Jag är 25 år och sedan två månader tillbaka bor jag med min mormor, som om det var en ny stad under vattnet där vi svävar mellan gångarna i hennes gamla lägenhet i Malmö. Min moster hennes enda levande dotter försvann plötsligt en natt, som om någon hade öppnat ett fönster och låtit henne flyta iväg i vinden, för två månader sedan. Fram tills dess delade de hem, tvättråd och halvkvävda samtal. Jag brukade besöka dem ofta, men vår verklighet snurrade i olika omloppsbanor. Men allt förvandlades när tystnaden landade hos mormor.
Förlusten är inte främmande för mig. Mamma dog när jag var nitton, och tomheten har sjungit för mig varje dag sedan dess. Jag har aldrig sett min pappa ingen historia att gräva fram, bara ett hål där han borde ha varit. Så när min moster försvann, blev det plötsligt glasklart; nu fanns bara jag och mormor kvar, som två öar mitt i det gråa havet.
De första dagarna efter begravningen var som att gå runt i en labyrint av is. Mormor grät inte, men hon rörde sig som om luften hade blivit trögare, glömde stänga av lampor, satt långa evigheter och stirrade mot en plats jag inte kunde se. Jag stannar bara i några dagar, viskade jag till mitt morgonkaffe. Men dagarna sträckte ut sig som vintergator, veckor blev månader, och en söndag när jag vek mina tröjor insåg jag att jag hade flyttat in att drömmen nu var min verklighet.
Folk älskar sina åsikter, särskilt när dörrar står på glänt.
Vissa säger att det är rätt hur skulle jag kunna lämna en gammal kvinna, nyss utan dotter, ensam? Andra säger att jag slösar bort min ungdom, att 25 är för att resa, träffa vänner, skaffa en kärlek, leva livet. Frågar: Är det inte tungt? Sitter jag fast? Skrämmer det mig inte att en dag stå helt själv i köket och räkna tallrikarna?
Min egen verklighet ovanpå vattnet är annorlunda.
Jag jobbar, sparar några kronor, lagar maten tillsammans med henne, följer med till vårdcentralen, ser på På spåret om kvällen. Jag känner inte att jag offrar något. Jag känner att jag väljer. Jag har ingen partner just nu, inga barnplaner, inget sug efter att smyga iväg till Berlin eller London med passet i innerfickan. Jag befinner mig där stabiliteten bor, där närhet lever, och väljer att inte upprepa övergivenhetens saga som jag lärt mig utantill.
Mormor är det sista som är direkt kvar av min familj. Ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Och jag vill inte att hennes sista kapitel ska handla om att vara till besvär, en gammal skugga i ett hörn. Jag vill inte att hon ska äta ensam eller somna med känslan av att ingen längre ser henne.
Kanske kommer livet spilla över tröskeln senare. Kanske reser jag, förälskar mig, ger mig av. Men just nu är min plats här, inte av plikt, inte av skuld utan för att jag älskar min mormor och för att jag älskar den delen av mig som finns tillsammans med henne.
Vad skulle ni själva göra, där tiden böjs och Malmö nästan känns som en spegelvärld i en dröm?
