När min man och jag hade det riktigt knapert, så skaffade sig min svärmor en pälsjacka, en platt-tv och levde som en grevinna, helt obrydd om hur vi kämpade.
Men livet kan allt vända!
När jag var 18 blev jag gravid. Mina föräldrar blev inte glada. De tyckte jag var för ung för ett barn och drog sig undan. Min man hade precis blivit inkallad till lumpen. Mormor och farmor sa i princip samma sak:
Bebisen är ditt ansvar.
Jag vill inte passa ditt barn nu, sa mamma rakt ut.
Och svärmor ville knappt prata med mig alls.
Jag fick flytta in hos min pappas syster, min moster Katarina.
Hon var 38 år då, barnlös och helhjärtat inne i sitt arbete. Hon dömde varken min mamma eller pappa:
Jag förstår dem faktiskt. Varken tiden eller ekonomin var lätt när du föddes. Din pappa brukade ta extrajobb på nätterna, lasta gods på Centralen för att få ihop det. De slet verkligen för dig.
Men nu har de det ju bra. De har två rum och kök på Söder och pappa tjänar helt okej. Mamma jobbar också. Och jag jag är på väg att få barn.
Bryr de sig inte alls? frågade jag Katarina.
De vill bara leva för sig själva nu. Du kan inte döma dem, de kommer nog komma till sans så småningom.
Stödet fick jag alltså enbart av henne. Jag packade mina saker och flyttade hem till Katarina.
När min man kom hem från lumpen, var vår son redan ett och ett halvt år. Under hela den tiden hade svärmor aldrig hälsat på sitt barnbarn. Mina föräldrar kom och hälsade på två gånger, högst.
Min man började jobba som bilmekaniker och försökte samtidigt plugga klart gymnasiet, men det gick inte ihop. Vi bodde kvar hos Katarina. När vår son började på förskolan och jag fick jobb tvingades Katarina flytta för sitt jobb och vi behövde hyra eget.
Något år senare gick min mans farmor bort.
Och svärmor, ja, hon sålde farmors lägenhet på Kungsholmen och rev ut rubbet, köpte nya möbler, kök och smålyxade som hon själv ville. Min man försökte få henne att låta oss köpa loss lägenheten med avbetalning, men det gick inte.
Varför skulle jag offra min framtid för er? Jag har drömt om den här renoveringen i åratal, sa svärmor irriterat.
Fem år senare föddes vår dotter. Vi fattade att vi måste skaffa något eget. Min man tog jobb i Norge men att spara till en egen lägenhet gick seeeegt. Jag och barnen hyrde under tiden.
Mamma blev ensam kvar med en trerummare efter skilsmässan från pappa, men inte tal om att vi kunde få bo där. Och att bo hos svärmor var omöjligt med tanke på hennes ständiga ombyggnad och svala attityd.
Men vi kämpade på. Efter några år utomlands lyckades vi till slut köpa en lägenhet i vårt eget namn här i Stockholm, utan någons hjälp.
Snart är vår son klar med åttonde klass och dottern går i tvåan. Vi vet verkligen vad pengar är värda. Vi vände på varenda krona under många år men nu har vi det bra. Två egna bilar, åker utomlands till Medelhavet varje sommar.
Den enda vi är genuint tacksamma mot är Katarina. Hon vet att vi alltid ställer upp vad som än händer.
Våra föräldrar då? Ja, de har fått det kämpigt. Mamma blev av med jobbet och ringde nyligen och ville ha hjälp, men jag sa faktiskt nej.
Svärmor har det likadant. Hon har gått i pension, men ville inte snåla på gamla dar utan har bränt nästan allt hon fick från försäljningen. Min man sa nej till att hjälpa henne och råder henne att sälja lyxlägenheten och flytta till ett litet boende.
Vi står inte i skuld till någon. Vi behandlar våra barn så som vi själva hade behövt bli behandlade. Vi ställer alltid upp när de behöver något. Och jag tror vi kommer kunna lita på deras stöd när vi blir äldre.
