Kajsa kunde inte tro vad som just hänt. Hennes man, hennes egna, enda, den hon alltid sett som sin pelare i livet, sa idag: “Jag älskar dig inte längre.”
Chocken var så total att hon stod kvar mitt i köket i en smått absurd pose medan han svirade omkring, packade ner sina pinaler och skramlade med nycklarna. Just det här behövde hon verkligen inte nu. Nyligen hade hennes pappa gått bort alldeles oväntat, och trots sin egen sorg var hon tvungen att ta hand om sin grånande mamma och sin lillasyster Linnea, som efter en svår hjärnskada blev rullstolsburen redan vid 18. Alla bodde i närmaste småstad. Sonen Filip hade just börjat ettan. I juni gick hennes företag i konkurs. Jobbade var bara ett minne blott. Och nu, på köpet, lämnade maken henne
Kajsa sjönk ner vid köksbordet, lade huvudet i händerna och grät så det sprutade.
Herregud, vad ska jag ta mig till? Hur lever man vidare? Men oj! Filip! Måste ju springa och hämta honom på fritids!
De dagliga plikterna tvingade henne upp och ut.
Mamma, har du gråtit?
Nej, Filip, det har jag inte.
Gråter du för morfar? Mamma, jag saknar honom så mycket!
Jag med, min älskling. Men vi måste vara starka. Du vet att morfar alltid var det. Han har det bra hos Gud nu, du får tänka så! Han förtjänade att vila, han har aldrig vilat i hela sitt liv.
Var är pappa?
Pappa? Han är nog på tjänsteresa igen. Hur har du haft det i skolan?
Man måste leva vidare. Älskar han inte längre? Vad ska man göra? Man kan inte tvinga någon att hålla av en. Hon hade väl missat något i sin stress.
Medan Filip mumsade pannkakor och byggde legoslott, snokade Kajsa för första gången i makens dator. Hon hade aldrig gjort det förr. Inloggningen var lätt hittad nere till vänster. Han hade inte ens hunnit radera senaste mejlen. Där var det kärlek för hela slanten. Själv var hon nu portad efter tio år av att vara solskenet, och efter åtta års kamp för att få barn blev hon vår lilla mamma.
Nu är allt annorlunda. Och det måste man bara tugga i sig.
Först måste hon skaffa nytt jobb. Ingen bryr sig om hennes fina utbildning. Arbetsförmedlingens lilla a-kassa räcker inte till ens kaffe.
Vad hände egentligen? Vad gjorde att hennes ordentliga, lagom omtänksamma man plötsligt var som förbytt? Hon landade alltid på en förklaring: Han har blivit knäpp. Det gemensamma huset var halvfärdigt. Tak fanns i alla fall. En sovrum gick att bo i.
Jobb, hur jag behöver dig! Kajsa höll nästan på att brista ut i gråt igen, men det fanns ingen tid för det. Hon behövde ett jobb!
Hon letade i flera dagar. Ingen framgång. Sonen i första klass, ensamheten hennes chanser var minimala. På kvällen efter ännu en hopplös dag ringde vännen Rolf:
Kajsa, har den där karln dykt upp igen?
Nej.
Vill du jobba som lagerchef?
Skojar du?
Nä, jag fattar att du inte är på skratt-humör efter Viktor. Deltid dessutom. Du kan hämta Filip eller fixa fritids. Lönen är 25 000. Knappast super, men bättre än noll. Imorgon kommer vi förbi med ett lass potatis, lök och en kyckling.
Men Rolf, jag har ju mina hönor! De ger oss mat, ägg och allt.
Bra! Låt dem vara. De är inget man äter upp.
Tack snälla. Hur har Erna det?
Hon kämpar på. Min lilla hjälte.
Så där är han alltid hans fru Erna har genomgått tuff operation, får cellgiftsbehandling, och han gnäller ändå aldrig över att han får dra hela lasset. Han har alltid allt bra. Kajsa suckade och tänkte att kanske klarar hon sig ändå. Tack gode Gud, den mest pålitliga av alla. Tack för Rolf.
Jobbet var tydligt. Små pauser fanns för att reflektera, gråta, och försöka förstå vad som egentligen hänt.
