De dumdristiga svenska barnen ville leka vuxna – slutade med skulder och förlorad lägenhet När våra barn gifte sig bestämde vi föräldrar, från båda sidor, att hjälpa dem med bostad. Jag och min man hade lite sparpengar, likaså svärföräldrarna. Vi slog ihop dem och det räckte för en liten lägenhet. Vi ville köpa lägenheten direkt till våra barn, men de sa att de var självständiga och ville köpa själva. En tid senare fick vi höra att de faktiskt köpt en trerumslägenhet. Och var kom pengarna ifrån? De tog lån på banken för att köpa lägenheten. Och vem skulle betala av lånen? De sa att det klarar de, de har råd. Sedan fick vi veta att de ville ha bil också. Deras lägenhet låg långt från jobbet och det var krångligt med kollektivtrafiken. De köpte en ny bil på avbetalning, trots att vi sa att det vore bättre att köpa en begagnad. De försäkrade oss om att de är självständiga och klara sig själva. Sedan ville de ha barn – och allra helst skulle det födas utomlands. På så sätt kunde de också få medborgarskap. Återigen tog de lån för att vår dotter skulle kunna föda i bra förhållanden och med läkare som alltid fanns till hands. Hon födde. Sen ville de renovera barnets rum, så det blev ännu ett lån. När vi frågade – vem ska betala? Vi själva, vi är självständiga. Då kom olyckan – vår svärson blev av med jobbet, vår dotter var föräldraledig. Pengarna tog slut. Hur betala alla lån? De bad oss sälja vår sommarstuga utanför stan. Vi ville inte, men var tvungna för att de inte skulle hamna hos Kronofogden. Tyvärr räckte det inte. Sedan var de tvungna att sälja lägenheten och till slut även bilen. De flyttade in hos våra svärföräldrar. Nu klagar de på att de inte har något eget. Självklart – för de ville inte lyssna på oss. Lånen är fortfarande inte avbetalda – det kommer ta flera år till. Bara sorg och tårar.

Barnen var lite naiva och ville leka vuxna, så nu sitter de med skulder och utan lägenhet.

När våra barn gifte sig bestämde vi föräldrar på båda sidor oss för att hjälpa dem med boendet. Jag och min fru hade sparat ihop lite pengar, och svärföräldrarna lika så. Tillsammans räckte det för att köpa en liten lägenhet. Vi ville köpa den direkt åt barnen, men de sa att de minsann var självständiga och skulle fixa det själva.

Efter ett tag fick vi veta att de faktiskt köpt en lägenhet, men en med tre rum, och det undrade vi förstås hur de hade haft råd med. De hade tagit ett lån från banken för att täcka kostnaden. Och vem skulle stå för amorteringarna? Jo, de menade att de nog hade råd på egen hand.

Sedan ville de köpa en bil. Lägenheten låg långt ifrån jobbet, och de tyckte det var besvärligt att åka kollektivt. De köpte sig en splitterny bil på avbetalning från bilhallen, trots att vi föreslog att de kunde köpa en begagnad istället. Men nej, de var självständiga och visste minsann bäst, tyckte de.

Sedan ville de ha barn, gärna så att barnet skulle födas utomlands för att få ett dubbelt medborgarskap. Så de tog ännu ett lån för att dottern skulle kunna föda tryggt, så att läkaren var nära tillhands.

Dottern födde sitt barn. Därefter ville de renovera barnrummet ännu ett lån. När jag frågade vem som skulle betala svarade de återigen: Vi själva, vi är självständiga.

Men så kom olyckan. Min svärson, Johan, blev av med jobbet, och min dotter Elin var föräldraledig. Inga pengar kom in längre. Hur skulle alla lån betalas? Då bad de oss sälja vårt sommarställe i skärgården. Vi var emot det, men till slut fick vi sälja, så de slapp betalningsanmärkning. Tyvärr räckte pengarna inte.

Till slut var de tvungna att sälja lägenheten, och efter ett tag även bilen. De flyttade hem till Elins svärföräldrar utanför Norrköping. Nu klagar de på att de inte har något eget. Men vad väntade de sig? De lyssnade ju inte på oss. Än är lånen inte betalda det tar nog några år till. Kvar finns bara sorg och tårar.