Majken Larsson gifte sig sent – enligt hennes mors mening – vid trettioett års ålder. Men så blev det, trots att Majken såg hyfsad ut: grå ögon, ljusbrunt lite lockigt hår till axlarna och ett vänligt leende.
– Du borde ha letat efter en man tidigare, men du pluggade och var för blygsam. Dina väninnor valde ut de bästa friarna, – muttrade Greta Svensson, Majkens mor. – Nu får du ta det som blir över. Jag gillar inte din beundrare Erik. Han verkar enkel med föräldrar från landet, men dryg som få… Vad är det med honom?
Erik hade verkligen ett besvärligt temperament – maktlysten, högfärdig och intolerant. Men det visade sig först när Majken väl gift sig med honom. Först höll Erik sig i skinnet, uppvaktade fint, gav blommor och var uppmärksam.
När den första romantiska tiden i äktenskapet var över, började maken visa sitt rätta jag. Han kom med oförskämda anmärkningar om allt möjligt, utan att tänka på att hans stränga, undervisande ton kunde såra henne. Men Majken försökte, ville rädda äktenskapet, lyssnade på mannen, arbetade på ett arkitektkontor, var respekterad på jobbet och hann med allt hemma. Erik bara rynkade pannan och tog ut sitt dåliga humör på henne.
De fick en son, Sven, och när pojken blev sjuk och inte sov om nätterna, drog sig Erik undan och sov i andra rummet för att inte bli störd.
När Sven var fyra år skildes föräldrarna. Majken, trött på makens karaktär, bestämde sig för att uppfostra sonen ensam. Erik gick med på skilsmässan med en lätthet som sårade Majken mest av allt. Det visade sig senare att han redan hade någon att gå till. Som tur var flyttade Erik snart med sin nya fru till en annan stad – det blev lättare för Majken, åtminstone slapp hon att stöta på honom på gatan.
All sin ömhet lade Majken på sin ende son, Sven.
– Majken lilla, – sade hennes mor ofta, – du är fortfarande ung och söt. Du kunde gifta om dig, eller åtminstone hitta en vän…
Men Majken lyssnade inte på Greta. Hon arbetade flitigt för att försörja sonen med allt han behövde. Hon sparade på allt för att kunna lägga undan till Svens utbildning och hans bröllop, och förnekade sig själv allt. Underhållet från mannen var mycket blygsamt.
Sven växte upp, skötte sig bra i skolan och tog privatlektioner under gymnasiet för att förbereda sig för högskolan. Majken fick honom intresserad av sitt yrke, och när han slutade skolan visste han att modern ordnat så att han fick börja på samma arkitektkontor.
– Snart går jag i pension, och du kommer som nyutexaminerad! Jag har pratat med direktören. Han känner vår familj länge och lovade att anställa dig… – gladde sig Majken.
Sven kom hem och började genast arbeta på arkitektkontoret där hans mor arbetat i många år.
– Jag ska inte göra dig besviken! – kramade han henne. – Om du snart får vila… En generationsväxling!
Ett år senare gick Majken i pension – hon hade precis fyllt femtiofem. Vid det laget hade Sven träffat Maja, en söt blondin med kurvor och smala ben. Han var huvudstupa förälskad, och paret förberedde bröllop.
Majken gladde sig åt sin son. Men en sak bekymrade henne – hennes mors försämrade hälsa. Greta Svensson hade firat sin åttioårsdag, och allt oftare stannade en ambulans utanför hennes port. Majken bodde hos modern när hon mådde extra dåligt, skyndade sedan hem, men besökte henne varje dag med mat och mediciner. Greta frågade om de unga, om vädret och Majkens egen hälsa.
– Snart går jag bort, min dotter, – sade Greta. – Men jag är orolig för dig. Inte för Sven – han har en fru. De är unga och starka. Men du har hela livet uppfostrat Sven, slitit, sparat till bröllopet, och vi gav pengar till en bil med dig. Allt för honom. Du har varken gift om dig eller rest till varma länder… Jag tycker synd om dig. Och nu har jag varit sjuk i två år – du tar hand om mig igen.
– Nej, mamma, jag ångrar inget… Sven är mitt ljus i tillvaron, – började Majken.
