Hur skulle jag kunna lägga en sådan börda på er? Inte ens min far och Inga ville ta hand om honom.
Märta, min dotter, tänk dig för! Vem är det egentligen du vill gifta dig med? utbrast mamma och ordnade slöjan över mitt hår.
Förklara åtminstone varför du inte är nöjd med Daniel? sa jag förvirrat, tagen av hennes tårar.
Ja, hur tror du själv? Hans mamma jobbar som kassörska och är otrevlig mot alla. Hans pappa bara försvann när Daniel var liten och levde som han behagade.
Farfar drack också, och mormor jagade honom genom hela byn. Så vad gör det?
Din farfar var ändå en respekterad man han satt med i bygderådet.
Fast det gjorde inget lättare för mormor. Jag minns än idag, trots att jag var liten, hur rädd hon ibland var för honom. Men mamma, Daniel och jag kommer ha det bra. Man ska inte döma folk efter deras föräldrar.
Vänta du bara tills barnen kommer, då får du förstå! sa mamma upprört, och jag suckade bara.
Det är inte lätt när ens mamma aldrig ändrar uppfattning. Men Daniel och jag slog till på ett fint bröllop ändå, och började vårt liv tillsammans. Som tur var fanns det ett litet hus efter hans farfar och farmor, de där försvunna föräldrarna.
Daniel rustade upp huset bit för bit tills det tillslut blev nästan som en modern villa, som jag brukar kalla det. Med alla bekvämligheter vi kunde både skratta och mysa. Han är verkligen fantastisk, min Daniel. Hur kunde mamma prata så illa om honom?
Ett år efter bröllopet fick vi sonen Oskar, och efter fyra år dottern Elin. Men alltid när barnen blev sjuka eller ställde till med något, dök mamma upp direkt med sitt Vad var det jag sa! Och alltid tillade hon: Små barn, små bekymmer! Vänta bara, de här generna…
Själv försökte jag ignorera hennes klagande, mest av vana, tror jag. Hon var besviken att dottern gift sig utan familjens välsignelse.
Mamma vill alltid bestämma bäst själv. Men även om hon efter ett tag accepterat Daniel, skulle hon aldrig öppet säga det. Hon kunde aldrig erkänna att hon haft fel. Hon älskade egentligen barnbarnen, och skulle säkert gått genom eld för dem.
Men ibland oroade jag mig ändå för de där stora bekymren. Barnen växte ju Oskar tog studenten och skulle flytta till Uppsala för att plugga på universitet där, bara några timmar bort, drygt 140 kilometer.
Men för ett mammahjärta känns 140 kilometer som avståndet mellan jorden och Merkurius. Alldeles för långt!
De första nätterna kunde jag inte sova. Vad gjorde min Oskar? Hade han ätit ordentligt? Vad om någon var elak mot honom? Tänk om Uppsala förstörde min godhjärtade son.
Först bodde han i studentkorridor för landsbygdspojkar. Men jag kunde inte stå ut och övertalade Daniel att hyra en lägenhet åt honom i stan. Oskar lovade att han skulle betala lite själv och började jobba extra, något på nätet smart är han alltid!
Jag åkte till Uppsala nästan varje helg kollade att han hade det bra, städade och lagade mat, även om hans lägenhet var spegelblank. När han bodde hemma städade han aldrig, snarare tvärtom, alltid kaos. Men nu åt han nyttig mat, hemlagad han också ångkokta köttbullar, långkok. Oskar är verkligen min smarta son!
Till slut blev Daniel irriterad på mina ständiga resor.
Märta, släpp taget om Oskar! Låt pojken andas! Och du har knappt tid för mig längre! Går jag till Gunilla postbud, kanske du lär dig!
Han skämtade, förstås, men jag blev ändå lite rädd. Hur skulle jag klara mig utan min Daniel? Han hade ju rätt det var dags att låta pojken pröva sina egna vingar.
Så småningom slutade jag kvittra runt Oskar. Jag gav honom frihet, och lät honom vara självständig. Det var svårt men helt i onödan, skulle det visa sig.