Dagarna rann iväg, veckorna likaså månader flög förbi. Ett år senare kände Kajsa att hon började återfinna aptit, kunde sova, skratta och glädjas åt Filips framsteg i skolan. Såren efter makens svek gjorde ont varje gång han kom för att hämta Filip på helgen. Hon stoppade honom inte, ville inte att barnet skulle lida ytterligare. Frågan varför hon dög så dåligt fanns där, men hon visste att han bara blivit akut förälskad i någon annan. Hon mindes ett filmcitat: Kärleken räcker tills första kurvan, sen börjar livet. För henne var kärlek och liv sammanflätade, men för honom…?
Hösten var som en bonusrunda av sommaren: varm, trädens löv fortfarande gröna, barns skratt studsade mellan husen, och trädgården blommade med färggranna astrar och krysantemer. Den där dagen då Kajsa mötte Markus blick, var egentligen som alla andra solen sken kanske lite mer, radion hos grannen spelade lite högre, eller så hade ödet bara bestämt sig att två liv skulle hitta varandra just då.
Fröken, ska jag hjälpa till? Du kan ju inte bära sådär mycket!
Det är jag van vid.
Ingen vidare vana för en så snygg tjej som du.
Hjälper du alla snygga tjejer? Patrullerar vid affären eller?
Japp, jag har stått vakt här länge, äntligen dök det upp någon värd att hjälpa!
De skrattade så de grät och nästan väckte grannarna.
Markus, han sträckte fram handen, med bus i ögonen.
Kajsa.
Kajsa, Kajsa, någon annans tjej, du vet låten va?
Nej, men jag är inte gift.
Det var ju min turdag! Snygg, och ledig dessutom. Alla andra måste vara blinda eller galna!
Du verkar ha gott om humor, det är bra. Men har du en allvarlig sida också?
Jodå, struktur och ordning. Kajsa, ska vi se en film ikväll, snacka lite, umgås?
Tyvärr kan jag inte, jag måste hämta Filip på fritids just nu.
Kan det vara sant? Du har en son?! Du ser ju ut som tjugo!
Jag är trettiofem.
Jag med! Kolla, vi är jämngamla. Men jag trodde verkligen du var mycket yngre.
Vad tror du nu?
Ja du jag tänker. Alla killar drömmer ju om en son. Du, ledig men var är pappa till Filip?
Det vill jag helst slippa prata om nu.
Vi struntar i det. Men på helgen? Ska vi gå på barnbio? Filip får följa med!
Han träffar sin pappa på helgen.
Kajsa, jag vill inte vara jobbig men om du har en minut, hör av dig. Här är mitt visitkort. Kolla, jag är barnläkare, hematolog.
Viktigt jobb.
Ingen tid att ragga på snygga tjejer egentligen.
Okej, Markus. Jag ska ringa dig, sa Kajsa enkelt och ärligt.
Jag väntar!
Vilken vacker höst det blev! Solen mjuk mot kinden, trädens färger intensivare än nånsin. Första besöket blev början på långa promenader i parkerna. De närmade sig så försiktigt att Kajsa, till sin egen förvåning, längtade efter honom. En dag, en och en halv månad senare, sa Kajsa blygt: Vill du komma över på en kopp te?
Kajsa, lova att inte bli arg? Jag kommer inte in till dig idag. Det här betyder mycket för mig, jag vill ta det lugnt och sköta det snyggt. Litar du på mig?
På helgen åkte de till Söderåsens nationalpark där Markus hyrt ett hus som såg ut som ett litet slott. Städat och mysigt, men Kajsa såg endast de stora nötbruna ögonen och sjönk in i omfamnandet. Att kärlek kunde vara så härligt hade ingen berättat om.
Markus, var är jag? Vad händer? Jag tror jag dör. Jag älskar dig så mycket. Hur har jag ens levt utan dig?
Du är underbar! Och jag är lycklig!
Några månader senare ville de knappt skiljas åt.
Kajsa, vill du gifta dig med mig?
Markus, min skilsmässa går igenom i slutet av månaden.
Och sen gifter du dig med mig! Innan någon annan norpar min tjej.
Min själ är min egen, men jag har redan valt dig. Men snälla, inga stora kalas låt oss bara skriva papper och dra till slottet där jag blev din direkt.
Allt som du vill, älskling.