– Just precis, ljus i tillvaron, men så får det inte vara. Du har skämt bort honom… Det har gått ett halvår sedan bröllopet – de har inte hälsat på mig en enda gång. Trots att de vet att jag ligger på min sista tid… Och de kommer inte till dig heller. Är det rätt? – oroade sig farmor Greta.
– Men mamma, de är i smekmånad. De har inte tid för oss. Dessutom arbetar de… – försvarade Majken sonen och svärdottern.
– Nej, – skakade Greta på huvudet. – Det är fel. En mor är en mor. Och allt du gjort för honom… Man får inte glömma. Varken i sorg eller glädje… Du har skämt bort honom.
Majken teg. Hon ringde Sven och bad honom komma till farmor, eftersom hon mådde dåligt.
Sven kom med Maja. De satt hos Greta i en halvtimme, drack te och skyndade sig hem. De bodde hos Majas föräldrar i ett hus.
Farmor Greta dog. Majken grät, sörjde sin mor och lite sig själv. Moderns ord hördes allt oftare på långa kvällar när hon satt ensam vid fönstret och mindes hur sonen brukade komma hem från jobbet – de åt middag och utbytte nyheter. Nu var hon ensam.
Men Majken tog sig samman och började arbeta på en förskola, till allas förvåning.
– Du har högskoleutbildning – och nu ska du skura golv? I pensionsåldern… – sade grannarna. Hon svarade: – Det gör inget. Jag har hela livet suttit vid ritbordet. Jag måste röra på mig. Min mamma arbetade som dagisfröken i sin ungdom – jag gick gärna till henne efter skolan.
Majken hade en liten pension – alla besparingar gick till sonen. Även om hon var van att leva enkelt, ville hon nu ha lite mer frihet. Arbetet tog kraft och tid, men hon hade ingen tid att vara ensam. Dessutom bestämde hon sig, på grannens inrådan, att gå med i en kör i bygdegården – hennes liv blev mycket roligare.
Hon höll sig sysselsatt för att inte störa Sven och Maja, fast hon blev sårad när sonen sällan ringde – bara om det var nödvändigt – och ännu mer sällan kom på besök.
Ibland grät Majken på kvällarna med albumet fullt av barndomsfoton. För att inte känna sig ensam lät hon framkalla sina favoritbilder – där de var tillsammans – i stort format, satte dem i ramar som tavlor och hängde upp dem över hela lägenheten.
Hon stannade ofta vid fotona och rörde vid sonens ansikte och log. Ibland tyckte hon att han log tillbaka. Sedan väntade hon på ett samtal – glädjen när han någon gång tittade in för en kopp te eller för att hämta sina saker.
Sven stannade sällan länge. Han lade inte märke till de inramade fotona förrän en dag. När han äntligen såg dem stannade han, tittade på sin mor och frågade förvånat:
– Varför har du satt upp dem?
– Åh, – tvekade Majken, – jag är inte ung längre – jag minns den tiden, den allra bästa, när du var liten…
Sven nickade och skyndade hem till Maja utan att förstå moderns “nycker”. Men det var som om Gretas ande hjälpte Majken från ovan. Hon fick också en vän i kören.
– Men Majkan, vi har bara tre karlar i kören – och du har lurat en av oss! Vi har försökt i åratal, men du fick honom att bli kär på nolltid! – skrattade körmedlemmarna. – Det är vad det betyder att vara ny!
Alla skrattade, och den förälskade Nils Bergström kysste Majkens hand när han följde henne hem efter repetitionerna.
Majken tog inte vänskapen på alltför stort allvar, men tog vänligt emot den sextiofemårige solistens uppvaktning. Han var ihärdig och avgudade nästan Majken.
– Majken, du anar inte så skönt det är med dig. Du är klok, kan lyssna, är lugn och vacker.
– Ja, ja… Du behöver inte berömma mig – annars blir jag högfärdig. Jag tror dig – och jag kan säga samma sak om dig. Du är så begåvad. Du borde uppträda på stora scener.
– Jag har länge velat sluta med konserterna. Man kan sjunga hemma vid festbordet – mina barn lyssnar gärna. Men jag kom till kören för tio år sedan när jag blev änkling – kvällarna var outhärdliga ensamma. Här har vi en duktig ledare, framträdanden, små firanden. Nu tänker jag inte gå – jag vill vara nära dig.
Majken gick hem, tittade på fotona och suckade. Sven ringde fortfarande sällan – inget kunde ersätta den kontakten, varken sång, arbete eller vänliga bekanta.
