När jag var liten var jag alltid nyfiken på vem min pappa var. Jag växte upp på ett fosterhem här i Sverige, och efter ett tag började hans frånvaro kännas som det normala. När jag var fjorton träffade jag pappan till mina barn, och då kände jag aldrig att jag ville leta efter min egen pappa. Livet rullade bara vidare, liksom.
Sen, när mitt förhållande tog slut, hände det där oväntade utan att jag ens letade på riktigt ledde saker och ting mig mot honom. Jag hade startat eget företag och en dag fick jag en kund på besök. Vi började småprata, och på något sätt kom jag in på att jag aldrig träffat min pappa. Han hjälpte mig, och till slut hittade vi honom i den lilla byn där han bott hela sitt liv.
Den stunden när jag äntligen fick träffa honom toppar allt det går inte att beskriva. Det var som en våg av lycka svepte genom kroppen. Jag började genast drömma om att vi skulle hitta på saker ihop små resor, långa samtal, att bara få visa honom uppskattning. Jag köpte kläder till honom, unnade honom saker, betalade alltid resorna oavsett om han hade pengar eller inte. Han såg ofta lite sliten ut, ledsen och ensam, och jag kände verkligen att jag ville ta igen alla år vi missat.
Han berättade för mig att han var ensam, att han hade barn i byn men att de inte ville att han skulle ha någon kvinna, eftersom de trodde att alla kvinnor närmar sig honom för hans pengar. Jag bad honom då att få träffa kvinnan han sade sig älska. Han gick med på det. Jag träffade henne en jordnära, hårt arbetande kvinna som verkligen tog hand om honom. Det märktes att hon var godhjärtad. Men pappas barn ville absolut inte veta av henne. De förolämpade henne, ringde polisen och var elaka mot henne så fort de fick chansen.
När jag frågade henne varför det var så, berättade hon att pappa hade hus, mark och pengar på banken barnen var rädda att någon skulle försöka ta något från honom.
Och där började snacket i byn. Folk pratade om att jag bara dykt upp för att lägga vantarna på allting. Jag bar inte ens hans efternamn. Han ville absolut att jag skulle ta det, men jag tvekade, för jag ville slippa problem. Men det var hans vilja, så jag gick till slut med på det. Sen blev stämningen ännu sämre folk dömde oss öppet och konflikterna blev tydliga.
Men min relation med pappas kvinna blev bara starkare. Jag föreslog till och med att de skulle gifta sig i smyg, och så gjorde de det. Då blev barnen riktigt arga på både honom och mig. Jag sa till dem att pappa har rätt att vara lycklig. Äktenskapet hade sina upp och nedgångar, men en dag, när de varit gifta ett tag, bjöd jag med dem på en resa. Jag brukade nästan alltid bara resa med pappa, men den här gången följde hans fru också med.
Under resan frågade hon mig hur mycket jag tänkte bidra med till kostnaderna. Jag sa som det var: ingenting jag brukade alltid stå för hela kalaset när jag reste med honom.
Då sa hon något som verkligen fick mig att haja till. Hon sa att saker och ting kanske inte var som jag trott. Pappa hade mer än nog med pengar, men hans barn kontrollerade honom och lät honom inte använda sina egna pengar till kläder eller nöjen. Jag hade trott han var fattig för att han bodde i ett halvfärdigt hus och såg ut att sakna saker men egentligen var det hans barn som styrde över allt.
Efter det började jag försöka få honom att våga unna sig lite lyx och använda det han själv jobbat ihop. Men han sa alltid att barnen inte lät honom. Efter bröllopet började hans fru be honom bidra till hushållet, maten och vardagsutgifterna. Varje gång hon bad om något blev det bråk och han exploderade sen brukade han till slut gå med på det, men alltid efter ett gräl. Hon berättade allt för mig och det hon bad om kändes så rimligt.
En dag var vi alla tillsammans när hans fru bad honom köpa lunch åt hennes pappa. Då blev han helt galen, sa åt henne att betala själv och menade att det alltid var samma sak, och så satte han igång ett stort bråk. Jag tog hennes parti. Jag frågade honom om han hade tyckt det varit ok om min man vägrat ge mat till min pappa. Jag sa också att det inte är schysst att behandla kvinnan som tar hand om honom, lagar mat och tvättar kläder så där. Han svarade att han var trött på att alltid behöva betala för huset.
Den dagen insåg jag något som faktiskt gjorde ont: pappa var snål mot kvinnan som tog hand om honom och fanns där för honom, men väldigt givmild mot barnen som mest hörde av sig när de ville ha pengar.
Till slut tog det slut mellan honom och kvinnan. Idag bor han ensam. Det påstås att en dotter tar hand om honom, men vi vet alla att det snarare är han som försörjer henne, hennes man och deras barn. De andra barnen ringer bara när de behöver pengar, och han skickar alltid utan att tveka. Kvinnan som verkligen brydde sig om honom fick alltid nej.
Jag är inte likadan mot honom längre. Jag älskar honom, men inte som förr. Jag bjuder inte med honom på resor, vi har knappt kontakt. Om inte jag ringer, hör han aldrig av sig. Jag kan inte ge samma sak längre. Det gör lite ont att erkänna det var så stort att äntligen hitta honom, och nu känns det som om han inte riktigt finns längre.