Så en dag ringde de från studentdekane och berättade att Oskar missade lektioner och riskerade bli avstängd! Det kunde inte vara sant min Oskar? Jag tog ledigt, rusade till Uppsala, nu kunde inte ens Daniel stoppa mig.
Oskar hade inte hunnit gömma orsaken till skolproblemen. Förutom honom, fanns i lägenheten en ung kvinna, Lovisa, och dessutom ett litet barn, en pojke, knappt ett år.
Jag fattade direkt flickan med barnet försökte snärja min son. Nu för tiden händer sånt. Men ändå han var inte mogen att gifta sig och ta hand om någon annans barn! Dessutom såg Lovisa knappt ut att vara 18.
Trots stormen inom mig var jag lugn. Hälsade på Lovisa och slog mig ner med Oskar i köket.
Oskar, är du kär? frågade jag med ett leende som nog såg mer ut som en grimas.
Ja mamma, väldigt! sa han.
Hur blir det med studierna? frågade jag försiktigt.
Jag vet att jag halkat efter, men allt löser sig. Det är en speciell period nu. Men mer vill jag inte berätta, mamma. Kanske senare när du lärt känna Lovisa bättre.
Jag visste inte vad jag skulle göra för att inte förlora sonen, så jag tog ett steg tillbaka och åkte hem.
Det är ditt fel! sa jag till Daniel, frihet åt Oskar! Ser du nu vad som händer?
Och vad är det som har hänt egentligen? undrade optimisten Daniel. Vad är det för fel med ett färdigt barn? Om Oskar bryr sig så är det väl inte fel?
Du tänker bli morfar till någon annans barn?
Varför inte? Märta, jag förstod när jag blev förälder att en dag skulle jag bli morfar.
Men inte till ett främmande barn!
Märta, ibland känns det som om du inte är dig själv. Ett barn är aldrig främmande. Tänk på det.
Han gick och lade sig, och jag gick runt i vårt tomma sovrum hela natten. Först var jag arg på allt och alla, på livet som ställde till sånt, på Lovisa, på sonen som gick på det, och på Daniel för att han tog deras parti. Men till slut insåg jag att Daniel, som vanligt, hade rätt.
Barnet hade ju inte gjort något. Och Lovisa troligen inte heller, livet kan vara svårt ibland. När morgonen kom, hade jag gråtit ut alla tårar och kröp ner till Daniel i vardagsrummet.
Förlåt mig, Daniel. Jag bara älskar er alla så mycket!
Kom hit, tokiga älskling! sade han och lyfte på täcket.
Vi somnade, och jag kände mig lycklig. Ska jag bli mormor nu? Vad gör det? Pojken Erik heter han var hur söt som helst.
Men saker blev ändå inte så enkla. Efter ett tag berättade Oskar att han skulle övergå till kvällsstudier och att han och Lovisa tänkte gifta sig.
Jag bestämde mig att vänta lite innan jag reagerade vi åkte till Uppsala och Daniel följde med. Han skulle nog styra upp allt. För nu ville jag egentligen bråka, rejält. Drev för ett helt år!
Lovisa mötte oss, torkade en tår och sa:
Förlåt mig. Jag vill inte att Oskar gör så här, men han ger sig inte.
Ger sig är för lite sagt, sa Daniel och tog av sig skorna, men han är ingen dumskalle heller. Har han bestämt sig, så måste det vara rätt. Nu tar vi ett snack.
Vi slog oss ner i köket. Oskar var ute, men skulle komma snart.
Oskar är och köper mjölk, han kommer strax, sa Lovisa.
Varför ber du hela tiden om ursäkt? undrade Daniel, vi har faktiskt inte anklagat dig för något. Men bjud gärna på kaffe, dina gäster är slitna.
Lovisa rodnade och Daniel himlade med ögonen, vilket fick Lovisa att le. Jag såg att Daniel redan gillat henne och suckade.
När kaffet ångade i kopparna och Daniel åt sitt tredje hembakta kanelhjärta inte lätt att hitta bland dagens unga! och jag visste att Oskar definitivt inte bakat, kom min son hem.
Oskar såg allvarlig ut, men det var något nytt i hans blick, något vuxet och beslutsamt. Jag förstod att vi nu var i händerna på en riktig vuxen son.