Men hon höll ut och gladde sig åt sonens sällsynta besök. På sista tiden började han antyda att det vore bra att sälja farmors lägenhet för att hjälpa dem att köpa en egen bostad.
– Trivs ni inte med hennes familj? – frågade Majken oroligt.
– Jo, det går bra, men Maja vill ha en egen lägenhet, – tvekade Sven.
– Då är ni välkomna att flytta in – redan i morgon! – sade Majken. – Det är en liten tvåa från miljonprogrammet, men för er unga familj räcker det nog.
– Verkligen? – lyste Sven upp. – Du är världens bästa mamma! Jag skyndar mig att berätta för Maja. Nu har vi en egen lägenhet!
– Ett ögonblick, – hejdade Majken. – Lägenheten förblir min. Jag tänker inte skriva över den än. Men ni kan bo här och skaffa mig barnbarn.
Sven gick. Snart flyttade han och Maja in i farmors mysiga lägenhet. Som modern bett föddes ett år senare en dotter till glädje för alla, särskilt för föräldrarna.
Majken hade slutat på förskolan – hon insåg att det var dags att ägna sig åt barnbarnet och åt sig själv. Hennes beundrare Nils Bergström var så ihärdig att han till slut övertalade henne att bo ihop – de blev ett par som levde i två lägenheter.
Majken hade vant sig vid rollen som farmor och fru. Hon förvånades över hur snabbt livet förändrats. Hon tackade Nils för “andra våren”, och han gladde sig åt kärleken tackade ödet för mötet.
Det gick bra för den unga familjen. Sven blev mer uppmärksam och tittade in oftare. En dag tog han upp frågan om byte av lägenheter.
– Vi ska få ett andra barn, mamma, – började han.
– Ja, jag vet – och jag är glad, – log Majken.
– Maja ber mig prata med dig om att du flyttar till farmors lägenhet, och vi flyttar hit. Er är rymligare – tio kvadratmeter större, ett äldre stenhus. Det skulle passa oss bättre med två barn…
– Men varför ber Maja alltid via dig och inte själv? – log Majken. – Vet hon att jag inte kan säga nej till dig? Varför skulle inte hon övertala sina föräldrar att bo i farmors lägenhet så ni får deras rymliga hus? Hon är enda barnet – barnen skulle få det bra!
Sven rodnade och gick. Majken skyndade sig inte att glädja sonen. Hon hade vant sig vid sin lägenhet – varje sak fanns på sin plats. Hon skulle hitta en nål med förbundna ögon.
Då kom Gretas ord tillbaka: “Du har skämt bort honom.” Majken bestämde sig för att inte stressa. Ett andra barnbarn föddes – ännu en flicka, till glädje för hela familjen. Flickorna växte upp tillsammans, delade ett litet rum och hälsade på varannan helg hos farmor Majken eller hos Majas föräldrar. Där hade de utrymme – gård, trädgård med lusthus, gunga och bär.
Majken och Nils bodde ihop i hennes lägenhet och hyrde ut hans för att få mer pengar. De älskade teater och små resor – därför flyttade de ihop.
Först tolv år senare, när Nils gick bort, flyttade Majken till sin mors lägenhet – hennes eget barndomshem.
– Klart, – sade hon till sonen. – Ta vår lägenhet och bo där. Mig räcker den lilla. Jag har rest och sjungit färdigt. Nu sitter jag hemma och väntar på flickorna och er. Hoppas ni inte överger mig.
Sven kramade henne och hjälpte henne att flytta in i de barndomsbekanta väggarna efter en liten renovering.
Majken ändrade inget i inredningen – bara hängde upp stora foton av sonen, modern och sig själv som ung. På bordet stod ett porträtt av Nils.
– Nu är vi alla här tillsammans, – log hon ljust och lugnt. – Vad mer kan jag önska? Hemmets väggar och värmen från mina kära.
Barnbarnen hälsade på. Flickorna älskade att sova över hos farmor i sitt gamla lilla rum – de pratade länge med skratt och skämt.
– Nu, flickor, dags att sova! – kommenderade farmor från vardagsrummet. – Skator… I morgon ska vi upp tidigt. Jag ska lära er att baka pannkakor. Ni blir snart brudar – jag kommer att examinera er i matlagning!