Rolf och Erna var de enda vittnena. Mamma och Linnea telegramgrattade i extas. Strax flyttade de in i Markus’ tvårummare, där de tillsammans planerade och fixade. Markus var extra noga med Filips rum. De var sedan länge introducerade. Men för Filip, som såg mamma och pappa som två halvor av ett äpple, var det svårt att acceptera Markus.
Kajsa, bli inte rädd nu, men ska vi kolla Filips blod? Han är väl blek?
Nej men skärp dig, Markus. Han är bara ledsen över allt. För barn är skilsmässan svårare än döden av en förälder, har jag läst.
Jag vet, du är klok Kajsa. Själv tog jag min egen familjeskilsmässa som jordens undergång. Men vi kollar blodprover, är det okej, Filip?
En dag kom Markus hem med blicken i golvet. Kajsa förstod direkt: något har hänt.
Kajsa, var inte orolig nu. Medicinskt avvikande blodprover för Filip. Min magkänsla hade rätt. Imorgon tar jag med honom.
Det var orättvist. Var hennes nya lycka tvungen att betalas så här dyrt? Leukemi otäckt ord!
Ett nytt kapitel började. Kajsa tog tjänstledigt, kunde inte tänka sig att lämna Filip ensam med nålar och dropp. Hon höll honom i handen och viskade: Håll ut, älskling! Du är stark! Du har alltid varit min bästa vän! Vi är alltid tillsammans och kommer alltid vara det.
När hon var helt utmattad, skickade Markus henne i säng. Vila blev mest att stirra i taket.
Ex-maken ringde och krävde att hon skulle flytta sina saker ur halvfärdiga huset.
Jag tar hand om sonen själv. Han får vara hos mig i sitt hem.
Du borde hälsa på honom först.
Nu går inte, ska till Stockholm, jobbresa.
Markus klappade henne på ryggen:
Kajsa, vi fixar vårt eget. Fästa dig inte vid det gamla.
Det är ändå så surt. Jag tjänade hyfsat, allt la jag på huset. Men nu, det är väl oviktigt att han vill skriva ut mig därifrån?
Lägg ner. Du ska bara tänka på Filip nu. Jag fixar resten. Familj det är allt jag alltid drömt om. Och Gud vet det, han tar aldrig er ifrån mig.
Markus, och proverna?
Vi gör allt. Än är de dåliga.
Kajsa grät tyst. Filip fick inte förstå att det var illa.
Farbror Markus, vad är det med mitt blod?
Du vet, i blodet finns vita och röda båtar. Ditt blod har slagsmål just nu.
Vem vinner?
Just nu de vita.
Och sen då?
Hjälp de röda.
Mamma, kan vi åka bort någonstans? Jag är så trött.
Kajsa, jag tänkte just föreslå dig det. Vi tar Filip till vårt slott. Nu är vädret underbart. Vi löser det.
Våren pyntade deras hörn av världen med blommor och knoppande träd. De vandrade i skogen, gladdes över varje vitsippa och blåsippa. Men ibland satt Filip tyst, koncentrerad, och nästan höll andan.
Vad är det, min älskling, mår du inte bra?
Mamma, stör inte. Jag har sjöslag.
Semestern flög förbi. Filip blev piggare, fick färg på kinderna.
Mamma, var är pappa?
Han är på jobbresa igen.
Igen Nåja.
Tillbaka på sjukhuset togs nya prover. Laboratoriechefen kom själv.
Markus Lindström, vart har du tagit pojken på semester?
Bara till nationalparken. Men varför frågar du? Hur ser det ut med blodet?
Allt ser topp ut! Han är i remission. Bra blod!
Markus sprang in till rummet med ett glädjeskutt.
Filip, vad har du pysslat med? Du mår mycket bättre nu. Kajsa, gråt inte han håller på att bli frisk! Vad gjorde du, Filip?
Farbror Markus, du vet det där om båtarna? Jag vann varje sjöslag med de röda.
