Vad menar du med “abonnenten kan inte nås”? För fem minuter sen pratade han ju med någon! Elin stod stilla mitt i hallen, tryckte telefonen mot örat.
Hennes blick föll mot byrån.
Smyckeskrinet stod där det brukade, men någonting var fel locket låg lätt på glänt.
Roffe! ropade hon in i lägenheten. Är du i badrummet?
Elin gick sakta fram till byrån. När hon la handen på den blankslipade ekytan isade det till i ryggen inuti skrinet var det tomt. Fullständigt.
Till och med kvittot från Guldfynd, som låg som bokmärke, var borta.
Pengarna, de hade också försvunnit. Fast dem hade hon ju gett bort själv
Herregud … suckade hon, föll ned på golvet. Hur kunde det bli såhär? Vi bråkade ju om tapeterna igår … Du lovade ju att vi skulle åka till Visby i augusti …
Allt började fånigt vardagligt. Förra juli hade Elin fått problem med kolven i bromsoket på sin lilla Volvo.
Verkstaden drog till med ett orimligt pris, så förbannad la hon ut en fråga i Facebookgruppen “Bilfixarna i Skåne”.
“Kan jag själv få loss en fastrostad bromskolv? Bifogar bild på eländet”, skrev hon.
Kommentarsfältet exploderade. Några avrådde, andra tyckte hon borde köpa nytt direkt.
Då kom ett meddelande från någon som kallade sig RobinLjunggren85:
“Lyssna inte på dom. Köp en spray WD-40 och ett renoveringskit för tre hundralappar.
Ta av hjulet, tryck försiktigt ut kolven med bromspedalen men inte helt.
Tvätta rent med bromsolja och smörj.
Ser cylinderväggen fin ut kommer den gå som ny.”
Elin kollade in tipset. Det var sakligt, utan minsta skryt.
“Och om det finns gropar i cylindern?” svarade hon.
“Då är det bara att byta. Men på bilden ser din bil ut att vara fin. Fråga i PM om du undrar något.”
Och där var samtalet igång.
Robin visade sig kunna allt om bilar.
På en vecka fick hon hjälp med oljebyte, tändstift, till och med tips om kylarvätska.
Elin insåg att hon gick och väntade på hans svar.
“Du räddar mig jämt, Robin,” skrev hon i slutet av juli. “Kanske vi skulle ta en fika nån dag? Jag bjuder eller nåt starkare, vi sparade ju in på verkstadskostnaden!”
Svaret dröjde. Efter tre timmar blinkade skärmen.
“Elin, jag hade gärna träffats. Verkligen. Men jag är … tjänsteresa. En lång. Typ utomlands.”
“Va, hur långt?”
“Så långt man kan. Jag vill inte ljuga för dig. Du är verkligen fin. Men jag är inte på tjänsteresa. Jag sitter på anstalt. Kumla. Om det säger dig nåt.”
Elin tappade mobilen på soffbordet. Något högg till i bröstet.
En kåkfarare? Hon, revisor på ett större svenskt bolag, har skrivit med en kriminell i veckor?!
“Varför?” knappade hon med skakiga händer.
“Bedrägeri, §9. Var klantig, blev lite lurad själv men spelade fel. Mindre än ett år kvar. Det är ingen fara om du tar bort mig, jag förstår.”
Elin svarade inte. Hon blockade honom och gick runt vilsen i tre dagar. Kollegorna frågade om hon var sjuk.
Men tankarna snurrade:
“Varför? Hur kan en så smart, händig och vettig kille sitta där inne?”
Veckan därpå dök ett mejl upp Robin undrade efter hennes adress. Chatten var inte raderad, bara dold.
“Elin jag är inte ledsen. Jag visste det skulle bli så. Du är för bra för sådana som mig.
Tack för samtalen. De var de bästa två veckorna på tre år. Må gott. Farväl.”
Elin läste detta i köket och började plötsligt gråta. Hon tyckte synd om honom, om sig själv, om livet.
“Varför har alla andra tur? Jag får bara gifta eller mammas pojkar. Den ende som känns normal sitter inne!” tänkte hon.
Igen blev det inget svar.
***
Elin försökte gå på dejter, men allt blev fel.
En man pratade bara om sina frimärken, en hade smuts under naglarna och ville dela på notan på Café Saturnus.
Vid sin trettiofemte födelsedag kände Elin sig ovanligt ensam.
Det plingade i telefonen:
“Grattis på födelsedagen, Elina! skrev Robin. Jag vet att jag inte borde höra av mig, men jag kan inte låta bli. Hoppas du får allt du drömmer om.
Du borde bli buren på händer.
Jag har knåpat ihop en liten grej av brödsmulor och ståltråd… Om jag kunde, skulle jag ge dig den.
Bara så du vet, någon här i Närke dricker just nu uselt te för din skull.”
“Tack Robin,” skrev hon till slut. “Det värmer.”
“Du svarade! han var som utom sig av glädje. Hur är läget? Hur går det för din Lillan? Klarade vintern?”
Och nu höll de kontakt varje dag. Robin ringde när han fick tillfälle.
Hans röst var djup, med behagligt rasp.
Han berättade om sin uppväxt, om hur hans bror nu tagit över deras syskonbarn, om att Robin ville börja om från noll.
Jag återvänder aldrig till min gamla stad, Elin sa han medan hon lagade mat. Gamla kretsar, det slutar bara dåligt.