Så ni tänker gifta er? frågade Daniel när vi satt oss.
Ja, och det är inte uppe för diskussion, sa Oskar bestämt.
Okej. Men varför skynda? Väntar ni barn?
Nej! sa Lovisa och rodnade.
Jag fick en galen tanke kanske de ännu inte ens tagit det steget. Omöjligt, men ändå…
Vad är det då som är så bråttom?
Annars tar socialen Erik till fosterhem, sa Lovisa med sänkt röst.
Varför skulle de ta honom? undrade Daniel.
Hans mamma gick bort, viskade Lovisa och hennes läppar darrade.
Lovisa, du behöver inte förklara något! sa Oskar. Mamma, pappa, jag ber er förstå och acceptera. Resten är vår sak.
Vänta, Lovisa, sa Oskar, om vi ska vara en familj nu hör det till att du berättar.
Hon berättade, och det var tungt. Hon och Erik var syskon samma mamma, olika pappor. Mamman dog i fängelse, av ett medfödd hjärtfel. Hennes liv hade varit svårt, eruptivt, sade Lovisa. Hon hade krockat, dömts, och efter skilsmässa med Lovisas pappa levde Lovisa hos honom och hans nya fru Inga, som blev som mamma för Lovisa. Men så blev mamman kär igen, och fick Erik. Efter en tragisk händelse med sin nya man, som dog efter en olycka under ett gräl, arresterades mamman och dog innan rättegången.
Hon var som en kolibri färgstark, rastlös, svår att tygla. Men jag älskade henne ändå, sade Lovisa.
Förlåt oss, Lovisa, sa Daniel, för att du måste berätta allt för oss. Men du har rätt, nu är vi familj och vi ska stötta dig.
Skamligt nog ville jag ropa att vi inte behövde sådan släkt aldrig haft brottslingar bland oss! Men jag hann hejda mig, min mammas tårar på min egen bröllopsdag dök upp i minnet. Och jag påminde mig: döm inte efter föräldrarna, Märta.
Jag slog mig själv på kinderna inombords och det hjälpte en galen idé föddes. Jag mötte Daniels blick, han log. Han förstod, och höll med.
Vad sägs om detta, vänner? Daniel och jag blir Eriks fosterföräldrar. Ni väntar med eget giftermål och fokuserar på studierna.
Hur då? undrade Lovisa.
Pappa, sluta! utbrast Oskar.
Erik kommer få en trygg barndom hos oss. Vill ni ta honom senare så är det alltid möjligt.
Vi har haft tråkigt sen du flyttade hemifrån Oskar barnet skulle pigga upp!
Elin är ändå mer intresserad av pojkar än av oss nu! sa jag och log mot Lovisa. Du bestämmer, Lovisa.
Hur kan jag be er om denna börda? Inte ens min pappa och Inga kunde ta hand om honom.
Erik vaknade och kom tassande ut i köket, sträckte sig mot Daniel, som genast skämtade:
Oj, så tung han är! och lyfte honom.
Daniel, du är mer pappa än morfar nu! skrattade jag.
Vänta ska du få se en riktig morfar! viskade han.
Barnen tjurade lite, men gick med på vårt beslut. Vi fick bli Eriks fosterfamilj utan större problem, socialtanten sa att det blivit vanligt att äldre par tar hand om små barn när deras egna är vuxna. Daniel och jag fick energi av den lilla killen vi blev nästan yngre.
När jag gick upp på nätterna till Erik brast mitt hjärta av glädje. Mamma, som vanligt, protesterade, men blev Erik närmast och de blev bästa vänner.
Åh, Märta! Vad gör ni? ropade hon, och sedan till Erik: Är det dina små ögon som blundar nu? Vem vill sova? Vem har smutsiga små fingrar?
Men när vi såg Erik och hans lilla hand i Daniels, och Lovisas lättnad, förstod jag livet överraskar. Man kan inte döma någon för deras föräldrars felsteg, och verklig kärlek föds vid de svåraste beslut. Jag lärde mig att släppa taget och att tilliten till andra gör livet rikare än vad mammas oro någonsin kunnat ge.
