jag har andra planer för helgerna framöver.
Längre fram såg jag ljusen från en mack. Jag svängde in för att köpa saft till barnen och en kaffe till mig själv. Det var tio mil kvar till Stockholm, och den biten tänkte jag ta i lugn och ro.
