Mormor! ropar Mattis. Vem har gett dig tillstånd att ha en varg i byn?
Ella Stefansdotter brister i gråt när hon ser det raserade staketet. Hon har redan flera gånger stöddat upp det med plankor och försökt laga de murkna stolparna, i hopp om att staketet skulle hålla tills hon samlat ihop tillräckligt med pengar från sin lilla pension. Men det var förgäves! Staketet har fallit.
I tio år har Ella klarat gården själv, sedan hennes älskade make, Per Andersson, gick bort. Han hade guld i händerna. Så länge han var vid liv behövde hon aldrig oroa sig. Per var en riktig allkonstnär, både snickare och möbelsnickare.
Han gjorde alltid allt själv, så det var aldrig någon idé att kalla på någon hantverkare. Hela byn respekterade honom för hans vänlighet och flit. Tillsammans levde de lyckliga under 40 år, bara en dag ifrån sitt jubileum. Det välskötta huset, trädgårdens rika grödor, den prydliga boskapen allt detta var resultatet av deras gemensamma slit.
Deras enda son, Egon, var deras stolthet. Sedan han var liten hade han vant sig att hjälpa till; man behövde aldrig be honom två gånger. När mamman kom hem trött från mejeriet, hade Egon redan hunnit ta in ved, hämta vatten, tända spisen och ge djuren mat.
Per kom hem från jobbet, tvättade sig och satte sig på farstukvisten för att ta en snus medan hustrun lagade kvällsmaten. På kvällarna åt hela familjen tillsammans och pratade om dagens händelser. De var lyckliga.
Tiden gick obönhörligt, och bara minnena blev kvar. Egon växte upp och lämnade hemmet, flyttade till Stockholm, tog examen och gifte sig med stadsflickan Linnea. De bosatte sig i huvudstaden. Först brukade Egon komma hem över semestern, men sedan övertalade frun honom att resa utomlands i stället så blev det varje år. Per blev irriterad på sonen, och förstod inte valet.
Var har vår Egon egentligen slitit så han måste vila utomlands? Det är säkert Linnea som har fått in honom på detta. Vad ska han med de där resorna till?
Fadern saknade honom, modern sörjde. Men vad fanns att göra? Det var bara att leva och hoppas på livstecken från sonen. Men en dag blev Per sjuk. Han ville inte äta och försvagades allt mer. Läkarna skrev ut mediciner men till slut skickade de hem honom för att dö. På våren, när skogen fylldes av fågelsång, dog Per.
Egon kom till begravningen och grät, ångrade att han aldrig hann träffa sin pappa en sista gång. Han stannade en vecka i barndomshemmet och åkte sedan tillbaka till stan. Under de senaste tio åren har han bara skrivit tre brev till sin mor. Ella blev ensam kvar. Hon sålde kon och fåren till grannarna.
Vad skulle hon nu med dem? Kon stod länge vid grinden och lyssnade på Ellas gråt. Ella stängde in sig i sitt innersta rum, höll för öronen och grät.
Utan en mans händer gick gården utför. Taktet läckte, plankorna på farstukvisten gav vika, källaren svämmade över Ella försökte göra allt hon kunde. Hon lade undan av sin pension för att anlita någon hantverkare, ibland försökte hon laga saker själv hon hade ju vuxit upp på landet och kunde det mesta.
Så har åren gått, med nöd och näppe har hon klarat sig, tills nästa olycka drabbade henne. Ella Stefansdotter började plötsligt se mycket dåligt, trots att hon aldrig haft problem med synen förut. Hon gick till lanthandeln och kunde knappt urskilja priserna. Några månader senare såg hon knappt butiksskylten längre.
Distriktssköterskan kom, undersökte henne och insisterade på en kontroll på sjukhuset.
Ella, vill du bli blind? De kan operera dig så du får synen tillbaka!
Men Ella var rädd för operation och vägrade åka. Efter ett år såg hon nästan ingenting. Men hon var inte alltför bekymrad.
Vad ska jag med syn till? Jag ser ändå inte på TV, bara lyssnar. När de läser upp nyheterna förstår jag. Hemma hittar jag ändå på känsla.
