Den natten skulle Gunilla Lindgren för sista gången sova bredvid Mynta. På morgonen skulle hunden ha körts till en bondgård, men klockan fyra dök en man upp i trappuppgången. Han visste att bageriets anställda ibland fick ut lönen i kontanta kronor.
Gunilla var fyrtiosju år. Hon arbetade nattpass på ett bageri i Göteborg och hyrde en liten lägenhet i Majorna.
Mynta hade hon hittat bunden vid ett övergivet garage. Av en mager hund växte en kraftig grå tik som folk undvek bara för utseendets skull.
Den nya hyresvärdinnan stelnade till när hon fick se hunden.
– Det står ingenting om någon hund i kontraktet.
– När vi skrev på var hon liten.
– Antingen flyttar hunden, eller så förlänger jag inte kontraktet.
Gunilla fick tag i en bonde i Skaraborg. Han lovade en stor tomt och en hundkoja. Men på fotot bakom honom såg hon en kort kedja.
Hela kvällen tvekade hon.
Klockan fyra på morgonen kom hon hem från bageriet. Lampan i trappuppgången var släckt.
Mynta väntade som vanligt innanför dörren. Just som Gunilla öppnade dörren, reste sig en man från en mörk vrå. Hon kände igen en före detta anställd på bageriet, nyligen avskedad för stölder.
– Ge mig handväskan.
– Det finns ingenting i den.
– Jag vet att de fick lön i dag.
Han kom närmare.
Mynta gick ut i trappuppgången och ställde sig framför Gunilla. Hon anföll inte. Hon sänkte bara huvudet.
Mannen slog till Gunilla på armen. Mobilen föll i trappan.
Mynta skällde till.
Nere i trappan öppnades en grannes dörr.
Mannen slet åt sig handväskan och rusade ner. Mynta sprang efter.
Gunilla tog upp mobilen och hörde en duns.
När hon kom ner stod mannen vid källardörren. Mynta stod framför honom.
Men hon tittade inte på tjuven. Hon nosade på springan under den låsta dörren och gnydde.
Från källaren hördes dämpade knackningar.
– Vem är det?
– Snälla … släpp ut mig …
Det var ett barns röst.
Plötsligt rusade mannen mot utgången. Grannen försökte stoppa honom, men han slet sig loss.
Gunilla ringde polisen och fastighetsskötaren.
Källardörren var låst med ett nytt lås. Medan Gunilla väntade på hjälp låg Mynta vid springan och gnydde stilla, så att barnet skulle veta att det inte var ensamt.
Efter tjugo minuter öppnades dörren. Innanför satt en nioårig pojke, bageriägarens barnbarn.
Det visade sig att den tidigare anställde hade mött honom utanför huset, lurat in honom i källaren och tänkt tvinga hans mormor att komma med pengar. Men Gunilla hade kommit hem tidigare än han väntat sig.
Mannen greps samma dag på busstationen. Gunillas handväska hittades i hans bil.
Nästa morgon kom hyresvärdinnan själv.
– Jag hörde om natten. Hunden kan stanna.
Gunilla såg länge på henne.
– I går var hon ett problem.
– Jag har ändrat mig.
– Och jag har ändrat mina planer.
Inom en månad hittade Gunilla en liten del av ett hus i Majorna. Köket var gammalt, golven knarrade, men på gården växte ett äppelträd.
Hon ringde själv till bonden.
– Jag tar inte med Mynta.
– Varför inte?
– Därför att det fanns en kedja på fotot bakom dig.
Bageriägaren hjälpte till med depositionen.
– Det är inte för att din hund räddade mitt barnbarn, sa hon. Utan för att du själv inte sprang därifrån.
Efter händelsen var pojken rädd för källare och mörka trappuppgångar. En psykolog föreslog att han gradvis skulle återvända till vanliga platser.
Första gången gick han ner i bageriets källare tillsammans med Mynta. Hunden gick långsamt och lät honom hålla handen på halsbandet.
Efter några månader ritade pojken Mynta i en skoltävling. Han kallade bilden ”Ljus bakom låsta dörrar”. Gunilla hängde upp den i köket.
Första kvällen på den nya gården kom Mynta med ett nedfallet äpple och lade det vid Gunillas fötter.
– Bra, skrattade kvinnan. Halva hyran får du betala i äpplen.
Det fanns ingen plats för en kedja på den gården.
