För sex år sedan köpte jag och min man en liten, mysig sommarstuga ute i Stockholms skärgård. Vi lade ner all energi på att renovera huset själva, fixade trädgården, planterade blommor och försökte åka ut varje helg, eller åtminstone varannan.
Vi satsade inte på någon stor köksträdgård satte bara ett litet land med gurka, tomater, färska örter, lök, squash, paprika precis lagom för vårt eget behov.
Vi köpte dessutom stugan med redan fullväxta hallonbuskar och svarta samt röda vinbär. Jordgubbsplantorna täckte hela slänten ner mot vattnet. Ofta tog jag med bär in till jobbet och bjöd mina kollegor. Alla blev glada, det är ju sånt man gör.
I år hade vi fått en ny kollega, Gabriella, som kommit från ett annat kontor. Hon verkade trevlig och artig, och just när hon började överräckte jag en liten skål jordgubbar. Självklart fick hon den.
Hon smakade och började genast berömma smaken. Sedan ville hon veta allt om stugan var den låg, hur vi hade det där ute. Jag berättade glatt.
Några dagar senare kom Gabriella fram till mig, med ett lite förhoppningsfullt leende, och frågade om hon kunde få låna nyckeln till vår sommarstuga. Hennes dotter ville nämligen åka dit med sina barn några veckor de behövde komma bort från stan. Vi själva skulle ju ändå inte vara där veckan efter, dottern hade föräldraledigt och ville njuta av den svenska sommaren.
Jag tackade artigt men bestämt nej. Gabriella såg besviken ut, men tog det utan diskussion.
Två veckor senare kommer en annan kollega, Ulrika, fram till mig och undrar om hon kan få vägbeskrivning till vår stuga. Jag frågade förvånat varför. Då berättade Ulrika att Gabriella bjudit in henne och hela fikagruppen till födelsedagsfest i vår stuga. Alla skulle ta sig dit själva.
Jag blev alldeles ställd.
Jag sökte upp Gabriella och frågade rakt ut vad hon höll på med.
Men vadå? sa hon, med sitt mest oskyldiga leende. Det är väl ingen fara om vi firar min födelsedag där? Bara en dag vi ska inte bo där eller så. Det är väl ingenting att bli upprörd över?
Jo, det är det. Jag är stolt över all tid och kärlek jag lagt ner på stugan och trädgården. Jag vill inte att främmande människor trampar sönder gräsmattan, krossar planteringar eller stökar till i vårt lilla paradis.
Dessutom hon varken frågade om hon fick låna stugan eller bjöd in mig till min egen stuga. Ingenting.
Jag sa tydligt ifrån. Gabriella blev sårad, men det rörde mig inte det minsta. År efter år har jag delat med mig av bär och små presenter till kollegorna, men ingen annan har visat så mycket fräckhet som hon.
