Jag har haft tre långa förhållanden i mitt liv. I alla tre trodde jag att jag skulle bli pappa. Och i alla tre gick jag till slut när det blev allvar kring barnfrågan. Den första kvinnan jag var tillsammans med hade redan ett litet barn. Jag var 27. I början brydde jag mig inte särskilt. Jag vande mig vid hennes rutiner, barnets schema, ansvaret. Men när vi började prata om att själva skaffa barn, gick månaderna utan att något hände. Hon gick till läkaren först. Allt var bra med henne. Hon började fråga om jag testat mig. Jag sa att det inte behövdes, att det skulle lösa sig. Men gradvis började jag känna mig obekväm… lättretlig… spänd. Vi började bråka allt oftare. Och en dag bara gick jag. Det andra förhållandet var annorlunda. Hon hade inga barn. Redan från start var vi tydliga med att vi ville ha familj. Åren gick, vi försökte många gånger. Varje negativt test fick mig att sluta mig. Hon började gråta oftare. Jag började undvika ämnet. När hon föreslog att vi tillsammans skulle gå till specialist sa jag att hon överdrev. Jag började komma hem sent, tappa intresset, känna mig instängd. Efter fyra år gjorde vi slut. Min tredje partner hade redan två tonårssöner. Från början var hon tydlig med att det var okej att inte ha fler barn. Men ämnet kom upp igen. Det var faktiskt jag som tog upp det. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde. Och återigen… inget hände. Jag började känna mig felplacerad, som om jag tog någon annans plats. Något liknande hände i alla tre relationerna. Det var inte bara besvikelse. Det var rädsla. Rädsla för att sitta framför en läkare och höra att det var jag som var problemet. Jag har aldrig testat mig. Har aldrig fått något bekräftat. Jag valde hellre att gå, än att konfronteras med ett svar jag kanske inte skulle klara av. Idag är jag över fyrtio. Jag ser mina ex med sina familjer, med barn som inte är mina. Och ibland undrar jag om jag verkligen gick för att jag tröttnat… eller för att jag inte hade modet att stanna och möta det som kanske faktiskt hände med mig.

Jag har haft tre långa förhållanden i mitt liv. I alla tre trodde jag att jag en dag skulle bli pappa. Och i alla tre drog jag mig undan när pratet om barn blev på allvar.

Den första kvinnan jag var tillsammans med hette Maja. Hon hade redan en liten dotter när vi träffades, och jag var tjugosju. I början brydde jag mig knappt, utan anpassade mig snabbt efter deras vardag, till hennes rutiner och det lilla barnets behov. Men när vi själva började prata om att skaffa barn, gick månaderna utan att något hände. Hon var den som först gick till en läkare; det visade sig att allt stod rätt till med henne. Hon frågade om jag också tänkte kolla upp mig. Jag svarade att det inte behövdes att det säkerligen skulle lösa sig till slut. Men långsamt började det hela gnaga i mig. Jag blev lätt irriterad och på spänd humör; vi bråkade mer och mer. En dag gick jag därifrån, till synes utan större anledning.

Det andra förhållandet var annorlunda. Agnes, som hon hette, hade inga barn sedan tidigare. Vi pratade om barn och framtid redan tidigt i relationen och var båda överens om att vi ville ha familj. Åren gick vi försökte många, många gånger. Varje negativt graviditetstest stängde jag in mig själv mer och mer. Agnes grät oftare, och jag höll mig undan alla samtal om barn. När hon föreslog att vi tillsammans skulle träffa en specialist, viftade jag bort det och sa att hon överdrev. Jag började komma sent hem, tappade intresset kände mig kvävd. Efter fyra år gick vi skilda vägar.

Den tredje kvinnan hette Elin och hade två tonårssöner. Hon sade redan från början att hon kände sig klar och inte ville ha fler barn. Men ämnet kom ändå på tal till slut det var faktiskt jag som tog upp det. Jag ville bevisa något för mig själv, att det skulle gå. Men så blev det ingenting den här gången heller. Jag kände mig malplacerad, nästan som en främling i någon annans hem.

Det var samma mönster i alla mina relationer. Det handlade inte bara om att bli besviken. Jag var rädd. Rädd för att sitta mitt emot en läkare och höra att det kanske var mig det var fel på.

Jag gick aldrig och gjorde några tester. Jag bekräftade aldrig något istället valde jag att dra vidare hellre än att möta ett svar jag inte visste om jag kunde hantera.

Nu är jag över fyrtio. Ibland ser jag mina ex i Stockholm med deras familjer, barn som inte är mina. Och ibland undrar jag Gick jag för att jag var less? Eller saknade jag bara modet att stanna kvar och möta det som kanske var mitt eget problem?

Om jag lärt mig något, så är det att rädslan ibland får oss att fly från saker vi egentligen borde våga ta itu med. Jag bär fortfarande på den där obesvarade frågan. Och kanske hade allt blivit annorlunda om jag en gång vågat möta sanningen och mig själv.