Ibland oroade hon sig ändå. Det hade blivit fler oärliga människor i byn på senare år. Ofta kom tjuvar och smög in i övergivna hus och tog allt de såg. Ella önskade att hon åtminstone haft en ordentlig hund som kunde skrämma bort objudna gäster med sitt skall.
Hon frågade jägaren Simon:
Vet du om skogsvaktaren har några valpar? Jag behöver en, vilken som helst. Jag kan uppfostra den
Simon, en lokal jägare, såg nyfiket på henne.
Ella, vad ska du med jakthundsvalpar till? De ska vara i skogen. Jag kan fixa en riktig schäfer åt dig från staden.
En schäfer är säkert väldigt dyr
Dyrare än pengar är den inte, Ella.
Nåväl, hämta en då.
Ella räknade sina sparade kronor och trodde det skulle räcka till en bra hund. Men Simon var en opålitlig man som ständigt sköt upp löftet. Ella skällde på honom för hans tomma prat, men innerst inne tyckte hon synd om honom. Han var olycklig utan familj och barn. Hans enda sällskap var flaskan.
Simon, jämngammal med Egon, blev kvar i byn. Han trivdes aldrig i stan. Hans riktiga passion var jakten. Ibland försvann han i skogen i dagar.
När jaktsäsongen var över gjorde han allt möjligt hos folk grävde potatisland, snickrade, lagade maskiner. Allt han fick av de gamla damerna spenderade han direkt på sprit.
Efter varje fylla drog han sig till skogs svullen, sjuk och ångerfull. Men efter några dagar återvände han med svamp, bär, fisk, kottar. Allt såldes billigt, pengarna försvann direkt. Han hjälpte också Ella med sysslorna, mot betalning. Och när nu staketet rasat måste hon än en gång be honom om hjälp.
Hunden får vänta, suckar Ella. Jag måste ju betala Simon för staketet, och slantarna räcker knappt.
Simon kom inte tomhänt. I hans ryggsäck rörde sig något förutom verktygen. Leende ropade han på Ella.
Kom och titta vad jag har tagit med! sa han och öppnade ryggsäcken.
Ella kände försiktigt efter och fann ett litet fluffigt huvud.
Simon, har du tagit med en valp åt mig? utbrast hon förvånat.
Den bästa av de bästa. En äkta schäfer, mormor.
Valpen pep och försökte ta sig ur väskan. Ella fick panik:
Men pengarna räcker bara till staketet!
Du kan inte ta tillbaka honom nu, Ella! Vet du hur många tusen jag betalat för den här hunden?
Vad göra? Ella fick lomma till affären, där expediten gav henne fem flaskor brännvin på krita och antecknade Ellas namn i byboken.
Till kvällen var staketet lagat. Ella bjöd Simon på rejäl middag och ett litet glas. Uppmuntrad av sin dryck började han förklara, pekandes på valpen som rullat ihop sig vid spisen.
Du måste mata honom två gånger om dagen. Och köp ett rejält koppel han växer sig stark. Jag kan mina hundar.
Så fick Ella en ny hyresgäst Bamse. Hon fäste sig snabbt vid honom, och han besvarade hennes kärlek. Varje gång Ella gick ut för att mata Bamse skuttade han glatt och ville slicka henne i ansiktet. Bara en sak oroade henne hunden växte sig enorm, som en kalv, men lärde sig aldrig att skälla. Det bekymrade Ella.
Ack, Simon! Lurendrejare! Du sålde mig en oduglig hund.
Men vad skulle hon göra? Man kan inte kasta ut en snäll själ. Han behövde inte ens skälla. Grannarnas hundar vågade knappt gläfsa åt Bamse som efter tre månader nådde nästan till Ellas midja.
En dag kom Mattis, lokal jägare, till byn för att handla salt, tändstickor och bunkra inför vinterns jakt. Förbi Ellas hus stannade han tvärt vid åsynen av Bamse.
Mormor Ella! utbrast Mattis. Vem har gett dig tillstånd att hålla en varg i byn?
Ella höjer händerna mot bröstet, förskräckt.
Herregud! Så dum jag har varit! Den där Simon lurade mig! Sa att det var en äkta schäfer
Mattis rådde henne bestämt:
Ella, han måste ut i skogen. Annars kan det gå illa.