Vill flytta till en plats där ingen känner mig. Jag kan jobba på byggen, i verkstad har händerna med mig.
Vart då? frågade hon med andan i halsen.
Jag skulle vilja till dig. Hyra ett rum, eller en billig etta, bara för att få veta att vi andas samma luft.
Men, alltså … inga krav. Jag vill bara att du vet.
Framåt maj var Elin kär upp över öronen.
Hon lärde sig hans rutiner, visste när det var kontroll, bastu, jobb i köket.
Hon skickade paket: te, godis, varma yllesockor och smådelar till pyssel.
Robin, snälla, ta det lugnt nu bönade hon. Drake på inga dumheter.
För dig, vännen, ska jag vara snällare än svensk sommarregn skrattade han. Jag släpps ut i april.
Jag väntar på dig.
***
I april väntade Elin vid Skänningeanstaltens portar. Hon hade köpt ny jacka, jeans, sneakers åt honom.
Hjärtat dovt bultande, som om det ville fly ut.
När han kom ut robust, inte alltför lång, lite gråsprängt snagg stelnade hon till.
Han såg annorlunda ut än på bild.
Men när han log och sa:
Hej där, frugan, kastade hon sig i hans armar.
Tack gode Gud, du lever mumlade hon mot hans sträva kind.
Klart jag gör, höll han henne tätt. Doftar du blommor eller bakelser?
De åkte hem till henne.
Första veckan var som en dröm. Robin lagade droppande kran, fixade låset som kärvat.
Kvällarna drack de halvtorrt och han drog historier från “förr”, hoppade över det svåra.
Robin, sa hon efter tio dagar. Du sa du ville ordna egen lägenhet.
Behövs det? Finns plats här. Vi kan hjälpas åt, spara pengar du behöver ju verktyg och kanske körkort.
Elin, det känns fel, han rörde om i kaffet, rynkade pannan. Jag borde stå för taket, inte snylta på dig.
Äsch, hon la handen på hans. Vi är ju inte främlingar. Ställ dig på benen först, få ett jobb. Allt löser sig.
Min bror ringde, mumlade han plötsligt. Hans son är riktigt sjuk, de behöver pengar till operation.
Han vill låna, men jag har noll. Skäms inför familjen.
Hur mycket? undrade hon tyst.
Rätt mycket … Femtio tusen. Men de har redan fått ihop lite.
Jag tänkte försöka ta jobb i Stockholm, de betalar bra, kan fixa pengar snabbt.
Elin tänkte på de där femtio tusen kronorna i smyckeskrinet. Hon hade sparat i flera år för att bygga om köket, nytt kakel, kanske ny dusch …
Jag har pengarna, sa hon tyst.
Robin spärrade upp ögonen.
Nej! De är dina, jag tar dem inte.
Robin, det är ju för din familj. Du betalar tillbaka när du kan. Vi är tillsammans nu.
Han protesterade länge. Gick som ett åskmoln, började röka på balkongen fastän han lovat sluta.
Till slut la Elin pengarna på köksbordet.
Ta dem. Till brorsan. Eller överför.
Jag kör ner själv, höll han om henne. Kan kolla efter jobb där också.
Jag är borta max två dar, Elin. Kommer direkt tillbaka.
***
Elin satt kvar på hallgolvet i nästan en timme. Benen domnade, men hon kände inget.
Hon mindes kvällen innan. De hade sett någon fånig Svensk film och han hade skrattat, hållit om henne. Hon hade känt sig lyckligast i landet.
Måste sticka tidigt i övermorgon, sa han innan han somnade.
Men i nattens dimma hade han redan smitit hon hade inte ens hört honom klä på sig.
Kanske drömde hon att dörren slog, men tänkte bara att det var grannen.
Klockan blev två, ändå ringde hon hans förmodade bror. Numret som Robin gett “för säkerhets skull”.
Hallå? sa en grov röst. Vem är det?
Hej, jag är … Robins flickvän. Har han kommit till dig?
Stum tystnad. Sedan en suck.
Du, vilken Robin? Min bror heter inte så och sitter inne till oktober.
Elin kände hur allt svartnade.
Men … han släpptes i april. Jag hämtade honom utanför Skänninge…
Hördu, rösten blev bistrare. Min bror, Mattias, sitter på Hall.
Robin … Robin är min gamla cellkamrat. Han muckade två månader sen och snodde mobilen när jag gjorde kökstjänst plockade hela kontaktlistan.
Du är nog ännu en brevvän han blåst. Han är expert på det där. Civilingenjör, snackar för sig.
Elin la försiktigt på. Hon mindes hur han lärt henne byta tändstift.
Dra inte för hårt, sa han. Då förstör du gängan.
Förstörde visst allt, viskade hon. Har bara krånglat till det för mig själv.
Hon insåg att hon inte visste något om mannen hon släppte in i sitt liv. Inte ens hans ID-kort hade hon sett.
Kanske hette han inte Robin?
***
Elin gick naturligtvis till polisen och gjorde en anmälan. Hon visade bild och fick veta både det ena och det andra.
Han hette faktiskt Robin det var enda sanna uppgift han lämnade.
Resten, tungt brottsregister, halva livet bakom murar de träffades när han avtjänade sitt tredje straff.
Elin köpte nya lås och kände att hon ändå kommit undan lindrigt. Särskilt jämfört med hans tidigare offer.