Nathalie kunde inte fatta vad som hände henne. Hennes man, den enda hon litade på, sa idag: “Jag älskar dig inte.” För bara en kort tid sedan hade hennes pappa gått bort oväntat, och mitt i sin egen sorg måste hon ta hand om sin gråhåriga mamma och lillasyster – som efter en svår hjärnskada blivit funktionshindrad. Familien bodde i grannorten. Sonen Alek gick just börjat första klass. I juni lades hennes arbetsplats ned och hon stod utan jobb. Och nu även utan make… Nathalie satt med huvudet i händerna och grät bittert: – Gud, vad ska jag göra? Hur ska jag orka? Men Alek! Jag måste skynda till skolan… Den dagliga kampen gav ändå styrka att gå vidare. – Mamma, har du gråtit? – Nej, älskling. – Är det för morfar du gråter? Jag saknar honom så mycket! – Jag också, gubben min. Men vi måste vara starka. Morfar var alltid stark. Han har det bra hos Gud nu – han har förtjänat en vila, arbetade hela sitt liv utan paus. – Var är pappa? – Han har nog åkt på jobbresa, Alek. Hur var det i skolan? Man måste fortsätta leva. Han älskar mig inte? Inget att göra. Man kan inte tvinga nån att älska. Kanske missade jag något i all stress… Medan Alek åt lunch och pysslade med sina leksakssoldater loggade Nathalie plötsligt in på mannens dator – något hon aldrig gjort förr. Hans mail låg öppet. Kärleken log där mot honom, men inte mot henne. I tio år var hon hans “solstråle”, och efter åtta års kamp för barn blev hon “vår lilla mamma.” Nu förändrades allt. Först måste hon hitta arbete. Ingen brydde sig om hennes högutbildning längre – några futtiga slantar från Arbetsförmedlingen räckte ingenstans. Vad hände egentligen – hur blev hennes omtänksamma make plötsligt en främling? Hon kom bara på en förklaring – han hade blivit tokig. Och huset de byggt bit för bit var inte klart. Tur nog fanns tak över huvudet och en rum att bo i. – Jobb, hur jag behöver dig! Nathalie ville gråta igen, men hann inte. Hon behövde verkligen ett jobb! Sökandet tog flera dagar – utan resultat. Sonens första skolår och hennes nya ensamhet minskade chanserna till noll. Så en kväll ringde vännen Roman: – Nathalie, har han kommit tillbaka än? – Nej. – Vill du jobba som lagerarbetare? – Menar du allvar? – Ja, jag vet det är svårt efter Volodja. Delade arbetstider – du kan hämta din pojke eller ordna fritids. 25 000 kronor i lön. Lite, men mer än ingenting. Vi tar med potatis, lök och kyckling imorgon. – Jag har ju höns, Roman. Dom ger oss ägg och mat. – Bra, låt dem leva vidare. Tack för att du finns. Hur mår Galina? – Hon klarar sig. Hon är fantastisk. Han klagade aldrig – trots att han fick bära allt efter sin frus svåra operation och återhämtning. Nathalie kände hopp – tack Gud, det finns stöd. Jobbet var enkelt och gav tid att tänka, gråta och försöka förstå vad som hänt. Dagar, veckor, månader passerade. Ett år senare kunde Nathalie äta, sova och skratta igen – och glädjas åt sonens framsteg. Sorgen över mannens svek väcktes varje gång han hämtade Alek för helgen – hon ville fråga varför, men visste svaret: passion för en annan. Minnet av en film: “Kärlek – det är tills första svängen. Sen börjar livet.” För henne hörde kärlek och liv ihop – för honom? Hösten var varm och solig, trädens löv gröna, barnens sång klingade. Då mötte hon Micael. En dag när solen värmde mer än vanligt och musiken ekade från grannens fönster. – Får jag hjälpa dig, fröken? Ska du verkligen bära så tungt? – Jag är van, svarade hon. Det blev ett skrattkalas. – Micael, – han sträckte fram handen, skrattet gnistrade kvar i ögonen. – Nathalie. – “Nathalie, Nathalie, någon annans fru”, hört den låten nånsin? – Nej. Men jag är inte gift längre. – Vilket flyt jag har då, att möta dig! Drömmen om en fri kvinna! Har alla här blivit galna eller blinda? – Jag ser