Tårarna fyllde Ellas ögon. Så smärtsamt att skiljas från Bamse! En vänlig, snäll best om än varg. Men på sistone var han orolig och slet i kedjan. Folket i byn såg på honom med skräck. Hon hade inget val.
Mattis släppte ut vargen långt i skogen. Bamse svängde med svansen och försvann. Ingen såg honom mer.
Ella sörjde sin trofaste vän, och förbannade den listige Simon. Men han ångrade sig själv han hade ju velat väl. En gång, när han strök omkring i skogen, hade han stött på björnspår. Han hörde ett klagande pip från buskarna. Simon skulle just gå därifrån där det finns björnungar finns ofta björnhonan men lätena var annorlunda.
Han såg in i ett gryt. Där låg en död varghona bland sönderslitna valpar, offer för björnen. Endast en liten unge hade klarat sig, gömd under rötterna.
Simon tyckte synd om föräldralösa vargungen, tog med sig den. Till slut tänkte han ge den till Ella, så hon kunde ta hand om den tills den sprang ut i skogen igen. Då skulle han hämta en riktig hund istället. Men så kom Mattis och allt sprack.
Simon gick flera dagar runt Ellas stuga utan att våga knacka på. Vintern rasade utanför. Ella eldade i kaminen för att inte frysa om nätterna.
Plötsligt knackade det på dörren. Ella skyndade sig att öppna. På trappan stod en man.
God kväll, mormor. Kan jag få sova här inne? Jag var på väg till byn intill, men gick vilse.
Vad heter du, kära du? Jag ser så dåligt.
Boris.
Ella rynkade ögonbrynen.
Tror inte att någon Boris bor i byn
Jag har precis köpt ett hus här. Skulle bara titta till det, men bilen fastnade. Fick gå till fots, och nu är det snöstorm!
Du köpte gamle Daniels hus alltså?
Han nickade.
Just det.
Hon släpper in främlingen, sätter på tevatten. Hon märker inte hur girigt han sneglar på vitrinskåpet, där det är vanligt att spara pengar och smycken på landet.
När Ella är upptagen vid spisen börjar gästen rota i vitrinskåpet. Ella hör att det gnisslar.
Vad gör du där, Boris?
Det har ju varit penningreform! Jag hjälper dig att bli av med gamla sedlar.
Ella spänner sig.
Ljuger du. Någon reform har inte varit. Vem är du egentligen?
Mannen rycker fram en kniv och trycker den mot hennes haka.
Håll tyst, kärring. Fram med pengarna, guldet, maten!
Ella grips av skräck. Framför henne står en förbrytare. Hennes öde verkar avgjort
Men plötsligt slås dörren upp. En enorm varg rusar in och hoppar på tjuven. Han skriker, men halsduken skyddar mot bettet. Rånet rycker fram kniven och hugger Bamse i skuldran. Vargen hoppar undan, och tjuven gömmer sig ut i natten.
Just då var Simon på väg mot Ellas stuga för att be om förlåtelse. Utanför ser han en man rusa iväg med kniven höjd. Simon kastar sig in till Ella, där Bamse ligger blodig på golvet. Simon förstod genast och rusade till polisen.
Rånaren grips och döms.
Bamse blir byns hjälte. Folk kommer med mat, och hälsar honom. Han är aldrig mer kopplad fri som vinden men återvänder alltid till Ella och Simon efter skogsturer.
En dag står en svart Volvo utanför huset. På gården hugger någon ved. Det är Egon, Ellas son. När han får syn på sin gamle bekant öppnar han famnen.
På kvällen sitter alla runt köksbordet, och Ella strålar av lycka. Egon övertalar henne att komma till stan för operation, så hon kan se igen.
Nog är det bäst suckar Ella. I sommar kommer barnbarnet, och honom vill jag se. Simon, ta hand om huset och Bamse. Lovar du?
Simon nickar. Bamse ligger nöjd vid spisen med huvudet på tassarna. Hans plats är här, bland vänner.
Följ sidan om du vill läsa fler sådana berättelser. Kommentera gärna med dina tankar och visa uppskattning med en gilla!