att du har humor. Hur är det med allvaret? – Det finns där också. Nathalie, ska vi gå på bio? – Kan inte, måste hämta min son. – Har du en son? Du ser ut som tjugo! – Jag är trettiofem. – Jag också. Vilket sammanträffande. Micael gav henne sitt kort: barnläkare, barnhematolog. Efter deras möte blev hösten ett magiskt, färgsprakande lyckorus. De njöt av staden, parkerna och milda solstrålar fyllde deras dagar. Närheten och ömheten lindrade Nathalies smärta. Efter sex veckor bjöd hon blygt hem honom på te. – Nathalie, jag kommer inte – det är viktigt för mig hur vi möts nu. Lita på mig? Nästa helg åkte de till en naturpark och Micael hyrde ett litet slott. Där fanns bara Nathalie och hans varma bruna ögon. Närhet kunde vara så underbart. – Micael, var är jag, vad händer? Jag dör av kärlek. Hur kunde jag leva utan dig? – Du är så vacker! Jag är så lycklig! Några månader senare kunde de inte vara ifrån varandra. – Nathalie, gifta dig med mig! – Jag ska skiljas i slutet av månaden… – Och sen direkt gift med mig, annars stjäl någon min flicka. – Men min flicka har ett eget huvud. Hon har redan valt. Och Micael, ingen stor fest, bara vi och enkel vigsel, sen bo i vårt slott. – Som du vill, älskling. Roman och Galina var vittnen. Mamma och syster skickade telegram, och snart flyttade de in i en tvåa och snickrade ihop ett mysigt hem. Micael var extra noga med Aleks rum – som han redan fått träffa, även om Alek var avvaktande. – Nathalie, ska vi ta blodprov på Alek ändå? Han ser så blek ut. – Han är bara ledsen. Förstår knappt att vi skilts. Jag har läst att barns skilsmässotrauma är värre än att förlora en förälder. – Jag vet, är själv skilsmässobarn. Men vi tar prover, okej Alek? En dag kom Micael hem med sänkt huvud. – Nathalie, ta det lugnt. Det är förändringar i Aleks blod. Tyvärr hade jag rätt. Jag tar med honom imorgon. Som om det lyckliga måste betalas – med det dyraste. Leukemi. Ett skrämmande ord. Så började ett annat liv. Nathalie tog tjänstledigt, hon kunde inte lämna Alek ensam bland sprutor och dropp. Hon höll hans hand: “Stå ut, min starka pojke! Du har alltid varit min bästa vän. Vi klarar det, tillsammans.” När hon var slut skickade Micael henne att vila, ibland utan att kunna sova. Ex-maken ringde och krävde att hon skulle skrivas ut ur huset. – Jag tar hand om sonen. Han kommer hem till mig. – Du borde hälsa på honom… – Kan inte, måste på jobbresa. Micael strök hennes axel: – Vi bygger vårt liv själva. Släpp det gamla. – Det är ändå jobbigt. Jag lade mina pengar i huset… – Lägg allt fokus på Alek nu. Jag tar hand om resten. Gud vet, jag har alltid drömt om familj. Han tar oss inte ifrån varandra. – Hur är det med proverna? – Vi gör allt – men ännu är de dåliga. Nathalie grät tyst – Alek fick inte märka. – Farbror Micael, vad är det med min blod? – Tänk – i blodet finns röda och vita skepp. Ditt blod slåss. – Vem vinner? – Ännu dom vita, men du kan hjälpa dom röda. – Mamma, ta mig härifrån, jag är så trött. – Precis vad jag tänkte, sa Micael. Vi tar med Alek till slottet – han behöver vila. Våren kom och deras hörn av världen blommade. De gick i skogen, gladdes åt varje blomma. Ibland blev Alek tyst och allvarlig. – Hur är det, älskling? – Mamma, jag spelar sänka skepp i mitt huvud. Semestern gick fort, Alek fick färg i ansiktet igen. – Mamma, var är pappa? – På jobbresa igen. Tillbaka på sjukhuset tog de prover – laboratoriet kom själv. – Micael, vart tog du pojken? – Bara till naturparken. Varför? – Det ser bra ut – han har fått remission. Friskt blod nu. Micael rusade till Aleks sal: – Alek, vad gjorde du? Du blir frisk, gråt inte Nathalie, han repar sig. Vad gjorde du pojken min? – Pappa, minns du att du sa att skeppen slåss? Jag lät alltid dom röda vinna sänka skepp.
